tisdag, april 23

Tagg: Mono

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 1)

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 1)

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto huvudbild: Petra Holmstedt) Peter Sjöblom möter Mikael Ramel som sedan sextiotalet vuxit från att vara sin pappas lovande son till en fullskalig legendar. Ramel berättar frikostigt om hela sin karriär, och eftersom det är en mycket lång intervju har vi valt att dela upp den. Här är den första delen! När man pratar om Mikael Ramel räcker det inte med att använda ord som ”begåvad” eller ”fantastisk”. Man behöver bläddra efter mer potenta ord i lexikonet och kanske hittar man ordet ”geni”. För ingen annan har som han förenat så fyndiga och intelligenta texter med lika fyndig och intelligent musik till en sådan svängig och hjärtevarm kombination. Och definitivt inte på svensk mark. Mikael Ramel är en ordkonstnär med halsbrytande ordlekar och en knivskarp iaktta
TOWNES VAN ZANDT – SKY BLUE

TOWNES VAN ZANDT – SKY BLUE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TOWNES VAN ZANDT: ”Sky Blue” (Fat Possum) Efter att Townes Van Zandt avled på nyårsdagen för tjugotvå år sedan hann han knappt jordfästas innan varjehanda skivbolag rädade förråden av tidigare outgivna inspelningar. Under de två decennier som förflutit sedan hans bortgång har det kommit alla möjliga mer eller mindre motiverade arkivsläpp. En del har varit rätt bra, eller i alla fall intressant, medan en del har haft den beska bismaken av gravplundring. Försöken att profitera på legenden om Townes Van Zandt har bidragit till att förstora den vilket naturligtvis bara genererar ytterligare skivor av liknande karaktär. Trots att jag är ett stort Townes-fan har jag inte engagerat mig så mycket i allt det där. För ärligt talat: Hur många ytterligare versioner av ”Pancho
YOTAM SILBERSTEIN – FUTURE MEMORIES

YOTAM SILBERSTEIN – FUTURE MEMORIES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman YOTAM SILBERSTEIN: "Future Memories" (Jazz And People) Ett annorlunda album, tillkommet på ett alldeles särskilt sätt. Nämligen genom fundraising. Kanske en indikation att det inte är alldeles lätt att få ut jazz i dagens skivindustri. Nå, det blev ett album, "Future Memories", där israeliske, numera New York-boende Yotam Silberstein leker sig fram på gitarrhalsen. Det är mer än vackert, åtminstone på de flesta spåren. Men till varudeklarationen hör också, att det är någon slags be-bop/latinamerikansk fusion. I det latinamerikanska får vi nog fokusera på Brasilien, och influenser från sådana som Antonio Carlos Jobim och bossanovan. Här har säkert pianisten, bland annat, Vitor Gonçalves haft stort inflytande. Det är harmoniskt, och kanske mer melodiskt ä
THE LONG RYDERS – PSYCHEDELIC COUNTRY SOUL

THE LONG RYDERS – PSYCHEDELIC COUNTRY SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE LONG RYDERS: ”Psychedelic Country Soul” (Omnivore) Long Ryders svepte in från Los Angeles med åttiotalets våg av paisley underground-band, men där Dream Syndicate bar med sig ett Velvet Underground-mörker, Green On Red tog Neil Young till de sjaskigare barerna där de värsta baksmällorna grundläggs och Rain Parade sjönk in i ett psykedeliskt dis, valde Long Ryders countryrockens väg. Med Gene Clark-beundraren Sid Griffin i spetsen utmärke de sig snabbt som sin tids fanbärare för band som The Byrds och Buffalo Springfield. Det gjorde ett antal riktigt fina låtar, men bandet drogs så gott som alltid av en ledstelhet i framförandena. De hade svårt att få det att svänga så mycket som hade behövts och det hade inte alltid att göra med tidens trista soundideal. När al
AGNAS BROS. – LYCKA TILL MED MUSIKEN

AGNAS BROS. – LYCKA TILL MED MUSIKEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson AGNAS BROS.: "Lycka till med musiken" (Agnas Musikproduktioner) Musiken klingar med en färgrik mångfald, ungefär som skivomslaget, fast med lite skarpare konturer. Lätt och flyktig som ljusa (och några mörka) skyar på en sommarhimmel drar den förbi och spelas med en självklar precision som brukar komma efter mycken övning, och så är det nog. De musikbegåvade bröderna Agnas har, trots sin ungdom, spelat ihop länge. Detta är deras tredje gemensamma skiva, Kasper på elgitarr, Max piano, Mauritz kontrabas och Konrad trummor, nio nya låtar komponerade av de tre förstnämnda. Trådar kan spåras bakåt till olika kompositörer och musiker som Jan Johansson som tillägnas den tredje låten, men tiden är nu. Vi hör genomarbetade melodier och musik som är lätt att lyssna till
RATSO – STUBBORN HEART

RATSO – STUBBORN HEART

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RATSO: ”Stubborn Heart” (Lucky Number) Larry ”Ratso” Slomans bekantskapskrets har innefattat allehanda prominenser genom åren. Han är kompis med Bob Dylan, John Cale, Lee Ranaldo från Sonic Youth och var god vän till Leonard Cohen fram till dennes död. Han har skrivit låtar, biografier, artiklar och romaner, men det är först som sjuttioåring som han begår sin solodebut, med ”Stubborn Heart”. Som naturligtvis rymmer ett par kända namn, bland dem Nick Cave och Imani Coppola. Hans egen röst och sångstil påminner väldigt mycket om Cohen, knarrig i botten och lite darrig i de högre registren. Bortsett från de helt egenkomponerande låtarna har han plockat med några med egna texter och med musik av John Cale – det är framför allt roligt att se honom plocka upp Cales
FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Nyligen samlades San Francisco-bandets Flamin Groovies tre första album ihop till en box. Det ger Peter Sjöblom en anledning att hylla deras explosiva rock'n'roll från åren 1968-1979. Mick Jagger lär ha sagt att ”Teenage Head” med Flamin Groovies är en bättre platta än Rolling Stones ”Sticky Fingers” som kom samma år, 1971. Han hade i alla fall rätt den gången. ”Teenage Head” är mycket bättre på att vara ”Sticky Fingers” än ”Sticky Fingers” själv. Men så var ju Flamin Groovies (som vid den tiden stavade sitt namn utan apostrof i Flamin) också ett mycket bättre band överhuvudtaget. De var bättre på country och – framför allt – rock'n'roll. (Med tiden, efter ett antal medlemsbyten, blev de också oerhört mycket bättre på pop.) Den som inte tror mig kan gå ut och
STEVE EARLE & THE DUKES – GUY

STEVE EARLE & THE DUKES – GUY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom STEVE EARLE & THE DUKES: ”Guy” (New West) Den enda gången jag verkligen blivit uppspelt av en Steve Earle-platta var för tjugo år sedan när han släppte ”The Mountain”. Men att den var och fortfarande är så bra ska vi nog tacka de inlånade bluegrass-rävarna i The Del McCoury Band för. Fast jag har inte följt Earles karriär särskilt nära genom åren men det beror på att varje gång jag nu har brytt mig om att lyssna på något annat han har gjort har det på några få låtars när låtit som typisk heartland rock, låt vara med en tydligare countrytouch än brukligt. Att jag trots det alltid blir lite besviken beror på att jag tror att han någonstans djupt där inne ändå har potentialen att göra en riktigt bra platta som är värd att ställa bredvid ”The Mountain” i skivhyll
HANNA PAULSBERG CONCEPT – DAUGHTER OF THE SUN

HANNA PAULSBERG CONCEPT – DAUGHTER OF THE SUN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson HANNA PAULSBERG CONCEPT: "Daughter of the Sun" (Odin Records) Hanna Paulsbergs kompositioner, eller sånger om man vill, är mycket melodiska och svängiga, men inte alltid de förväntade. Det var när hon råkade lyssna på Stan Getz hon kom in på jazzspåret som musiker, och det kan man förstå. Hennes ton är genomtänkt varierad och överraskande oftast inom tenorsaxofonens normala register. Inledande "Scent of Soil" smyger igång med små läckra pysanden och skrap från saxofonen, rösthummanden och ett vaggande piano, musiken på väg. "Little Big Saxophone" börjar som fritt och knotigt amerikanskt sjuttiotal, som sedan vänder mot Sydafrika. Och låten "Hemulen tar ferie", är precis allt som Tove Janssons petimäter-hemul inte är, oförutsägbar studsig och lekfull. Piano,