söndag, januari 17

Tagg: Mono

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström De senaste månaderna har det snurrat, virvlat och nog har jag nynnat en hel del för att formulera för mig själv hur jag vill avsluta Mono anno 2020. Jag tänker börja från början och så får vi se varthän det leder. Där satt vi, Peter Sjöblom och jag, med insikten att platsen för sådana som oss var alldeles för liten. För liten för vad? Jo, vi som vill se musikjournalistiken med en ny blick, för oss som sket fullständigt i getingar och stjärnor, vi som inte imponerades av namn utan av musik. Vart hade självaste hantverket tagit vägen? Och vi hade våra starka misstankar, världen vi mött i musikbranschen skvallrade högt och tydligt om enformigheten. Om att inte våga skriva någonting annorlunda än sina kollegor, inte uppröra utan snarare ägna sig åt patetiska försök
PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Det finns inte så mycket mer att säga om det här året som fortlöpande har kommenterats till leda och döds. Kan bara konstatera att vi inte knäckt corona och covid-19 men att vi alla fall blev av med det vi kan kalla covfefe-19, alltså Donald Trump. Det har i alla fall blivit tydligt under 2020 att underhållning är viktigt. Vad hade haft om det inte funnits film, musik och böcker? Synd bara att våra styrande sedan detta började klart och tydligt visat hur lite de bryr sig om kulturen. De som flåsar på gym och trängs i shoppinggallerior har haft det lättare att hänge sig åt sina passioner. Jag menar inte att kultur- och nöjesmakarna skulle befriats från inskränkningar i rådande situation, vad jag menar är att lite mer rättvist fördelade restriktioner hade varit på si
PAUL McCARTNEY – McCARTNEY III

PAUL McCARTNEY – McCARTNEY III

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PAUL McCARTNEY: ”McCartney III” (Capitol) Eftersom jag har en fäbless för både den lantliga ”McCartney” från 1970 och den syntskruvade ”McCartney II” från 1980 såg jag fram emot ”McCartney III” med en viss spänning. Samtliga skivor i den mer eller mindre informella trilogin är inspelade i vad som kan sägas vara lönndom, med McCartney ensam utan några hänsyn tagna till några medmusiker. De är en McCartney i avskildhet med utrymme för idéer som inte skulle fungerat lika bra tillsammans med ett band. Det är på dessa skivor som den mer experimentelle McCartney kunnat uttrycka sig, den McCartney som ofta glömts bort och döljs av de mer lättillgängliga hitsen – och som också förbisetts varje gång John Lennon mer eller mindre ensam getts äran av att vara den mest avantgar
GUD I GARAGET – JESUSROCK FÖR ATEISTER

GUD I GARAGET – JESUSROCK FÖR ATEISTER

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Kristen musik är inte något som lockar särskilt många utanför kretsarna av de bokstavligt talat redan frälsta. Men gräver man kan man hitta sådant som man inte måste vara omvänd för att ta till sig. Här tipsar Peter Sjöblom om en dekad skivor från jesusrockens storhetstid – från sent sextiotal till mitten av sjuttiotalet – som även hårdkokta ateister kan hänföras av. Det sägs att djävulen har de bästa låtarna och om man struntar i den lilla detaljen att djävulen inte finns så stämmer det. Om vi leker med tanken att Gud existerar så har vederbörande antingen fått ta de låtar som blev över, eller så har Gud oerhört dålig smak. Det är ingen myt att den mesta kristna musiken är så mesig och larvig att man blir direkt provocerad av den icke-provokativa menlösheten. M
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
STEVE MEDNICK: ”River of Tears” (Steve Mednick/Hemifrån) Steve Mednick är en enormt produktiv artist med en stor mängd skivor bakom sig; detta är hans sextonde i ordningen och ytterligare en är i antågande. Trots att han har en omfattande skivvana har han fortfarande problem med att träffa tonerna. Inte för att det bekommer mig så mycket. Det handlar inte om hur man träffar tonerna utan vad som finns i dem. Ta Dan Stuart till exempel, Green On Reds sångare som kunde/kan få Neil Young att framstå som Enrico Caruso. Och det är faktiskt Dan Stuart som jag först kommer att tänka på när jag hör ”River of Tears”. Mednick har en lite djupare och mindre nasal röst än Stuart, men låtskriveriet är besläktat, rotnära med countryn hovrande som en osalig ande över låtarna. Plus att där hela tiden
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
TAWNY ELLIS: ”Love Life” (Music Building/Hemifrån) Tawny Ellis gör musik typisk för sin countrytid. Det vill säga slätstruken radiopop med påhängda countryattribut som steel guitar och lite twang i rösten. Men vad man än hänger på ”Love Life” förblir den slätstruken radiopop. Bästa låten heter ”Powers That Be” med ett par oväntade melodivändningar, men kraften som finns i den någonstans därinne låses in av samma radiofjäskiga produktion som resten av skivan lider av. av Peter Sjöblom STEVE YANEK: ”Across the Landscape” (Primitive/Hemifrån) Europeisk nylansering av ”Across the Landscape” som kom i Yaneks USA redan 2005. Steve Yanek är en riktigt hygglig låtskrivare i det countrystänkta poprockidiomet och lyckas med god hjälp från Jeff Pevars eldfängda gitarrspel ingjuta en g
SKRÄPROCKENS EGEN FÅGEL FENIX

SKRÄPROCKENS EGEN FÅGEL FENIX

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Följ med MONO:s egen ornitolog Peter Sjöblom när han ger sig ut för att följa "Surfin' Birds" flykt i kikaren! Alla har inte varit lika förtjusta. Den engelska komikern och radioprataren Kenny Everett spelade ”Surfin' Bird” i sitt entimmesprogram The World's Worst Wireless Show som han började sända lokalt över London-området via stationen Capital Radio 1977. Showen blev snabbt en kultfavorit – det var på den tiden radion hade någon betydelse och outsider-musik och de skevare delarna av populärkulturen inte var lika väldokumenterade som de är idag. När de ”bästa” låtarna ur programmet kort därpå sammanställdes till LP:n ”The World's Worst Record Show” låg ”Surfin' Bird” inklämd bland Zarah Leanders (!) ”Wunderbar” och Mrs. Millers inte alldeles tonsäkra ”A Lover's
LYNX ENSEMBLE – BAROQUE TALES

LYNX ENSEMBLE – BAROQUE TALES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LYNX ENSEMBLE: ”Baroque Tales” (Caprice/Naxos) Folkmusiken och barockens klanger har alltid varit en lyckosam kombination vilket kvintetten Lynx Ensemble tagit fasta på; blockflöjtisten Netta Huebscher och violinisten Linnea Aall Campbell förklarar sambanden mellan barocken och den folkliga hälsingemusiken redan i sin korta programförklaring i CD-häftet. Den må vara lite torr, men musiken är det inte. Man behöver inte vara musikakademiker för att omedelbart uppfatta vad Lynx Ensemble menar. Hälsinglands friska melodier rör sig oängsligt och aciöst i den tidiga sjuttonhundratalsstassen med blockflöjt, cembalo, cello och fiol ihop med den folkliga nyckelharpan. Handlaget är lätt och dansant och även om utförandet vilar på beläst grund lider den inte av någon som hels
KAKAFONI – VARGTIMMEN

KAKAFONI – VARGTIMMEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom KAKAFONI: ”Vargtimmen” (Imogena) Jazz och elektronik har inte ett självklart giftastycke. Det är lätt att elektroniken tar över och att jazzen reduceras till pikanta inslag som bara verkar finnas där för att flörta in sig hos kulturredaktionerna. Det krävs ett speciellt handlag för att det ska bli mer än bara läppstift på en gris. Kakafoni har det handlaget. På ”Vargtimmen” – gruppens tredje platta – låter det som att de olika elementen har blivit till symbiotiskt. Ingenting tillåts förhäva sig på bekostnad av något annat, blås och elektronik går hand i hand. Med en lätt romantisk poppighet i melodierna och här och var rockstuns i groovet blir ”Vargtimmen” lättillgänglig utan att bli banal. Det är utåtkommunicerande musik med värme. Och som en bonus finns här på sa
STEN KÄLLMAN & SANBA ZAO – MAPOU

STEN KÄLLMAN & SANBA ZAO – MAPOU

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom STEN KÄLLMAN & SANBA ZAO – Mapou: Haitian Drums & Northern Wind (Country & Eastern/Naxos) Mapou är det haitiska namnet på ett heligt träd och är en märkligt passande titel på den här skivan, ett samarbete mellan haitiska slagverkare anförda av Sanba Zao och svenska blåsare med folksaxofonisten Sten Källman i spetsen och lika frodigt som ett frikostigt lövverk. Till skillnad från ”världsmusik” – facket där ”Mapou” troligen och slentrianässigt ändå hamnar – så förtar traditionerna inte varandra här, de tvingar inte bort varandras väsentliga delar. Tvärtom lyfter den nordiska folktonen och de komplexa haitiska trumrytmerna varandra och bildar en helhet som låter både ny och potent. Förutom handtrummor och varjehanda saxofoner hörs klarinetter, tuba, trumpe