söndag, februari 25

Tagg: Mono

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 22 – ULF LUNDELL

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 22 – ULF LUNDELL

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom ULF LUNDELL: ”Törst” (EMI Harvest, 1976) Jag vet att det är fult att tycka om Ulf Lundell. Särskilt fult blev det i och med debaclet som fortfarande kastar en lång mansgrisskugga över Lundell och som utspelade sig mellan honom och Karolina Ramqvist i slutet av nittiotalet när han skickade ett ytterst plumpt formulerat privat brev till henne som hon sedan lät publicera i boken ”Fittstim”. Genast blev Lundell ett villebråd för den nya generationens feminister; han blev hundhuvudsbäraren framför andra och Manschauvinisten med stort M då han vid det laget var en så stor och etablerad artist – nationalskald enligt somliga – att han mycket enkelt kunde förvandlas till den måltavla som behövdes för att föra ett ideologiskt koreograferat skyttegravskrig. Vad som snabbt
FALL OUT BOY – MANIA

FALL OUT BOY – MANIA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström FALL OUT BOY: ”Mania” (Island) ”Mania” var planerad att ges ut redan i september förra året men försenades – rejält – när sångaren Patrick Stump meddelade att albumet kändes för framhastat och ofärdigt. Så när skivan nu dyker upp i slutet av januari tänker man att den måste vara riktigt bra. För den som vant sig vid att Fall Out Boy helt har lämnat sina rötter som ett alternativt rockband till förmån för popgenren uppskattar möjligen plattan, men problemet är just det att den är så utan att tveka publikfriande. Den är inte särskilt intressant och låtarna glider in och ut ur varandra utan att göra några större intryck. Att halva plattan släppts som singlar tyder på att det behövs luft mellan spåren på ”Mania”. Istället blir den mest en skränig pojkbandsimitation
WILMER X OCH JURTJYRKOGÅRDEN

WILMER X OCH JURTJYRKOGÅRDEN

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto: Jörgen Johansson) Wilmer X gör ett återtåg i sommar och Peter Sjöbloms kärlek till bandet prövas ännu en gång. Sweden Rock är musikens Jurtjyrkogård. Det är dit som föredettingar åker för att få ytterligare lite tid, förlänga ett förbrukat artistliv, som hålögda pösmunkar zombiefierade av applåderna från nostalgiker som i vild panik har fått för sig att de kan återerövra en sorglig strimma av sin egen överskattade ungdom genom att gå och titta på relikerna. Det är i alla fall så det ser ut utifrån när jag läser bokningslistorna till Sweden Rock, år efter översvämmande av band som jag använt årtionden åt att förtränga. Jag har kanske fel, jag erkänner att jag har aldrig varit på just den där Jurtjyrkogården, men hela konceptet ger mig kväljningar och får m
ERIKA RISINGER – RIKSSPELMAN VID VÄRLDSMUSIKENS KORSVÄG

ERIKA RISINGER – RIKSSPELMAN VID VÄRLDSMUSIKENS KORSVÄG

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Jenny Franke Jenny Franke träffar och porträtterar Erika Risinger, riksspelmannen som rör sig på flera fält samtidigt och genom tiderna från Hjort Anders till Stefan Andersson. Erika Risingers främsta gebit är världsmusik och folkmusik. Hon är uppvuxen med sin moster Ninni Carr, riksspelman, som förebild och har därför stått folkmusiken nära sedan barnsben. Vi sitter på Degeberga spelmansstämma och samtalar en stund om hennes musik. Hon spelar de flesta stilar och har bland annat spelat violin i kammarmusikaliska uppsättningar på Göteborgsoperan som avbräck till folk och världsmusiken. Vintern 2017 samarbetade hon med Stefan Andersson, viskompositör och sångare, med ett historiskt visprojekt. ”Made in China” heter föreställningen och handlar om skeppet Götheborg och dess
BØRNS – BLUE MADONNA

BØRNS – BLUE MADONNA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström BØRNS: ”Blue Madonna” (Interscope) Garrett Borns släpper sitt andra album ”Blue Madonna”, en alternativ electropop-platta med ett inhopp av Lana Del Rey som höjdpunkt. Børns har verkligen inte hållit tillbaka utan släppt hela fyra av skivans tolv låtar som singlar vilka genererade ett tämligen stort intresse inför albumsläppet: ”Faded Heart”, ”Sweet Dreams”, ”I Don't Want U Back” och ”God Save Our Young Blood” (med Del Rey). Glamrocken går inte obemärkt förbi på ”Blue Madonna” och kanske är det där som skivan tappar mitt intresse, det blir liksom inget av det hela. Texterna är tunna och variationen mellan låtarna liten. Dock ska medges att anlita Tommy English som producent är smart, för att ljudet och melodierna är lockande. Men som helhet finns inget som tillt
BEATLES UNDER LUPP – PAUL McCARTNEY: OFF THE GROUND

BEATLES UNDER LUPP – PAUL McCARTNEY: OFF THE GROUND

BEATLES UNDER LUPP, NYHETER, SERIER
av Thomas Renhult I serien Beatles under lupp tar Thomas Renhult sig en titt på Paul McCartneys soloplatta ”Off the Ground”. ”Off the Ground” kom ut 1993 och var den sista skiva Paul McCartney gjorde innan han kom in i en ny fas full av inspiration och kreativitet som har resulterat i ett flertal lysande album sedan slutet av nittiotalet (kan speciellt rekommendera ”Flaming Pie” från 1997 och ”Electric Arguments”, som han gjorde tillsammans med musikern Youth under bandnamnet The Fireman och som gavs ut 2008). Om McCartneys belackare vill få sin ensidiga bild av honom bekräftad är ”Off the Ground” ofta lysande för det ändamålet. Den är nämligen slickt välproducerad, musiken känns ofta oinspirerad och många av texterna handlar om hur man ska förbättra världen och att det är dum
VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR MED SPRINGSTEEN

VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR MED SPRINGSTEEN

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom kryper i återupptäckandets namn nästan hela vägen till Springsteen-korset men vägrar styvnackat bli Bossen-religiös. Det hela är komplicerat. Vi måste prata om det här med Bruce Springsteen för det är komplicerat. Det blev komplicerat 1984 när han släppte ”Born in the U.S.A.”. Jag var förmodligen den enda recensenten på den här sidan Jupiter som sågade plattan men jag står än idag fast vid att det är en bicepssvällande skitskiva för evigt tagen som gisslan av åttiotalets vedervärdiga ljudideal. Även om jag har hela världen emot mig på den punkten och framför allt alla grabbgubbs som än idag rapar blaskigt öl när de tar i från tårna för att skråla med i knytnävspumparrefrängerna och snyftar lite till de yuppiedekorerade balladerna. ”Born in t
MARTIN RÖSSEL – DON’T BLAME ME

MARTIN RÖSSEL – DON’T BLAME ME

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Peter Sjöblom MARTIN RÖSSEL: ”Don't Blame Me” (Erik Axel Sund Records) Man kan inte säga annat än att Martin Rössel har tagit tid på sig med ”Don't Blame Me”. Det tog honom tio år att färdigställa den (och det har gått närmare trettio år sedan han senast gav ut en skiva i eget namn). ”Deadlines kan vara bra att ha”, skriver han i kommentarerna till skivan och förklarar att om man som han har en egen studio har man inga slutdatum att förhålla sig till. Sedan han inledde arbetet med skivan 2007 har han hunnit med att bjuda in en stor mängd av gästmusiker. I medverkandelistan syns – för att bara nämna några av de mest namnkunniga – Magnus Carlsson, Kajsa Grytt, Andreas Kleerup, Marty Willson-Piper, Johan Johansson och, givetvis, Rössels mångårige vapendragare från Dom Dummaste, Lar
EMINEM – REVIVAL

EMINEM – REVIVAL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström EMINEM: ”Revival” (Shady/Interscope/Aftermath) ”Revival” innehåller ingredienser för en katastrofal hiphopskiva: sentimental, samplad, full med popartister, låtförfattare och genuin självreflektion. Men på något sätt lyckas Eminem att hålla ihop det hela. Förvisso balanserar plattan på kanten till musikaliskt självmord och kommer antagligen inte bli det album som definierar rapparens karriär, en del menar till och med att detta är slutet på glansdagarna: Eminem har blivit medelmåttig. Jag säger att Eminems ”Revival” snarare är en vuxen skiva med ett ovanligt djup – och att det sticker i mångas ögon. Och öron. ”Revival” gick ut starkt som nummer ett på topplistor i bland annat USA, England och Australien men lyckades inte behålla placeringen särskilt länge. Redan i
FRANCIS AND THE LIGHTS – JUST FOR US

FRANCIS AND THE LIGHTS – JUST FOR US

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström FRANCIS AND THE LIGHTS: ”Just for Us” (KTTF) Med bara några dagar kvar på 2017 så dök plötsligt Francis and the Lights upp med en liten platta – och plötsligt är det rätta ordet, Francis Farewell Starlite nämner inte ens EP:n innan dagen för släppet. Och ”Just for Us” är en lågmäld liten platta med synthballader, och ligger en bit ifrån det som Starlite är mest känd för, som sitt samarbete med artister som Kanye West och Chance the Rapper. Skivan innehåller endast en gästartist, okrediterad, nämligen Justin Vernon från Bon Iver på titelspåret. ”Just for Us” känns som att förflyttas tillbaka till ett åttiotalsdisco, redo att dansa tryckare med grabben man spanat på hela året. Den är ett sådant välkommet avbrott från årets hårda beats och skräniga röster att de