
WILLY DEVILLE OCH RÖSTEN SOM ALDRIG SLÄPPER TAGET
av Peter Sjöblom
Elvis Costello avskydde Willy DeVille men MONOs Peter Sjöblom gillar honom desto bättre. Här tecknar han ett porträtt av en artist vars röst transcenderar tiden.
Ibland undrar jag varför så många av de artister jag gillar allra bäst dog i förtid. Varför drev de sig själva till den yttersta kanten för att förstöra sig själva? Är det så enkelt att de bara gick på myten om det skimrande förfallet? Eller var det en smärtsam panikreaktion? Kanske hade de för lite mellan sig själva och världen för att de skulle kunna hantera den – samma sak som förmådde dem komma så nära lyssnaren när de sjöng och spelade. Som om de saknade det där nödvändigaste lagret av skyddande hud, som att de blödde så mycket att de till sist inte kunde blöda mer. Visst låter det klyschigt. Men de