Tag: Nick Drake

Apr92020 by adminNo Comments

SKIVOR I KORTHET

MONO introducerar den nya avdelningen Skivor i korthet med där vi samlar upp nyutkomna skivor och recenserar dem i ett lite mindre format. DAVE GREAVES: ”Still Life – The Legacy Collection” (Inbred/Hemifrån) av Peter Sjöblom Den Hull-födde Dave Greaves har ett förflutet i den engelska folkmusiken under sjuttiotalet och har spelat med bland andra John Martyn och Sandy Denny. Han är också en av de mycket få som uppträtt samma kväll som Nick Drake. ”Still Life” är en sammanfattning av Greaves låtkatalog och avslöjar hans ursprung tydligt. Skickligt gitarrplock i den brittiska folktraditionen, ibland med uppbackning av band. Dessvärre är låtarna inte speciellt distinkta och Greaves är inte heller världens mest personliga sångare. ”Still Life” är dessutom en dubbel vilket definitivt

Mar262020 by adminNo Comments

PAVEY ARK – CLOSE YOUR EYES AND THINK OF NOTHING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom PAVEY ARK: ”Close Your Eyes and Think of Nothing” (Pavey Ark) Engelska Pavey Ark – de kommer närmare bestämt från Hull – begår fullängdsdebut i en folk- och singer/songwriter-inspirerad anda. Som infuenser nämner de Jackson C.Frank, Michael Chapman, Love och – förstås Nick Drake. I den egenkomponerade låten ”Cuckoo” skönjer jag spår också efter R.E.M. då refrängen är klart lik deras ”(Don't Go Back To) Rockville”. Som kan utläsas av inspirationerna spelar Pavey Ark, centrerade kring sångaren och låtskrivaren Neil Thomas, i en softare anda. Hans rätt tilltalande men något för luftläckande röst och de akustiska gitarrerna är ryggraden i arrangemangen, de understödjande elektriska har ett rent ljud, och stråkarrangemangen lämnar gott om utrymme till cello. Men den

Sep172019 by adminNo Comments

LOUIEN – NONE OF MY WORDS + JENS CARELIUS – OPSI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom LOUIEN: ”None of My Words” (Jansen) JENS CARELIUS: ”Opsi” (Jansen) Två skivor av norsk härkomst och två skivor som visar vad som är felet med moderna singer/songwriters. Louiens ”None of My Words” tar avstamp i Kate Wolfs gripande sånger och Joni Mitchells allra tidigaste skivor, men Louien – vars riktiga namn är Live Miranda Soldberg – lyckas bara anamma formidéerna och aldrig det angelägna uttrycket, trots att hon sjunger om sin pappas frånfälle. Hon sjunger fint, hon spelar fint, men det blir aldrig något annat än just det: fint. Hon gör fina dekorationer av en traumatisk upplevelse, låtarna är som karaktärslösa stilleben ur en sorg hon är alldeles för reserverad för att jag ska kunna känna med henne i. Att Jens Carelius å sin sida älskar Nick Drake beh

Jun212019 by adminNo Comments

UNIVERSALS 24-KARATIGA SKITSNACK

DEBATT, INNERSPÅRET, NYHETER

av Peter Sjöblom Nyligen publicerade New York Times en artikel signerad Jody Rosen som försökte gå till botten med vad som hände när skivbolaget Universals bandarkiv i Hollywood brann upp 2008 och masterbanden till cirka en halv miljon låtar från fyrtiotalet och framåt förstördes. I en debattartikel kommenterar Peter Sjöblom skandalen. Vad är musiken egentligen värd? Jag har många gånger reagerat på att ett flertal dagstidningar fortfarande gör uppdelningen mellan nöje och kultur, som en rest av ett gammalt högborgerligt synsätt på kultur som något fint och högtstående, något att kultivera själen med, och på nöje som något simpelt, vulgärt tidsfördriv för populaset. Trots att vi har haft musik i någon form sedan mänsklighetens begynnelse, och trots att den är så oerhört viktig i

Apr232018 by adminNo Comments

SCOTT MATTHEWS – THE GREAT UNTOLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom SCOTT MATTHEWS: ”The Great Untold” (Shedio) Omgärdas man av referenser till Tim Buckley, Bert Jansch och Nick Drake som Scott Matthews gör i pressreleasen till ”The Great Untold” får man verkligen se till att ha något att backa upp det hela med. Sådant där kan ju baktända rejält menar jag – det är ju inte vilka namn som helst. Att döma av Scott Matthews tidigare skivor har han förlorat slaget redan från början. Tim Buckley? Nja, snarare en hibernalisk Jeff Buckley som somnar med huvudet på Coldplay-sångaren Chris Martins axel. Bert Jansch? Aldrig i livet att Matthews som gitarrist skulle vara ens i närheten av Janschs hårt folkbluesiga grandeur. Nick Drake? Det betyder överhuvudtaget ingenting eftersom Nick Drake är fullständigt sönderrefererad och ska alltid