tisdag, april 24

Tagg: Linda Bönström

CARDI B – INVASION OF PRIVACY

CARDI B – INVASION OF PRIVACY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström CARDI B: ”Invasion of Privacy” (Atlantic) Jag erkänner, den här plattan kunde ha gått mig förbi utan något större intresse: Instagram-personlighet och realityteve skriker inte direkt att här finns en guldklimp till hiphopare. Som nu tur är gjorde den inte det och Cardi B är en riktig guldklimp. ”Invasion of Privacy” är tjugofemåringens debutalbum och det dundrar. Hon är östkusten trogen och attityden är i flytande Bronx-stil. Samarbetena kring plattan är många, bara andelen producenter är helt galet stor och det förvånar mig verkligen att skivan ändå blivit en sådan stark helhet. Cardi B har tagit med sig några gäster i studion, bland andra Chance the Rapper, Migos, 21 Savage, Kehlani och SZA. Men saken är att även om det låter bra så skulle hon lätt kunnat b
TINASHE – JOYRIDE

TINASHE – JOYRIDE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TINASHE: ”Joyride” (RCA) ”Joyride” är en sådan där platta som irriterar mig redan vid introt. Inte ännu en av dessa slitna R&B/hiphop-hybrider med en skönsjungande stjärna! Med tanke på hur många låtskrivare som Tinashe jobbat med på den här skivan borde texterna åtminstone vara lite givande, men det är de inte, bara ordinära kärlekslåtar som man försöker göra sexiga med utdraget ojande. Jag får Rihanna-vibbar av Tinashe, och är aldrig positivt. Dock har hon lyckats få med sig några tunga namn som Future (”Faded Love”), Ty Dolla Sign och French Montana (”Me so Bad”) och Offset (”No Drama”) – men vad hjälper det? Inte mycket. Pratet om ”Joyride” började redan 2015 men den blev ständigt uppskjuten. Den kunde gott och väl fått ha förblivit så: uppskjuten.
COVER STORIES

COVER STORIES

ARTIKLAR, NYHETER
av Linda Bönström Linda Bönström plockar i sin skivsamling och jämför originalinspelningar och coverversioner av några gamla favoriter.  Första singeln från Bob Dylans ”Time Out of Mind”, en riktig pärla från 1997, var den smått melankoliska och ståtliga ”Not Dark Yet”. Exakt tio år senare valde countrysystrarna Allison Moorer och Shelby Lynne att ta sig an en drös med klassiska låtar och däribland denna som också blev plattans titelspår (och om den kan du läsa mer här.) https://open.spotify.com/user/monomagasin/playlist/06t3Eki77t7balxvtrDe37?si=pBhmljiAQ_-dcZqWGvnkxw Den mest mest kända covern på en U2-låt är nog ”One” från ”Achtung Baby” 1991 med Mary J. Blige och U2 själva, men den version som förtjänar all uppmärksamhet är snarare den av legenden Johnny Cash. Förtjust
PRHYME – PRHYME 2

PRHYME – PRHYME 2

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PRHYME: ”PRhyme 2” (PRhyme) Det finns plattor som kritiker är så sugna på att de har svårt att hålla sig till själva skivsläppet. Så när musiktidningen NPR bjöd på en tidig lyssning på ”PRhyme 2” flödade recensionerna – den lever upp till förväntningarna! ”PRhyme 2” är resultatet och andra fullängdaren från duon PRhyme bestående av Royce da 5´9 (Ryan Montgomery) och DJ Premier (Christopher Martin) vars legendariska status i hiphopvärlden naturligtvis bidrar till spänningen efter fyra års väntan sedan ”PRhyme” släpptes 2014. Royce da 5´9 hör till Deitroit-skolan och självklart har samarbetet med Eminem varit väsentligt för fyrtioåringens solokarriär, men även som textförfattare till exempelvis Dr. Dre har han varit signifikativ. DJ Premier är producenten från
ANNA VON HAUSSWOLFF – DEAD MAGIC

ANNA VON HAUSSWOLFF – DEAD MAGIC

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Idag kör MONO tre specialrecensioner där både Peter Sjöblom [PS] och Linda Bönström [LB] recenserar samma skiva - två till priset av en gånger tre!  av Peter Sjöblom & Linda Bönström ANNA VON HAUSSWOLFF: ”Dead Magic” (City Slang) Av de – inte minst svenska – singer/songwriters som har kommit fram under de senaste decennierna står Anna von Hausswolff i en klass för sig. Om det nu ens är rättvist att kalla henne för singer/songwriter längre; det känns lite förminskande för någon som idag står så nära Nico och Lisa Gerrard som von Hausswolff faktiskt gör. Hennes mörker känns betydligt mer genuint än de räddhågsna figurer som sitter och mumlar sina dagbokslitanior till slött gitarrkomp eller klinkelinkpiano. Så vi kanske ska ta och stryka det där med singer/songwriter helt oc
SEUN KUTI – BLACK TIMES

SEUN KUTI – BLACK TIMES

NYHETER, SKIVOR
Idag kör MONO tre specialrecensioner där både Peter Sjöblom [PS] och Linda Bönström [LB] recenserar samma skiva - två till priset av en gånger tre! av Linda Bönström & Peter Sjöblom SEUN KUTI: ”Black Times” (Strut) Seun Kuti begår med ”Black Times” en kardinalsynd, plattans åtta spår klockar in en speltid på strax över timmen – i mitt tycke är det exceptionellt få skivor som överlever en sådan prövning. ”Black Times” är egentligen inte ett av undantagen till regeln och under produktionen borde man ha skurit ner på något för att få till en jämnare kvalité. Men! Jag gillar Kuti och bandet Egypt 80, som Kuti tog över efter bortgången av hans legendariske far Fela Kuti, plattan bjuder på en fusion av afrobeat, jazz och funk. ”Corporate Public Control Department (C.P.C.D.)”
DAVID BYRNE – AMERICAN UTOPIA

DAVID BYRNE – AMERICAN UTOPIA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Idag kör MONO tre specialrecensioner där både Peter Sjöblom [PS] och Linda Bönström [LB] recenserar samma skiva - två till priset av en gånger tre! av Peter Sjöblom & Linda Bönström DAVID BYRNE: ”American Utopia” (Nonesuch) Det var nog inte förrän jag upptäckte afrofunken som jag verkligen förstod vilken oerhört stor påverkan Talking Heads haft på mig, och inte minst genom hur bandets hjärna David Byrne tänkte på rytm och groove och hur man bygger bägge av det samspelande mellanrummet mellan instrumenten. Framför allt på de tre fullskaliga klassikerna från sjuttio/åttiotalsskiftet ”Fear of Music”, ”Remain in Light” och liveplattan ”Stop Making Sense” med den tillhörande filmen (den bästa konsertfilm som har gjorts). Lägg till det David Byrnes sidoprojekt med Brian Eno, den f
YOUNG FATHERS – COCOA SUGAR

YOUNG FATHERS – COCOA SUGAR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström YOUNG FATHERS: ”Cocoa Sugar” (Ninja Tune) Alloysious Massaquoi, Kayus Bankole och Graham Hastings släpper sitt tredje studioalbum ”Cocoa Sugar” och det låter onekligen bra. Skotska bandet Young Fathers har en förmåga att sammanfoga olika genrer och ljudbilder till ett mycket eget sound, det är svårfångat men lättlyssnat – ”Cocoa Sugar” är helt enkelt medryckande. Rap och klassisk hiphop blandas med körsång som blandas med… Lyssnar man noga så händer någonting hela tiden i bakgrunden och energin är fokuserad. Plattan är välbalanserad och alla tre medlemmar bidrar på olika innovativa men samspelta vis. Young Fathers har med ”Cocoa Sugar” kommit med en av årets mest intressanta skivor och den kommer att stå sig även med tid.  
I FAMILJENS HÄGN – ETT SAMTAL MED JOHAN ”FAMILJEN” KARLSSON

I FAMILJENS HÄGN – ETT SAMTAL MED JOHAN ”FAMILJEN” KARLSSON

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Linda Bönström Johan ”Familjen” Karlsson släpper ny skiva efter sex år och berättar för MONO om att vara på turné, göra comeback och att samarbeta i studion. Familjens fjärde skiva ”Kom” (Karlssons Musikkontor) släpptes förra fredagen på skivbolaget Karlssons Musikkontor. Hur känns det nu? – Hur bra som helst! Jag har aldrig varit så här nöjd inför ett albumsläpp förut och nu har jag fått fina recensioner också. Hur skulle du beskriva skivan? – Det är en platta som låter som Familjen brukar fast den är djupare och fylligare i både musik, sound och text. Hur känns det att det kallas i tidningarna för en comeback? Och är det egentligen rätt ord med tanke på att du har jobbat på många olika projekt även efter skivan ”Allt på rött” från 2o12? – Det får nog kallas e
MATHIAS LANDAEUS TRIO OCH DANIEL BOYACIOGLU SÄNKER TEMPOT

MATHIAS LANDAEUS TRIO OCH DANIEL BOYACIOGLU SÄNKER TEMPOT

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Per Kristiansen) Med nya skivan ”Bön för världen” (Brus & Knaster) testar jazzgruppen Mathias Landaeus Trio och estradpoeten Daniel Boyacioglu ett nytt musikaliskt uttryck. Ni har arbetat tillsammans länge, hur började det hela? – Det började runt år 2000 då vi båda ingick i jazzklubben Faschings husband i Stockholm. Varför har det tagit så lång tid innan ni slagit er ihop för en gemensam platta? – Vi har bott i olika städer, och gjort väldigt mycket på var sitt håll. Hur har ni arbetat er fram – skriver och spelar ni tillsammans från början eller gör var och en sin egen del, så att säga? – Jazz fungerar ju så att varje individ i ett band redan lagt väldigt mycket tid på sitt eget uttryck. När man gör en låt, ses och spelar in handlar d