lördag, april 1

Tag: Johnny Cash

PAUL McCARTNEY – McCARTNEY III

PAUL McCARTNEY – McCARTNEY III

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PAUL McCARTNEY: ”McCartney III” (Capitol) Eftersom jag har en fäbless för både den lantliga ”McCartney” från 1970 och den syntskruvade ”McCartney II” från 1980 såg jag fram emot ”McCartney III” med en viss spänning. Samtliga skivor i den mer eller mindre informella trilogin är inspelade i vad som kan sägas vara lönndom, med McCartney ensam utan några hänsyn tagna till några medmusiker. De är en McCartney i avskildhet med utrymme för idéer som inte skulle fungerat lika bra tillsammans med ett band. Det är på dessa skivor som den mer experimentelle McCartney kunnat uttrycka sig, den McCartney som ofta glömts bort och döljs av de mer lättillgängliga hitsen – och som också förbisetts varje gång John Lennon mer eller mindre ensam getts äran av att vara den mest avantgar
MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom sig ut på en roadtrip för att hitta guld i countryrockens tassemarker. Med fara för sitt liv väjer han för Eagles-kopior, urban cowboys och swimmingpoolscountry men kommer tillbaka med tio stycken ädelplattor från sjuttiotalet som nästan ingen kommer ihåg. Om countryrocken var en reaktion mot hippierörelsens hedonism eller en direkt konsekvens av dåtidens motkultur som ville bygga en tillvaro bortom det etablerade samhällets fyrkantiga normer är något man kan diskutera i oändlighet. Olika personer lär ge olika svar. I alla händelser är countryrocken ett exempel på att countrymusiken inte alls måste vara Ku Klux Klans propagandaavdelning med allsköns ingrodd inskränkthet utbasunerad av nasala sångare till gnällig steelguitar. En del country är natu
GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD

GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GERAINT WATKINS: ”Rush of Blood” (The Last Music Company) Veteranen Geraint Watkins har kanske ingen fantastisk röst i sig – den är närmast lite torr och kort i klangen – men i gengäld lägger han varje uns av känsla i den. Han skapar mening med chosefri uppriktighet, skapar soul med ett obefintligt avstånd mellan själ och strupe. Med ”Rush of Blood” har han också skapat sin allra bästa skiva, och det säger inte lite efter skivor som ”In a Bad Mood” från 2008 och ”Moustique” från 2013. Fem år mellan dem, sex år mellan ”Moustique” och ”Rush of Blood”. Man kan tycka att Geraint Watkins är lite onödigt snål med utgivningarna. Men han har ju annat att göra också. Solokarriären är nästan som en sidosyssla till hans medmusikerjobb hos sådana som Nick Lowe, Dave Edmunds
WILL BIRCH – CRUEL TO BE KIND: THE LIFE AND MUSIC OF NICK LOWE

WILL BIRCH – CRUEL TO BE KIND: THE LIFE AND MUSIC OF NICK LOWE

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom WILL BIRCH: ”Cruel to Be Kind: The Life and Music of Nick Lowe” (Constable) Kunde man välja sina släktingar hade jag valt Nick Lowe som min farbror. Det hade varit kul med en farbror Nick som dök upp på födelsedagar och julaftnar med tjockt vitt och uppenbarligen svårstyrt hår, tjockbågade glasögon och ett obegränsat antal ankedoter levererade med en engelskt torr, lågmäld och ytterst självironisk humor. Och en ständigt avväpnande charm. Fast om det hade varit mysigt med en farbror Nick idag, hade det förmodligen inte varit lika mysigt när jag var liten. För dagens Nick Lowe är inte den samma som fanns på sjuttiotalet. Han har periodvist levt hårt. Kanske inte alltid lätt att märka när man hör hans snärtiga poplåtar med välformulerade och ofta lite aparta text
DIVERSE ARTISTER – JOHNNY CASH: FOREVER WORDS

DIVERSE ARTISTER – JOHNNY CASH: FOREVER WORDS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Johnny Cash: Forever Words” (Sony Legacy) Det finns ett cyniskt drag hos projekt som ”Johnny Cash: Forever Words”. Upphittade, tidigare opublicerade texter av en avliden artist tonsätts av andra artister, och även om uppsåtet har varit respektfullt – det är countrysångarens son John Carter Cash som valt ut och godkänt låtskrivarna till den här skivan – så känns det som ett sätt att, om uttrycket ursäktas, casha in på ett legendomsusat namn. Skivan är en något senkommen pendang till boken ”Forever Words – The Unknown Poems” som gavs ut för några år sedan, och låt vara att även sådana postuma textsamlingar omgärdas av en känsla av spekulation så känns det i alla fall bättre i sak än det gör att låta utomstående göra egen musik till det det skr
COVER STORIES

COVER STORIES

ARTIKLAR, NYHETER
av Linda Bönström Linda Bönström plockar i sin skivsamling och jämför originalinspelningar och coverversioner av några gamla favoriter.  Första singeln från Bob Dylans ”Time Out of Mind”, en riktig pärla från 1997, var den smått melankoliska och ståtliga ”Not Dark Yet”. Exakt tio år senare valde countrysystrarna Allison Moorer och Shelby Lynne att ta sig an en drös med klassiska låtar och däribland denna som också blev plattans titelspår (och om den kan du läsa mer här.) https://open.spotify.com/user/monomagasin/playlist/06t3Eki77t7balxvtrDe37?si=pBhmljiAQ_-dcZqWGvnkxw Den mest mest kända covern på en U2-låt är nog ”One” från ”Achtung Baby” 1991 med Mary J. Blige och U2 själva, men den version som förtjänar all uppmärksamhet är snarare den av legenden Johnny Cash. Förtjust
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 19 – NEIL DIAMOND

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 19 – NEIL DIAMOND

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom NEIL DIAMOND: ”Gold – Recorded Live at The Troubadour” (UNI/MCA, 1970) Det är lätt att förstå varför så många rynkar på näsan åt Neil Diamond. Han har sig själv att skylla med sin hårsprejade look, årliga Las Vegas-shower, den kväljande patriotballaden ”America” och andra slippriga popschlagers som man aldrig blir av med. Blotta namnet Neil Diamond ger visioner av strass och pråliga teveshower men det kan vi inte lasta honom för eftersom han faktiskt heter Neil Leslie Diamond på riktigt. Men det fanns en tid när han var en relativt nykläckt låtskrivare som till synes utan ansträngning fick ur sig trovärdig ädelpop. Ingen kan ta ifrån honom äran av den snärtiga ”I'm a Believer” som gav The Monkees en jättehit (och som senare även spelades in av den oefterhärmli