lördag, mars 25

Tag: Kate Wolf

JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JENNY REYNOLDS: "Any Kind of Angel" (Pretty Okay Music/Hemifrån) Öppnar man en skiva med en låt som "House on the Road" som så perfekt inte lånar mer ur refrängen till Van Morrisons "Moondance" än vad som är smakfullt och som lyckas kombinera påstridighet med en sådan världsvant gestaltad erfarenhet som Jenny Reynolds gör, har man min omedelbara uppmärksamhet. Och om man fortsätter att leverera kanonlåt efter kanonlåt på samma skiva förlorar man den inte heller. Med andra ord har Boston-födde Texas-bon Jenny Reynolds mig i sitt våld. Om fler i samma country-betonade folk-singer/songwriter-gebit skulle göra som hon - sjunga med samma vuxenhet och inte oja sig så mycket över hur ynkligt synd det är om dem - skulle man slippa mycket av det utslätade och känslokalla
LOUIEN – NONE OF MY WORDS + JENS CARELIUS – OPSI

LOUIEN – NONE OF MY WORDS + JENS CARELIUS – OPSI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LOUIEN: ”None of My Words” (Jansen) JENS CARELIUS: ”Opsi” (Jansen) Två skivor av norsk härkomst och två skivor som visar vad som är felet med moderna singer/songwriters. Louiens ”None of My Words” tar avstamp i Kate Wolfs gripande sånger och Joni Mitchells allra tidigaste skivor, men Louien – vars riktiga namn är Live Miranda Soldberg – lyckas bara anamma formidéerna och aldrig det angelägna uttrycket, trots att hon sjunger om sin pappas frånfälle. Hon sjunger fint, hon spelar fint, men det blir aldrig något annat än just det: fint. Hon gör fina dekorationer av en traumatisk upplevelse, låtarna är som karaktärslösa stilleben ur en sorg hon är alldeles för reserverad för att jag ska kunna känna med henne i. Att Jens Carelius å sin sida älskar Nick Drake beh
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 10: KATE WOLF

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 10: KATE WOLF

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom KATE WOLF: ”Gold in California – A Retrospective of Recordings 1975-1985” (Kaleidoscope, 1986) Kate Wolfs öde var orättvist men tack vare det skrev hon sånger som var så rena och hjärterörande att de omöjligen kan åldras. Det är verkligen på tiden att hon får sin rättmätiga erkänsla för det. Det handlar inte om att försöka förminska Townes Van Zandt på något sätt. Istället för att fråga varför Townes Van Zandt har fått en sådan status som han så välförtjänt har och varför Kate Wolf inte har fått det, bör frågan istället bli varför Kate Wolf inte fått samma status som Townes Van Zandt. Det är en nyansskillnad, men en viktig sådan. I sina bästa stunder var Kate Wolf en precis lika skärpt låtskrivare med samma klara blick för det liv som ständigt skar mot ödet