torsdag, oktober 1

Tagg: Linda Bönström

SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
FLEET FOXES: ”Shore” (Anti-Records) En mysig platta att avnjuta i höstrusket eller en lysande comeback, vid musikgudarna gå inte på det! Hypen kring Fleet Foxes har jag aldrig riktigt förstått mig på så när jag ändå bestämmer mig för att ge ”Shore” en chans är jag lika oförstående, till och med mer så än innan. Det här är amerikansk indeiefolk i sin ytligaste, klyshigaste form. ”Shore” låter ungefär som produkten från ett band som precis stapplat ut från replokalen i Jeppes föräldrars garage. Bandets frontman Robin Pecknold har burits fram av musikjournalister som en låtskrivare av rang med djupt existentialistiska iakttagelser i sina texter. Jag kanske missar det eftersom mitt tålamod är slut innan skivan är det – långt före. Ett band som slog igenom för tolv år sedan ska helt en
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
HAT CHECK GIRL: "Kiss Me Quick" (Flyaway Hair/Hemifrån) Annie Gallup har figurerat i MONO tidigare, då som soloartist med skivan "Bookish". I duon Hat Check Girl delar hon bördan med Peter Gallway. Tyvärr kan hon inte skylla ifrån sig på någon annan då det stora problemet med hennes musik fortfarande är hennes svåruthärdligt väsande sång. Hon låter som en tandläkarbedövad Marianne Faithfull. Vilket effektivt saboterar också de låtar som aningens höjer sig över den sävliga mängden. Eller låten, i bestämd form singular, för ärligt talat är det bara "Second Monday of the Week" som står ut som ett potentiellt engagerande spår här. Hon skulle helt ha lämnat över den till Gallway, eller ännu hellre en helt annan sångerska. Peter Sjöblom DAVE ROSEWOOD: "No Rodeo in Rome" (Aula Studios/
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
BRIGHT EYES: “Down in the Weeds, Where the World Once Was” (Dead Oceans) För många är ”Down in the Weeds, Where the World Once Was” en comeback utan dess like på indiescenen när Bright Eyes efter ett decennium släpper sin tionde platta. Ändå, hur ska man beskriva den timmes lång plåga bandet knåpat ihop? Redan vid introspåret “Pageturners Rag” försöker jag förstå sammanhanget, sceneriet känns mest som någon typ av salong i vilda västern där någon sköka pratar om rosor: ”And so I always buy red roses at the Dundee florist 'cause they/If you buy two roses in there, they're a little spendy, but they last, like, two weeks and they're pretty”. Redan där är jag misstänksam, och naturligtvis – det blir inte så mycket bättre. Förlåt Nebraska, men er indiescen känns skum om vi ska utgå ifrån
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, SKIVOR
DAN TUFFY: ”Letters of Gold” (Smoked Recordings/Hemifrån) Dan Tuffy är en australiensare som numer bor i Holland och har ett förflutet i den tasmanska gruppen Wild Pumpkins at Midnight som gjorde ett stort antal plattor på åttio- och nittiotalet. Senare ledde han det holländska bandet Big Low. Han har gått från det öspoppig mot ett mer folk- och bluesgrundat sound och på sin andra soloplatta ”Letters of Gold” låter han som en mycket tilltalande korsning av J.J. Cale, Dylans Lanois-skivor och T-Bone Burnette. Allting samverkar fint; de flödande låtarna, det fibriga soundet och Tuffys lätt hesa, dämpade röst som ibland drar ut tonerna i orolig rastlöshet. Skivan är uppdelad i en ”bright side” och en ”shady side” men skillnaden är inte så stor – hela ”Letters of Gold” utspelar sig på skugg
FIONA APPLE – FETCH THE BOLT CUTTERS

FIONA APPLE – FETCH THE BOLT CUTTERS

NYHETER, SKIVOR
av Linda Bönström FIONA APPLE: ”Fetch the Bolt Cutters” (Epic) Fiona Apple körde ett långt race med inspelningen av sitt femte album ”Fetch the Bolt Cutters” – hela fem år för att vara exakt – och tanken var att plattan inte skulle komma förrän senare i år. Men på grund av covid-19 valde hon likt en del andra musiker att flytta fram utgivningen. Och ärligt talat hade Apple antagligen inte ens behövt dra ut på det hela men hur ska man klaga på det när det visar sig att hon återigen har lyckats med något rent briljant? Hittills i år har ”Fetch the Bolt Cutters” snabbt blivit albumet jag lyssnat mest på, utan konkurrens, och musiken tycks hela tiden leda till att nya lager visar sig. Fiona Apple är tilldragande på många sätt, hennes röst är så säregen till det att till och med de
MONO FYLLER 3 ÅR!

MONO FYLLER 3 ÅR!

INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom & Linda Bönström foto: Pixabay Vi blir alltid lite sentimentala den här dagen på året då vi ser tillbaka på hur vårt skötebarn utvecklats, tidskriften växer och frodas i sin strävan att bedriva oberoende musikjournalistik. Och just detta gör oss extra stolta. Det är en svår tid att verka i och under rådande omständigheter i världen kämpar många frilansare, så även vi. Sanningen är att tidskriften finns enbart för att vi bestämt oss – vi tänker inte förlora vår röst. Det kräver mycket och många gånger det senaste året har vi verkligen fått ta rejäla krafttag för att hålla igång utan att vika en tum på den kvalité vi ser som MONO:s styrka. Varje dag trillar en stor bunt mejl in till redaktionen med nya skivsläpp och musiker som hoppas att vi ska lägga märke til
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
EVERYTHING IS RECORDED: ”Friday Forever” (XL) av Linda Bönström Med sin första, självbetitlade skiva visade skivbolagsägaren och producenten Richard Russell (som är Everything Is Recorded) att han kan göra intressanta arrangemang även på sina egna plattor. Med uppföljaren ”Friday Forever” fortsätter utvecklingen. EIR kickar igång ett konceptalbum som tar lyssnaren igenom en fredagskväll med allt det kan innebära – tidsstämplat från början till slut. Plattan har driv och är en genreöverskridande mix av bland annat rap, soul, reggae, gospel och en smula elektropop. Maria Somerville, Berwyn, Ghostface Killah och Infinite Coles är några av de musiker som gått in i studion. RUBY LOVETT: ”It's a Hard Life” (Puff Bunny/Hemifrån) av Peter Sjöblom Ateist som jag är vill jag ändå utbrista
MORRISSEY – I AM NOT A DOG ON A CHAIN

MORRISSEY – I AM NOT A DOG ON A CHAIN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MORRISSEY: ”I Am Not a Dog on a Chain” (BMG) Morrissey debuterade som sångare 1977 med punkbandet The Nosebleeds”och har sedan dess förblivit kontroversiell, vilket tidigare har tjänat honom gott. På senare år har det dock ställt till det för honom och hans politiska uttalanden har blivit en vattendelare bland den tidigare så lojala publiken. För vad gör man när ens husgud sviker? Och har Morrisseys senaste plattor ens haft en chans hos den nervösa kritikerkåren? Varken det ena eller det andra verkar bekymra Morrissey ett endaste dugg. Som vanligt. Med ett starkt syntintro och provokativ text på plattans första spår ”Jim Jim Falls” låter det faktiskt som Morrissey är tillbaka. För det har inte varit spikrakt efter 2014 års ”World Peace Is None of Your Busines
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
MONO introducerar den nya avdelningen Skivor i korthet med där vi samlar upp nyutkomna skivor och recenserar dem i ett lite mindre format. DAVE GREAVES: ”Still Life – The Legacy Collection” (Inbred/Hemifrån) av Peter Sjöblom Den Hull-födde Dave Greaves har ett förflutet i den engelska folkmusiken under sjuttiotalet och har spelat med bland andra John Martyn och Sandy Denny. Han är också en av de mycket få som uppträtt samma kväll som Nick Drake. ”Still Life” är en sammanfattning av Greaves låtkatalog och avslöjar hans ursprung tydligt. Skickligt gitarrplock i den brittiska folktraditionen, ibland med uppbackning av band. Dessvärre är låtarna inte speciellt distinkta och Greaves är inte heller världens mest personliga sångare. ”Still Life” är dessutom en dubbel vilket definitivt
LIL WAYNE – FUNERAL

LIL WAYNE – FUNERAL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LIL WAYNE: ”Funeral” (Young Money/Republic) Sanningen art säga, trots att Lil Wayne (Dwayne Michael Carter Jr.) debuterade redan som trettonåring för en hela massa år sedan så har han sällan fallit mig på läppen. Inte ens de hyllade plattorna från Carter-serien har gett mig någon större behållning, det är två låtar som jag återvänder till i de flesta av mina spellistor: ”Drop The World”  tillsammans med Eminem och omvänt Eminem med Lil Wayne som gäst på låten ”No Love”. Lil Wayne tycks för mig alltid komma bättre till sin rätt i olika samarbeten än i sin mer skönsjungande rap. Så att introt och tillika titelspåret ”Funeral” behövde vara något extra för att jag skulle idas att ta mig igenom skivan som bryter mot kardinalregeln att inte vara längre än en timma lån