lördag, november 17

Tagg: Linda Bönström

LILY ALLEN – NO SHAME

LILY ALLEN – NO SHAME

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LILY ALLEN: ”No Shame” (Parlophone/Warner/Regal) Det har gått några år sedan vi hörde någonting från Lily Allen och det har gått ännu längre sedan jag hade så mycket positivt att säga om hennes musik. Debuten ”Alright, Still” från 2006 och uppföljaren ”It’s Not Me, It’s You” från 2009 uppskattade jag däremot mycket – det var någonting nytt med Allen, hennes avkopplade attityd till sin egen musikstil och en tydlig vilja att köra sitt eget race var hennes styrkor. Med ”Sheezus” för fyra år sedan krackelerade det hela, titelspåret var faktiskt det enda som fastnade hos mig. Samtidigt krackelerade även den privata tillvaron för Allen och med skilsmässa och missbruk i bagaget har hon uppgett att hon även kände sig frånkopplad från sin musik – och den förklaringen passa
NE-YO – GOOD MAN

NE-YO – GOOD MAN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström NE-YO: ”Good Man” (Motown/Capitol) Bryter man mot kardinalregeln och inte håller sin speltid runt fyrtio minuter får man fasiken ha något som håller ens intresse uppe och Ne-Yo ligger mycket tveksamt till med nya plattan ”Good Man”. ”Good Man” är hans sjätte fullängdare som till sist landar efter en sex månaders intensiv marknadsförningskampanj som inkluderat bland annat singlarna ”Apology”, ”Push Back” och ”Summertime”. Jag har aldrig hållit Ne-Yo särskilt kär, inte heller särskilt avskydd – hans musik har helt enkelt varit så sval att den inte inspirerat till några rejäla känslor alls. Men i rättvisans namn måste jag säga att som ett R&B-album är det här bra. Men det är alldeles för långt, plattan slutar att engagera och glider in i kategorin bakgrunds
DUBBELRECENSENTERNA DYKER NER I EP-HÖGEN

DUBBELRECENSENTERNA DYKER NER I EP-HÖGEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström & Peter Sjöblom MONOs fruktade dubbelrecensenter slår till igen! Linda Bönström (LS) och Peter Sjöblom (PS) tar sig an en trave med åtta EP och släpper lös en störtflod av ofiltrerade åsikter. ALLERGIC TO HUMANS: ”Allergic to Humans” (Novoton) PS Innan vi kör igång den måste jag säga att beskrivningen "It’s primitive, stripped down and intense. Churning guitar, skronky saxophone, tight punchy riffs and explosive/howly shout-along vocals" väcker mitt intresse. Per "Ruskträsk" Johansson är tydligen den som brölar sax på skivan. LB Spontant är min tanke att för att lyckas i den här genren idag måste man vara väldigt outstanding. Ska vi ta reda på hur det ligger till? PS Play! LB Spännande kombination med ljudet. PS Inte fjäskigt om man säger så. LB
FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

ARTIKLAR, LIVE!, NYHETER, PÅ GÅNG
av Linda Bönström (foto ovan: Sture Svensson) På jakt efter den ultimata festivalupplevelsen? MONO guidar dig genom Sverige och ut i Europa till de hetaste spelningarna sommaren 2018. Grönan Live! Plats: Stockholm, Sverige När: 3 maj-28 september Traditionellt kör Gröna Lund igång sin musikfestival redan i maj och med över sjuttio konserter att välja mellan så står man knappast utan valmöjligheter. För en del passar det finfint att strosa runt bland grönskan på Djurgården eller åka några plåtmonster på räls innan spelningarna, det finns en väldigt vardaglig air kring det hela trots antalet superstjärnor som äntrar scenen. 6 juni är det dags för Marilyn Manson som genom decennier attraherat en stor skara alternativrockare och när förra årets ”Heaven Upside Down”släpptes visad
STEFAN SUNDSTRÖM MOTTAR JOE HILL MEMORIAL MUSIC AWARD 2018

STEFAN SUNDSTRÖM MOTTAR JOE HILL MEMORIAL MUSIC AWARD 2018

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Linda Bönström Idag drar Gefle Gas/Indie Sweden Music Festival igång och på programmet står utdelning av Joe Hill Memorial Music Award. I år har Stefan Sundström utsetts som mottagare och innan han själv närvarar för att ta emot priset har MONO fått växla några ord med den prisbelönte. Juryns motivering är verkligen uppskattande, känner du igen dig själv? – Jo… jag blir väldigt glad. Men det är klart att det är ju just de sidorna jag visat upp, det är de sidorna av mig själv jag är stolt över. Min hopplöshet och cynism spar jag åt min ensamhet… om man säger så. Det var ju deppigt sagt men det är reflektionen jag gör. Är du som det står i motviveringen ”väl medveten” om din plats i svensk musikhistoria eller hur ser du själv på din långa karriär? – Jo, jag vill se mig sj
COURTNEY BARNETT – TELL ME HOW YOU REALLY FEEL

COURTNEY BARNETT – TELL ME HOW YOU REALLY FEEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström COURTNEY BARNETT: ”Tell Me How You Really Feel” (Mom + Pop Music) Courtney Barnett är indiekunglighet och med ”Tell Me How You Really Feel” bevisar hon det återigen. En av de mest spännande aspekterna av plattan är att Barnett inte är ett dugg rädd för att använda – och bemästra – olika genrer: hon har både punken och rocken i sin ficka. Överlag är hon något så märkligt som en återanvändare av sound men resultatet känns ändå nytt och fräscht. Men en av Barnetts stora styrkor är den som textförfattare. Hon kommer verkligen till sin rätt i koncentrerade berättelser som visar att hon vet vad hon vill med ”Tell Me How You Really Feel”. Ibland kan jag inte låta bli att höra, om än med mindre kraftfull röstlåda, en ung Courtney Love. Plattan är en glad överraskning
PUSHA T – DAYTONA

PUSHA T – DAYTONA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PUSHA T: ”Daytona” (Def Jam) Pusha T gick ut kontroversiellt redan med omslaget till sin tredje platta ”Daytona” när Kanye West, som producerat hela albumet, slängde ut åttiofemtusen dollar för rättigheterna till bilden av megastjärnan Whitney Houstons röriga badrum fyllt med droger. Osmakligt, naturligtvis, men om man håller sig till musiken är plattan helt klart någonting att ha i sin hiphop-samling. Det man kan fråga sig dock är varför Pusha T nöjer sig med sjuspårig platta med en speltid på löjligt korta tjugoen minuter. Det är trots allt tre år sedan förra skivan ”King Push – Darkest Before Dawn: The Prelude” (Def Jam) släpptes så han har haft gott om tid på sig. Det är inte orimligt att ”Daytona” i stort är Wests verk fastän Pusha T får stå för utförand
SHAWN MENDES – SHAWN MENDES

SHAWN MENDES – SHAWN MENDES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström SHAWN MENDES: ”Shawn Mendes” (Island) Om Charlie Puths ”Voicenotes” som släpptes tidigare i maj (och recenserades här) visade på att popkungen Justin Timberlake borde bli lite nervös så är det ingenting mot vad den blott nittonårige Shawn Mendes drar fram med sitt tredje, självbetitlade album. Jag är imponerad av hur stark plattans helheten är. Jodå, ibland önskar man att Mendes skulle ta i, våga pressa rösten och se vad som händer. Och jag brukar sällan vara nådig mot alla dessa skönsjungande tjejer och killar som massproduceras, men plattan innehåller spår som faktiskt får mina fördomar att smälta en smula.  
JAMES BAY – ELECTRIC LIGHT

JAMES BAY – ELECTRIC LIGHT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JAMES BAY: ”Electric Light” (Virgin/EMI) Att James Bay har dumpat sin hatt har genererat rent av lika mycket tjatter som att han har en ny skiva ute. ”Electric Light” är uppföljaren till det stora genombrottet med debuten ”Chaos and the Calm” (Republic, 2014) där singlarna ”Let It Go” och ”Hold Back the River” sålde platina. Men upplevelsen av den här plattan – hatt eller inte – är att Bay är så fixerad vid att berätta en historia att resultatet blir mycket forcerat. Skivan känns helt enkelt inte organisk, kärlekshistorien som utspelas på fjorton spår går verkligen igenom alla faser en relation möjligen kan göra. Tanken är god men det blir faktiskt mest trist att lyssna på. Som något väckelsemöte man inte orkar engagera sig det minsta i. Förmildrande faktorer ä
TT – LOVELAWS

TT – LOVELAWS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TT: ”LoveLaws” (LoveLeaks) Kanske är det den stekande solen som gör att Theresa ”TT” Waymans soloalbum ”LoveLaws” känns som en härligt sval bris. För de flesta är Wayman antagligen mest känd från indiegruppen Warpaint som slog igenom 2010 med albumet ”The Fool” (Rough Trade) och nog kraxade en del olyckskorpar att Wayman skulle få det svårt att ro soloprojektet i land utan gruppens dynamiska helhet. Men Wayman plockade upp basen, gitarren och synten – ja till och med trummorna programmerade hon själv på de flesta spår – och någonstans mellan hemmastudion i London och Warpaints studio i Los Angeles kom plattan till. Wayman är cool – helt enkelt – och med ”LoveLaws” känns det som att hon vet vad hon vill. Därmed inte sagt att alla spår är någon ren njutning (ex