söndag, oktober 25

Tagg: Mono

MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY – BARE BONES

MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY – BARE BONES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY: ”Bare Bones” (Melvin Litton/Hemifrån) Ena minuten har jag ingen aning om vem Melvin Litton – eller som han kallar sig: The Gothic Cowboy – är, andra minuten håller jag en utgåva med fyra CD med hans musik i handen. Fyra CD fulla med inspelningar gjorda i största enkelhet på en vanlig kassettbandspelare mellan åren 1978 och 1984 (ljudet är dock bra). Sådana här arkivutgåvor brukar vara förbehållna betydligt mer kända artister – visserligen antyder Google att han nog har sina fans, somliga säkert förvärvade medan han var medlem i The Border Band, men är de så många att en kvadrupel-CD är berättigad? Men det är möjligt att jag helt enkelt är okunnig, somliga verkar leva i villfarelsen att jag kan allt om alla, men det gör jag inte, och till exempel had
THE RED LIGHTS (JEFFREY LEE PIERCE) – THE RED LIGHTS

THE RED LIGHTS (JEFFREY LEE PIERCE) – THE RED LIGHTS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE RED LIGHTS: ”The Red Lights” (In The Red) MONO brukar inte skriva som om singlar och EP, men för den här femspåriga tolvtummarna krävs ett undantag då den har en sådan historisk tyngd. I alla fall om man som jag hyser en livslång kärlek till Jeffrey Lee Pierces musik. Dessa fem demos härrör från tiden innan han dekonstruerade bluesen med våld och rekonstruerade den med trollkonst till något djupt personligt och demonridet i de stormande Gun Club. Fem demos som aldrig tidigare ens har cirkulerat bland fansen och som legat ohörda för de flest. Det är med andra ord ett rockhistoriskt fynd. Pierces uppsåt med The Red Lights var nog så allvarligt men deras existens var kort, så kort att man inte ens kan kalla den en karriär. Hela deras livstid inföll under 1978
MAGNUS WIIK – RAD / TRAD

MAGNUS WIIK – RAD / TRAD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MAGNUS WIIK: ”Rad” (Just For The Records) MAGNUS WIIK: ”Trad” (Just For The Records) Till vardags spelar Magnus Wiik det mesta med strängar på i norska Open String Department vars hittills två skivor bättre än det mesta manifesterar beteckningen progressiv bluegrass i sin striktaste form. Han har också spelat med bland andra Julie & The New Favorites, Haley's Comet och i duo med Laura Ellestad, men tanken på en soloskiva har funnits länge. Det uppdämda behovet av att få stoltsera med sin snudd på oberörbara talang helt eget namn har nu resulterat i att Wiik nu gör sin solodebut med två stycken skivor samtidigt. ”Rad” består helt och hållet av Wiik-komponerad musik; som han själv uttrycker det bygger den delvis på den hastigt inspelade idéer som går tre Ipho
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 27: KAREN BETH

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 27: KAREN BETH

ARTIKLAR, NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom KAREN BETH: "The Joys of Life" (Decca, 1969) Den mest träffsäkra jämförelsen man kan göra med Karen Beth är med en annan Karen – Dalton. Bägge har röster som är sötbeska som anis och oliver, men där Dalton sjunger med ett märkligt sprucket läckage, som en glappande respirator, har Beths stämma en större hållfasthet. Dalton lider men av sina förebilder, inte minst Billie Holiday, medan Beth sjunger oanfrätt av ideal. Kanhända som ett arv från jazzen låter Dalton självmedveten och -belåten, medan jag hör motstridig sorts plågad aningslöshet i Beths klang. ”Den strömmar genom mig som energin strömmar genom jorden och upp i trädet”, har hon en gång sagt om sin sång. Dalton står jag bara inte ut med men Beth kommer nära mitt hjärtat. Men det är Karen Dalton som fåt
DEN MÖNSTRADE UNDERJORDEN – EN ÅTERTRIPP TILL PAISLEY UNDERGROUND-SCENEN

DEN MÖNSTRADE UNDERJORDEN – EN ÅTERTRIPP TILL PAISLEY UNDERGROUND-SCENEN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Kalifornien förknippas med sextiotalet, solsken, hippies och psykedelia. Men lysergiskt anstruken musik gjordes i delstaten även senare. Följ med när Peter Sjöblom gör en tidsresa tillbaka till början av åttiotalet och den alldeles för försummade Paisley Underground-scenen! Länkar till valda låtar finns i slutet av artikeln. Prince skrev ett brev till True West och berömde Russ Tolmans gitarrljud, skrev ”Manic Monday” till Bangles och blev ihop med deras sångerska Susanna Hoffs. Han döpte sitt skivbolag till Paisley Park som en hyllning till Paisley Underground-scenen, men när den var aktiv under några tidiga åttiotalsår, grovt räknat mellan 1980 och 1987, var det i övrigt bara de mest inbitna musiklyssnarna som hade riktig koll på den. På det hela taget var de
KELLY’S LOT – ANOTHER SKY

KELLY’S LOT – ANOTHER SKY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
KELLY'S LOT: ”Another Sky” (egen produktion/Hemifrån) Låt inte det new age-iga omslaget vilseleda er: Rutinerade Kelly Zirbes har en fin countrybetonad röst som har en viss klädsam kärvhet. Hon gör dessutom bra låtar som hon är noga med att inte låta överarrangera eller överproducera. Hellre för lite än för mycket men oftast alldeles precis så mycket som behövs för största effekt. Ibland låter hennes låtar som en korsning av Tarnation och Walkabouts, som den tremologitarrsmyckade ”Took It Back” och den helt suveräna ”Simple Man” – båda två höjdpunkter på ”Another Sky”. De invändningar jag rör två helt andra låtar, ”Tangled” som låter som Sinatra-Dylan skulle kunna ha gjort med hjälp från en trött Tom Waits, och ”The Irish Luck” som är alldeles för ärtig för sammanhanget. Men två botte
KERRY PATRICK CLARK – WHAT A SHOW

KERRY PATRICK CLARK – WHAT A SHOW

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
KERRY PATRICK CLARK: ”What a Show” (egen produktion/Hemifrån) av Peter Sjöblom När det är nionde gången skivgillt för Kerry Patrick Clark tittar han tillbaka på sin barndoms cirkusbesök med clowner, trapetskonstnärer och lindansare. Där av titeln på och omslaget till ”What a Show”. Själv blev jag som barn uttråkad av dessa yrkesutövare (alltså, clowner är rätt läskiga på riktigt och hur kul är det egentligen att titta på lindansare om de inte vinglar?) och kanske är det därför som jag inte heller berörs av ”What a Show”. Som sångare påminner han mig om någon som jag inte kommer på men som jag inte heller gillar så värst och som låtskrivare är han medelmåttig i en medelmåttig vuxenrockstil. ”Borrowed Bones” är inte särskilt personlig den heller, men är i alla fall den låt som sticke
NÖRDARNAS PARADIS – OM MUSIKPODDAR

NÖRDARNAS PARADIS – OM MUSIKPODDAR

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom tycker inte bara om musik, han tycker också om att prata om musik och lyssna på när andra gör det. Här ger han några tips på musikpoddar som fångat hans intresse extra mycket. Som den modernitetsförnekare jag är satt långt inne men för några år sedan föll jag till föga och blev jag en poddlyssnare. Jag blev tvungen att erkänna att för nördar som jag är poddar ett bättre format än den traditionella radion, med plats för smala specialämnen som diskuteras på kunnig molekylärnivå. Tyvärr utnyttjas inte alltid potentialen till fullo. Många poddar är ofokuserat svamliga med folk som inte ens skulle få jobb på P3 med sin urblåsta fjortissvengelska. Jag menar, hör jag ett ”embrejsa” till skjuter jag sönder datorn som en annan jävla Elvis framför teven. (
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
FLEET FOXES: ”Shore” (Anti-Records) En mysig platta att avnjuta i höstrusket eller en lysande comeback, vid musikgudarna gå inte på det! Hypen kring Fleet Foxes har jag aldrig riktigt förstått mig på så när jag ändå bestämmer mig för att ge ”Shore” en chans är jag lika oförstående, till och med mer så än innan. Det här är amerikansk indeiefolk i sin ytligaste, klyshigaste form. ”Shore” låter ungefär som produkten från ett band som precis stapplat ut från replokalen i Jeppes föräldrars garage. Bandets frontman Robin Pecknold har burits fram av musikjournalister som en låtskrivare av rang med djupt existentialistiska iakttagelser i sina texter. Jag kanske missar det eftersom mitt tålamod är slut innan skivan är det – långt före. Ett band som slog igenom för tolv år sedan ska helt en
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
JIM STANARD: ”Color Outside the Lines” (Manatee/Hemifrån) Jim Stanard har en fin uppsättning inspirationskällor med bland andra Warren Zevon, Doc Watson och Willie Nelson i förtecknngen. Han såg Bob Dylan under den legendariska 1966-turnén och bevistade Woodstock under festivalens samtliga tre dagar. Under sextio- och sjuttiotalet spelade han mycket på Pennsylvanias coffee houses men lämnade sedan plötsligt musiken. Långt senare återvände han till den igen, och gjorde senkommen skivdebut för bara ett par år sedan med ”Bucket List”. ”Color Outside the Lines” är andra gången vi får höra Stanards väderbitna stämma på skiva. Han låter lite som en country-crooner som kommit på kant med tillvaron, drivits bort från syltorna där ingen någonsin slagit igenom och ut på vägarna med bara gitar