Martin Scorcese

av Peter Sjöblom Peter Sjöblom har ägnat ett halvår åt att fundera över Martin Scorceses pseudo-dokumentär "Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story". Han behövde se den ett par gånger innan han kom fram till vad han egentligen tyckte. Nu vet han. Jag har ännu inte sagt någonting om Martin Scorseses mockumentär om Bob Dylans 1975-turné. Jag har nämligen inte vetat vad jag skulle säga om den. Många blev förtjusta när ”Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story” släpptes på Netflix i somras men själv kände jag ett gnagande motstånd mot den när jag såg den första gången. Mellan det och att jag helt nyligen såg om den hade de många skeptiska recensionerna och artiklarna ökat i antal på nätet; de flesta handlade om de bisarra och medvetet felaktiga elementen i filmen. Personer som överh

av Peter Sjöblom Peter Sjöblom tar bladet från munnen och gör upp med ”tvånget” att älska The Band. Jag börjar räkna och när jag kommer till tre slutar alla tjata om hur bra ”The Last Waltz” är, okej? Ett, två, tre! Nähä, det funkade inte. Då vänder vi på det då: Vad är det som är så bra med ”The Last Waltz”? Vad är det som är så fantastiskt med detta spektakel som mer än något annat ser ut som en kokaindealarnas nobelmiddag med dåtidens popjetset så pudrad att den kunde snyta pulverbobbor stora som fiskmåsar ur näsan? Vad är det som är så bra med The Band överhuvudtaget, utöver deras roll som kompband till Dylan av och till mellan 1966 och 1974? Utan honom och hans elektrifierande utstrålning – jag menar, herregud, Royal Albert Hall-konserten som ju inte spelades in

Tag: Martin Scorcese

MULLRET SOM RULLADE SNETT

THE LAST SCHMALTZ