Jenny Lind – Mono

av Thomas Notini (foto av Kandinsky: "Improvisation, Deluge" Thomas Notini) Thomas Notini porträtterar Sveriges möjligen störste symfoniker genom tiderna, Allan Pettersson. ”De verk som överlever längst i musikhistorien är de som träffar någonting i åhörarna, något som gör att en människa känner igen sig själv i musiken.” (Victoria Borisova-Ollas) Hur många försök har det inte gjorts att definiera musiken, att förklara musikens väsen? Otaliga – och alla lika ofullkomliga och bristfälliga, liksom våra alltid lika fåfänga bemödanden att förklara konsten i allmänhet. Dessa försök gäckar oss likt fjärilar vi aldrig lyckas fånga. De löses upp och förvandlas till luft i de ögonblick då vi trodde oss ha hittat formeln, satsen, som en gång för alla röjer konstens mysterium för oss. L

av Thomas Notini Vi är många – både vanliga musikälskare och yrkesutövande musiker – som innerligt skulle önska att det hade funnits bara några få takter inspelade med musik framförd av gångna tiders stora: Bach spelande sin Toccata och Fuga; Mozart spelande någon av sina klaverkonserter; Schubert spelande något av sina impromptun; Chopin spelande någon av sina valser… Och – några takter, eller bara några toner, av Jenny Linds sång. Men nej, det finns inte att uppbringa. Vi kan aldrig nå fram till en uttömmande kunskap om hur vår största och mest internationellt kända sångkonstnärinna vid sidan av Birgit Nilsson faktiskt lät när hon sjöng, alla stilhistoriska rekonstruktionsförsök till trots. Möjligen kan vi nå fram till något slags närmevärden, och i det avseendet är vi helt

Tag: Jenny Lind

ALLAN PETTERSSONS TID SKALL KOMMA

NÄKTERGALEN FRÅN NORDEN – TANKAR KRING JENNY LIND