onsdag, november 14

Tagg: Led Zeppelin

BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BERT JANSCH: ”Just a Simple Soul” (Sanctuary) Ni kan få Jimi Hendrix bara jag får min Bert Jansch. För mig betyder han samma sak, någon som demonstrerade gitarrens möjligheter och på samma gång utvidgade dem. Bara det att hans gitarr var akustisk. Han tog det som den undflyende engelske folkgitarristen Davey Graham hade gjort, men gjorde det så mycket mer brännande. Jämfört med den hela tiden behärskade och självmedvetne Graham var Jansch vid en jämförelse en skrufsig gatslyngel som anföll strängarna med så mycket blues att han skapade en helt egen instrumentalistpersona. Beståndsdelarna var inte nya, men Jansch oborstade attityd till gitarren var det – i alla fall sett till de brittiska öarna. Han slet i strängarna, smällde dem hårt mot greppbrädan som om den
JACK WHITE – BOARDING HOUSE REACH

JACK WHITE – BOARDING HOUSE REACH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JACK WHITE: ”Boarding House Reach” (Third Man) När Jack White kom som ett yrväder i slutet av nittiotalet med en bluesgura i ett gitarrband om halsen föll jag pladask. Med sitt kantiga, nerstrippade sound gav White Stripes en friskhet åt rockmusiken, mycket tack vare Jack Whites djupa intresse för arkaisk blues. Men med tiden flagnade mitt intresse för hans och trummisen Meg Whites musik, och när Jack Whites upplöste bandet som fört ut honom till den breda massan och istället bildade Raconteurs gäspade jag mig mest igenom de senares skivor. Dem med Dead Weather har jag överhuvudtaget inte brytt mig om. För mig har Jack White allt mer kommit att bli en symbolisk bundsförvant i min kärlek till den gamla bluesen och allt mindre tilltalande som en artist i sin egen
ROBERT PLANT – CARRY FIRE

ROBERT PLANT – CARRY FIRE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ROBERT PLANT: ”Carry Fire” (Nonesuch) Jag är mycket lyckligare sedan jag en gång för alla sparkade ut Led Zeppelin ur mitt liv. För till sist gick det bara inte, jag stod inte längre ut med att bli knullad i ena örat av Robert Plants testosterondase och Jimmy Pages dubbelhalsade gitarrer i det andra. Det har ingenting att göra med mitt liv. Det har ingenting att göra med någonting alls, förutom kukmäteri. Led Zeppelin är runkbullerock av allra värsta slag. Så varför jag överhuvudtaget bryr mig om en soloplatta med Robert Plant kan ju tyckas obegripligt men kanske hoppas jag hela tiden på att han ska visa att han är beredd till fortsatt bot och bättring efter det att han med ett lite allvarligare uppsåt började närma sig en mer jordnära musik med plattan