söndag, december 16

Tagg: Linda Bönström

THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND

THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN: ”Merrie Land” (Studio 13) Jag faller hejdlöst för nya plattan från The Good, the Bad & the Queen. “Merrie Land” är balsam för öronen och plattan kittlar alla sinnen. Ordet nyskapande återfinns här i sann mening och det är förtjusande att höra hur veteranerna Damon Albarn, Paul Simonon, Simon Tong och Tony Allen lyckas förena sina talanger ännu en gång. Texterna är naturligtvis signerade Albarn, frontmannen från superbritpopgrupperna Blur och Gorillaz, som uttryckligen har sagt att ”Merrie Land” skulle ha kunnat vara uppföljaren till ikoniska ”Parklife” från 1994. Med den här skivan handlar det om att syna den brittiska identiteten i sömmarna, ja till och med Brexit har haft en stor påverkan på vad Albarn knåpat ihop från r
ANDERSON PAAK – OXNARD

ANDERSON PAAK – OXNARD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ANDERSON PAAK: ”Oxnard” (Aftermath/12 Tone Music/LLC) Säg Los Angles-funk och rap i samma mening och vem som helst skulle backa några steg bakåt av ren självbevarelsedrift. Men Anderson Paak förändrar spelreglerna totalt med sin hiphop och det är bra – riktigt bra till och med. Trettiotvåårige Brandon Paak Anderson är nästintill oförskämt begåvad. Efter debuten under sitt nya artistnamn med plattan ”Venice” 2014 och uppföljaren ”Malibu” från 2016 har han nu nått den avslutande delen i trilogin om Kaliforniens kustremsa, hans födelseort Oxnard. Det hindrar dock inte Compton-soundet från att sticka ut – och med Dr. Dre som huvudproducent är det i sig knappast märkligt. Men det är en tjusig sammanslagning helt klart. Nog för att Paak är rappare i sin egen rät
MUMFORD & SONS – DELTA

MUMFORD & SONS – DELTA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MUMFORD & SONS: ”Delta” (Gentlemen of the Road/Island) Svältfödd efter en ny platta från Mumford & Sons slänger jag mig vilt över ”Delta”! Bandet har inte varit tyst men det är trots allt tre år sedan förra fullängdaren ”Wilder Mind” släpptes så visst är förväntningarna på Marcus Mumford, Ben Lovett, Winston Marshall och Ted Dwane höga. Naturligtvis förväntar jag mig stordåd av Londonbandet som med finess tog folkrocken in i tjugohundratalet med debuten ”Sigh No More” 2009 och efterföljande ”Babel” 2012. För allt är möjligt med den råa talang som varje bandmedlem bidrar med och framför allt på grund av bandets oräddhet för att inte hamna i ett givet fack – varje skiva står med sin egen genrefusion. Och därmed blir den stora frågan – vad tusan hände
RAY BLK – EMPRESS

RAY BLK – EMPRESS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström Ray BLK: "Empress" (Island) ”Building Living Knowing” är tjugofemårige Rita Ekweres motto och under namnet Ray BLK vann hon förra året BBC’s Sound of 2017. Nu har studiodebuten landat och ”Empress” är ett åtta spår som lyser av självförtroende. Ray BLK bjuder på en fusion mellan pop och R&B och gör så med känsla. Saken är att ”Empress” passar bra på mainstream-radio samtidigt som hennes röst sänder ut exklusiva vibbar. Född i Nigeria och uppvuxen i London måste sägas påverka ljudbilden så väl som texterna vilka är fokuserade på sociala frågor som ungdomsbrottslighet, att vara ekonomiskt oberoende och på kärlek. Framför allt är ”Empress” en platta som syftar till att peppa kvinnor, självständighet går som en röd tråd genom de åtta spåren. Och just de åtta
TENACIOUS D – POST-APOCALYPTO

TENACIOUS D – POST-APOCALYPTO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TENACIOUS D: ”Post-Apocalypto” (Columbia) Redan innan jag lyssnar på duon Jack Black och Kyle Glass fjärde platta, ”Post-Apocalypto”, funderar jag om den verkligen behövs. Svaret är: nja. För visst är det kul att Tenacious D hittat ett nytt multimediakoncept, skivan ingår i en animerad serie i sex delar på YouTube. Och det är kul att bandet är samlat igen, John Konesky (gitarr), John Spiker (bas) och Dave Grohl (trummor) i vanlig ordning, för det är trots allt sex år sedan senaste studioalbumet ”Rize of the Fenix” (Columbia). Men det räcker inte. ”Post-Apocalypto” är tramsig – till och med i Tenacious D-mått mätt – och känns mest löst sammansatt. Kritiken av Trump, KKK och nazister på till exempel spåret ”Turd Whistle” är dock det som känns mer fokuserat än
BELLY – IMMIGRANT

BELLY – IMMIGRANT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström BELLY: ”Immigrant” (Roc Nation) Den elvaspåriga ”Immigrant” är inget mindre än en pärla! För elva år sedan studiodebuterade den kanadensiska rapparen Belly – Ahmad Balshe – med hitalbumet ”The Revolution” och prisregnet tydde på att hiphophimlen fått sig en ny stjärna. Men någonting hände, eller snarare visade sig ”The Revolution” vara svårslagen för Belly själv, och de stora rubrikerna uteblev. I slutet av 2015 plockades han dock upp av Jay-Z och skrev under för Roc Nation vilket satte saker i rörelse. Det tog sin tid men det ska också påpekas att Belly med ”Immigrant” exempelvis slår urvattnade nysläpp från veteranerna Lil Wayne (”Tha Carter V”) och T.I. (”Dime Trap”) med hästlängder. Varför? ”Immigrant” rör sig med all aktualitet som går att åstadkomma. I si
VINCE STAPLES – FM!

VINCE STAPLES – FM!

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström VINCE STAPLES: ”FM!” (Def Jam) Redan vid introt med radions legendariska Big Boy och Kalifornien-rapparen Ty Dolla $ign suckar jag åt Vince Staples tredje studioalbum ”FM!”. Västkusthiphop, skits, interlude… att plattan bara har elva spår med en speltid på smått över tjugo minuter är en av dess få tilltalande aspekter. Staples har dock förtrollat – förhäxat – större delen av kritikerkåren och när jag hör det talas om att ”FM!” skulle kunna vara en kandidat till årets album fnyser jag. Texterna är så juvenila att det är plågsamt, soundet känns plastigt och egentligen vill man kräva tillbaka sin tjugo minuter av livet som man ägnat åt denna soppåseplatta. Kamaiyah, E-40, Jay Rock, Kehlani med flera gästar men inte gör det ”FM!” mer intressant. Skivan känns mer
PAUL WELLER – TRUE MEANINGS

PAUL WELLER – TRUE MEANINGS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PAUL WELLER: True Meanings (Parlophone) Visst kan man definitivt dyka ner i Paul Wellers musikarv som byggts upp under en fyrtioårig karriär: The Jam, The Style Council, soloalbum… Men Weller själv är inte den som ägnar alltför långa stunder åt tillbakablickar så låt oss hoppa direkt till akustiska albumet ”True Meanings”. Fjorton ballader med ett personligt och intimt tema – som luras fullständigt. Ovanligt nog har Weller med ”True Meanings” samarbetat med än den ena och än den andra på plattan – Lucky Rose, Liam Gallagher, Conor O’Brien, Erland Cooper och Martin Carthy får ingen låtskrivar-cred men är lika så väl delaktiga i både sound och text. För Weller började det hela redan för fem år sedan när han skrev låten ”Gravity” som aldrig passade in någonst
GHETTS – GHETTO GOSPEL: THE NEW TESTAMENT

GHETTS – GHETTO GOSPEL: THE NEW TESTAMENT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström GHETTS: ”Ghetto Gospel: The New Testament” (GIIG) Grime, åh denna lilla pärla till genre som poppade upp från Londons undergroundscen i början på millenniet, är ett tämligen outforskat område inom den svenska hiphopen. Engelske rapparen Ghetts – tidigare känd under namnet Ghetto – kör sitt eget race och med ”Ghetto Gospel: The New Testament” blir det emellanåt intressant. Med elektroniska slingor och tyngre beats blir soundet på samma våglängd som sången (eller snarare talet som är utmärkande för grime) och ibland fungerar det utmärkt som i ”Halloween” och ”Pick Up the Phone” (med President T). Ibland slår det fel och blir istället slätstruket som i ”Purple Sky” (med Wretch 32) och ”Spiritual Warfare” med Leah McFall och Jordy (och som textmässigt egentligen
EMINEM – KAMIKAZE

EMINEM – KAMIKAZE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström EMINEM: ”Kamikaze” (Aftermath/Interscope/Shady) När Eminem förra året släppte ”Revival” var domen hård – beskrivet som ett medelåldersmisslyckande eller ett sista livstecken från fyrtiofemårige Marshall Mathers. Jag menade redan då att det inte fanns en chans i helsike att ”Revival” skulle vara plattan som avslutade en världsomvändande karriär och sommarens turné borde ha svept bort alla sådana tvivel. Och så en fredagsmorgon vaknar vi upp till en magnifik entré av Eminems tionde studioplatta, oannonserade ”Kamikaze”. Plattan sprider omedelbart gåshud över hela kroppen, soundet är felfritt och Eminem har en rå styrka som vi inte hört på skiva på ett bra tag. Tillsammans med Dr. Dre har han som övergripande producent lyckats slå an den där guldådran där skivan rulla