fredag, juni 5

Tagg: Mono

JOHN CEE STANNARD – FOLK ROOTS REVISITED + WHEN THE TIME IS RIGHT

JOHN CEE STANNARD – FOLK ROOTS REVISITED + WHEN THE TIME IS RIGHT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JOHN CEE STANNARD: ”Folk Roots Revisited” (Castiron/Hemifrån) JOHN CEE STANNARD: ”When the Time Is Right” (Castiron/Hemifrån) John Stannard är kanske inte namnet på var mans läppar, men hängivna skivsamlare torde känna honom som medlem i bandet Tudor Lodge som gav ut en provocerande menlös platta med folkprog på Vertigo i början av sjuttiotalet. (Det finns en särskild sorts samlare som för dyra pengar köper allt som har Vertigos så kallade swirl-etikett – en mycket märklig syssla att köpa skivor bara för etikettens skull och inte för musiken. Men samlare är som samlare är.) John Cee Stannard (där Cee står för Christopher) var sedan musikaliskt inaktiv i fyra decennier innan han gjorde comeback för ungefär tio år sedan med en mer bluesinriktad musik. Han var rel
LITTLE RICHARD 1932-2020

LITTLE RICHARD 1932-2020

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom En stor legendar har gått ur tiden, åttiosju år gammal: Richard Penniman, eller som han skrev in sig i musikhistorien som, Little Richard. Det finns inspelade ögonblick som innehåller allt man egentligen behöver veta om rock'n'roll-musik. Hur drygt och elitistiskt det än må låta så fattar man det eller så fattar man det inte. Det går inte att förklara för någon som inte känner det. The Cramps ”Human Fly”-singel är ett sådant ögonblick. Ett annat är när Little Richard med vild blick och kroppen fylld av ogudaktighet i inledningen till ”Tutti Frutti” gastar sitt bevingade ”A-wop-bop-a-loop-bop-a-wop-bam-boom!” Semantiskt meningslöst, men på alla andra sätt en av de mest betydelsebärande fraserna som någonsin yttrats inom ramen för en rocklåt. Han lär med det ha
FIONA APPLE – FETCH THE BOLT CUTTERS

FIONA APPLE – FETCH THE BOLT CUTTERS

NYHETER, SKIVOR
av Linda Bönström FIONA APPLE: ”Fetch the Bolt Cutters” (Epic) Fiona Apple körde ett långt race med inspelningen av sitt femte album ”Fetch the Bolt Cutters” – hela fem år för att vara exakt – och tanken var att plattan inte skulle komma förrän senare i år. Men på grund av covid-19 valde hon likt en del andra musiker att flytta fram utgivningen. Och ärligt talat hade Apple antagligen inte ens behövt dra ut på det hela men hur ska man klaga på det när det visar sig att hon återigen har lyckats med något rent briljant? Hittills i år har ”Fetch the Bolt Cutters” snabbt blivit albumet jag lyssnat mest på, utan konkurrens, och musiken tycks hela tiden leda till att nya lager visar sig. Fiona Apple är tilldragande på många sätt, hennes röst är så säregen till det att till och med de
MONO FYLLER 3 ÅR!

MONO FYLLER 3 ÅR!

INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom & Linda Bönström foto: Pixabay Vi blir alltid lite sentimentala den här dagen på året då vi ser tillbaka på hur vårt skötebarn utvecklats, tidskriften växer och frodas i sin strävan att bedriva oberoende musikjournalistik. Och just detta gör oss extra stolta. Det är en svår tid att verka i och under rådande omständigheter i världen kämpar många frilansare, så även vi. Sanningen är att tidskriften finns enbart för att vi bestämt oss – vi tänker inte förlora vår röst. Det kräver mycket och många gånger det senaste året har vi verkligen fått ta rejäla krafttag för att hålla igång utan att vika en tum på den kvalité vi ser som MONO:s styrka. Varje dag trillar en stor bunt mejl in till redaktionen med nya skivsläpp och musiker som hoppas att vi ska lägga märke til
ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! BALLADER OCH MYSTERIER

ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! BALLADER OCH MYSTERIER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
ANDERS F. RÖNNBLOM: "Blärk! – Ballader och mysterier" (F-Records) av Peter Sjöblom Anders F. Rönnblom gör det inte helt lätt för oss recensenter som trots allt försöker variera oss. För hur många sätt finns det att säga att han är den främste av svenska rockpoeter och att han av allt att döma är totalt oförmögen att vara något annat än just precis det? Och, som jag påpekat många gånger förut, hans utgivningstakt är svindlande, med minst en brännande angelägen skiva per år. Det man kan säga om ”Ballader och mysterier” är att den är mindre konfrontativt skräckinjagande än vad förra plattan ”Nya fosterlandssånger” var. Trots att skivorna hänger ihop som del ett och del två av ”Blärk!”, den tudelade minisvit som är Rönnbloms hittills allra mest vitrioliska och oinlindade samtidssk
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
EVERYTHING IS RECORDED: ”Friday Forever” (XL) av Linda Bönström Med sin första, självbetitlade skiva visade skivbolagsägaren och producenten Richard Russell (som är Everything Is Recorded) att han kan göra intressanta arrangemang även på sina egna plattor. Med uppföljaren ”Friday Forever” fortsätter utvecklingen. EIR kickar igång ett konceptalbum som tar lyssnaren igenom en fredagskväll med allt det kan innebära – tidsstämplat från början till slut. Plattan har driv och är en genreöverskridande mix av bland annat rap, soul, reggae, gospel och en smula elektropop. Maria Somerville, Berwyn, Ghostface Killah och Infinite Coles är några av de musiker som gått in i studion. RUBY LOVETT: ”It's a Hard Life” (Puff Bunny/Hemifrån) av Peter Sjöblom Ateist som jag är vill jag ändå utbrista
MORRISSEY – I AM NOT A DOG ON A CHAIN

MORRISSEY – I AM NOT A DOG ON A CHAIN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MORRISSEY: ”I Am Not a Dog on a Chain” (BMG) Morrissey debuterade som sångare 1977 med punkbandet The Nosebleeds”och har sedan dess förblivit kontroversiell, vilket tidigare har tjänat honom gott. På senare år har det dock ställt till det för honom och hans politiska uttalanden har blivit en vattendelare bland den tidigare så lojala publiken. För vad gör man när ens husgud sviker? Och har Morrisseys senaste plattor ens haft en chans hos den nervösa kritikerkåren? Varken det ena eller det andra verkar bekymra Morrissey ett endaste dugg. Som vanligt. Med ett starkt syntintro och provokativ text på plattans första spår ”Jim Jim Falls” låter det faktiskt som Morrissey är tillbaka. För det har inte varit spikrakt efter 2014 års ”World Peace Is None of Your Busines
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
MONO introducerar den nya avdelningen Skivor i korthet med där vi samlar upp nyutkomna skivor och recenserar dem i ett lite mindre format. DAVE GREAVES: ”Still Life – The Legacy Collection” (Inbred/Hemifrån) av Peter Sjöblom Den Hull-födde Dave Greaves har ett förflutet i den engelska folkmusiken under sjuttiotalet och har spelat med bland andra John Martyn och Sandy Denny. Han är också en av de mycket få som uppträtt samma kväll som Nick Drake. ”Still Life” är en sammanfattning av Greaves låtkatalog och avslöjar hans ursprung tydligt. Skickligt gitarrplock i den brittiska folktraditionen, ibland med uppbackning av band. Dessvärre är låtarna inte speciellt distinkta och Greaves är inte heller världens mest personliga sångare. ”Still Life” är dessutom en dubbel vilket definitivt
MARK DOYLE – THE KINKS: SONGS OF THE SEMI-DETACHED

MARK DOYLE – THE KINKS: SONGS OF THE SEMI-DETACHED

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom MARK DOYLE: ”The Kinks: Songs of the Semi-Detached” (Reaktion Books) Mark Doyle är professor i historia vid Middle Tennessee State University, och det kanske verkar lite underligt att någon som han skriver en bok om The Kinks. Det hade legat närmare till hands att vänta sig ett hårdkokt engelskt fan ur musikmiljön hade skrivit den här boken. Men ”Songs of the Semi-Detached” visar hur fel man kan ha. Doyles massiva grundkunskaper och research är inte att ta miste på, och hans vinkel är ytterst relevant. ”The Kinks: Songs of the Semi-Detached” är inte en vanlig biografi, utan ett försök att sätta in gruppen, och framför allt sångaren och låtskrivaren Ray Davies, i ett socialt sammanhang. Davies låtar är en spegel av ett klass-skiktat England med djupa historiska r
MED KANGOL-HATT I SMÅSTADEN

MED KANGOL-HATT I SMÅSTADEN

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Björn Muda (foto: Wikipedia) Björn Muda minns hur han sökte sig ut i världen via hiphopen. Att jag upptäckte hiphopen på allvar runt 1986 är inte alls särskilt förvånade. Dels befann jag mig själv i väldigt påverkbar ålder, i tonårens tidiga mitt, och samtidigt var detta musikaliska uttryck i sin första gyllene era. Musiken var av ett sådant slag att den omöjligen gick att värja sig emot. Dessutom var den svår att komma över, vilket gjorde att varje platta man lade beslag på var en alldeles speciell trofé. (Så tidigt som 1985 hade jag beställt Mantronix' skiva "Bassline" och hämtat ut den på Domus skivavdelning. Det var pirrigt, minns jag, att öppna upp dörren till en värld man bara anat tidigare. En helt egen fullängdsskiva med musiken jag längtat efter så länge, och som jag