måndag, februari 18

Tagg: Mikael Ramel

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST – I HUVET PÅ VARANN

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST – I HUVET PÅ VARANN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST: ”I huvet på varann” (Paraply/Border) ”Till dej” är en av de bästa skivor som gjorts i Sverige, och de efterföljande skivorna som Mikael Ramel gjorde under sjuttiotalet är nästan lika bra. Mästerverk inom den svenska proggen, även om Ramel själv måhända inte är så förtjust i en sådan enkel definition. Och för all del, proggen hade mer att vinna på Mikael Ramel än vad han hade att vinna på proggen. Han var betydligt fyndigare både i sina texter och sin musik än vad många andra var under samma epok. (Men så hade han ju också pappa Povel att brås på.) Det kan tyckas småskuret att dra upp fyrtio år gamla plattor när det ska handla om en alldeles nyutgiven Ramel-skiva, men eftersom de gamla skivorna har en sådan oanfrätt fräschör tycke
DUNGEN & WOODS – MYTHS 003

DUNGEN & WOODS – MYTHS 003

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DUNGEN & WOODS: ”Myths 003” (Mexican Summer) Storheten hos Dungen går mig envist förbi, och gudarna ska veta att jag försökt förstå den. Jag har till och med velat intala mig själv att jag kanske trots allt gillar de svenska neoproggarna med Gustav Ejstes i spetsen, men hur mycket välvillig ihärdighet jag än har investerat i det hela har det alltid slutat med att jag tyckt det jag tyckte redan från början: att de är urtrista. Som bäst har de låtit som ett näringsfattigt avkok på Mikael Ramels lysande sjuttiotalsplattor. Så när Dungen slår sig ihop med det i alla fall mikroskopiskt mer intressanta Brooklyn-bandet Woods hade jag hoppats att resultatet skulle bli åtminstone aningens bättre. Men se icke. Under sju låtar och trettio minuter såsar denna ”superko