måndag, november 23

Tagg: Jimmy Page

LONDON BOY – DAVID BOWIES TIDIGA ÅR

LONDON BOY – DAVID BOWIES TIDIGA ÅR

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto: Wikimedia Commons) Många har sin egen David Bowie, men inte lika många ägnar hans sextiotalsår särskilt stor uppmärksamhet. Det faller på Peter Sjöblom att göra det. Ingen vid sunda vätskor skulle komma på tanken att förringa David Bowies plats i musikhistorien. Inte ens horribiliteter som åttiotalets ”Tonight” och ”Never Let Me Down” eller den olyssningsbara drum & bass-övningen ”Earthling” (som är en av få Bowie-skivor som jag aldrig lyckats ta mig igenom i sin helhet) solkar hans geni, lika lite som det faktum att hans sista riktigt bra skiva kom 1980 i form av ”Scary Monsters”. Desto fler kan hävda att Bowies karriär började med ”David Bowie” från 1969, som fick heta ”Man of Words/Man of Music” i USA innan den några år senare döptes om till ”Spa
BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BERT JANSCH: ”Just a Simple Soul” (Sanctuary) Ni kan få Jimi Hendrix bara jag får min Bert Jansch. För mig betyder han samma sak, någon som demonstrerade gitarrens möjligheter och på samma gång utvidgade dem. Bara det att hans gitarr var akustisk. Han tog det som den undflyende engelske folkgitarristen Davey Graham hade gjort, men gjorde det så mycket mer brännande. Jämfört med den hela tiden behärskade och självmedvetne Graham var Jansch vid en jämförelse en skrufsig gatslyngel som anföll strängarna med så mycket blues att han skapade en helt egen instrumentalistpersona. Beståndsdelarna var inte nya, men Jansch oborstade attityd till gitarren var det – i alla fall sett till de brittiska öarna. Han slet i strängarna, smällde dem hårt mot greppbrädan som om den
ROBERT PLANT – CARRY FIRE

ROBERT PLANT – CARRY FIRE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ROBERT PLANT: ”Carry Fire” (Nonesuch) Jag är mycket lyckligare sedan jag en gång för alla sparkade ut Led Zeppelin ur mitt liv. För till sist gick det bara inte, jag stod inte längre ut med att bli knullad i ena örat av Robert Plants testosterondase och Jimmy Pages dubbelhalsade gitarrer i det andra. Det har ingenting att göra med mitt liv. Det har ingenting att göra med någonting alls, förutom kukmäteri. Led Zeppelin är runkbullerock av allra värsta slag. Så varför jag överhuvudtaget bryr mig om en soloplatta med Robert Plant kan ju tyckas obegripligt men kanske hoppas jag hela tiden på att han ska visa att han är beredd till fortsatt bot och bättring efter det att han med ett lite allvarligare uppsåt började närma sig en mer jordnära musik med plattan