tisdag, maj 21

Tagg: Jimi Hendrix

GUITAR SLIM – THE COMPLETE RELEASES 1951-58

GUITAR SLIM – THE COMPLETE RELEASES 1951-58

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GUITAR SLIM: ”The Complete Releases 1951-58” (Acrobat) Eddie Jones föddes i bomullsplantagernas Greenwood på den östra sidan av Mississippifloden men det var i New Orleans han fick fart på blueskarriären under namnet Guitar Slim. Det var där han spelade in sin största hit ”The Things I Used to Do”, producerad av Ray Charles och sedermera utnämnd av Rolling Stone till en av de låtar som formade rockmusiken. Guitar Slim spelade in för flera bolag, men ”The Things I Used to Do” gavs ut av legendomspunna Specialty Records, samma bolag som gav världen Little Richards mest omvälvande inspelningar. Med över en miljon sålda exemplar – en imponerande siffra 1953 – blev det en av Specialtys största försäljningssuccér någonsin. Guitar Slim inspirerades kraftigt av T-Bone W
MDOU MOCTAR – ILANA: THE CREATOR

MDOU MOCTAR – ILANA: THE CREATOR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MDOU MOCTAR: ”Ilana: The Creator” (Sahel Sounds) Tinariwen var inte de första som spelade det som idag brukar kallas ökenblues, men de är bland dem som gjort mest för att sprida den tuaregiska musiken utanför nomadfolkets Sahara-områden. Med uppdaterade produktioner lyckades Tinariwen attrahera en publik som åtminstone delvis var intrimmad på rock och deras bredare publikframgångar manifesterades bland annat genom turnéer och festivaluppträdanden i väst. Nigerbördige Mdou Moctars ryktbarhet har vuxit på ett liknande sätt, från det att hans till en början elektroniskt skruvade musik först spreds viralt mellan västafrikanska fans. Uppmärksamheten ledde sedermera till att han fått ge ut ungefär en handfull skivor med ett par års mellanrum och han har också medverka
HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom HÅKAN THÖRN: ”1968 – Revolutionens rytmer” (Daidalos Förlag) 1968 är mer än bara ett år, det är en beteckning för en tidsanda som sträckte sig över en längre tid än ett kalenderår. Att det var ett omstörtande och i flera avseenden konstruktivt år råder det förstås ingen tvekan om, men jag har börjat tycka att vurmen för 1968 om ett symbolår för både politik och musik är tröttsam. Den romantiska tilltron till 1968 års motkulturella förhållningssätt slår mig som lika naiv och lite beklämmande som tidens tro på att man kunde knarka sig till insikt och knulla sig till frihet. För att inte tala om det mantramumlande försöket att levitera Pentagon och yippie-rörelsens allra larviga upptåg. Alltför ofta tycks det handla om ett frihetssökande i en mer vulgärhedonistisk
BETTY DAVIS – NASTY GAL

BETTY DAVIS – NASTY GAL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BETTY DAVIS: ”Nasty Gal” (Light in the Attic) Deras relationsgräl kan inte ha varit nådiga. De gifte sig 1968 men äktenskapet kan närmast beskrivas som titanernas kamp och upplöstes efter ett år. Miles och Betty Davis var två alldeles för starka personligheter med alldeles för stora egon för att de skulle kunna samsas under ett och samma sak någon längre tid. Droppen kom när Miles fick för sig att Betty hade vänstrat med Jimi Hendrix, något som hon förnekade eftertryckligt. Hur som helst hann Betty med att väcka Miles intresse för sextiotalets nya musik, funken och psykedelian, och starkt påverkad av bland andra Sly & The Family Stone skapade han sin banbrytande ”Bitches Brew” och sådde därmed fröet till hela fusionjazzen. Det kan man hylla eller anklag