tisdag, oktober 15

Tagg: jazz

YOTAM SILBERSTEIN – FUTURE MEMORIES

YOTAM SILBERSTEIN – FUTURE MEMORIES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman YOTAM SILBERSTEIN: "Future Memories" (Jazz And People) Ett annorlunda album, tillkommet på ett alldeles särskilt sätt. Nämligen genom fundraising. Kanske en indikation att det inte är alldeles lätt att få ut jazz i dagens skivindustri. Nå, det blev ett album, "Future Memories", där israeliske, numera New York-boende Yotam Silberstein leker sig fram på gitarrhalsen. Det är mer än vackert, åtminstone på de flesta spåren. Men till varudeklarationen hör också, att det är någon slags be-bop/latinamerikansk fusion. I det latinamerikanska får vi nog fokusera på Brasilien, och influenser från sådana som Antonio Carlos Jobim och bossanovan. Här har säkert pianisten, bland annat, Vitor Gonçalves haft stort inflytande. Det är harmoniskt, och kanske mer melodiskt ä
AGNAS BROS. – LYCKA TILL MED MUSIKEN

AGNAS BROS. – LYCKA TILL MED MUSIKEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson AGNAS BROS.: "Lycka till med musiken" (Agnas Musikproduktioner) Musiken klingar med en färgrik mångfald, ungefär som skivomslaget, fast med lite skarpare konturer. Lätt och flyktig som ljusa (och några mörka) skyar på en sommarhimmel drar den förbi och spelas med en självklar precision som brukar komma efter mycken övning, och så är det nog. De musikbegåvade bröderna Agnas har, trots sin ungdom, spelat ihop länge. Detta är deras tredje gemensamma skiva, Kasper på elgitarr, Max piano, Mauritz kontrabas och Konrad trummor, nio nya låtar komponerade av de tre förstnämnda. Trådar kan spåras bakåt till olika kompositörer och musiker som Jan Johansson som tillägnas den tredje låten, men tiden är nu. Vi hör genomarbetade melodier och musik som är lätt att lyssna till
HANNA PAULSBERG CONCEPT – DAUGHTER OF THE SUN

HANNA PAULSBERG CONCEPT – DAUGHTER OF THE SUN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson HANNA PAULSBERG CONCEPT: "Daughter of the Sun" (Odin Records) Hanna Paulsbergs kompositioner, eller sånger om man vill, är mycket melodiska och svängiga, men inte alltid de förväntade. Det var när hon råkade lyssna på Stan Getz hon kom in på jazzspåret som musiker, och det kan man förstå. Hennes ton är genomtänkt varierad och överraskande oftast inom tenorsaxofonens normala register. Inledande "Scent of Soil" smyger igång med små läckra pysanden och skrap från saxofonen, rösthummanden och ett vaggande piano, musiken på väg. "Little Big Saxophone" börjar som fritt och knotigt amerikanskt sjuttiotal, som sedan vänder mot Sydafrika. Och låten "Hemulen tar ferie", är precis allt som Tove Janssons petimäter-hemul inte är, oförutsägbar studsig och lekfull. Piano,
NEW SCANDINAVIAN ROOTS – 2ND TIME

NEW SCANDINAVIAN ROOTS – 2ND TIME

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson NEW SCANDINAVIAN ROOTS: "2nd Time" (Jotun Records/Phonofile) Debuterande New Scandinavian Roots spelar en mestadels ljus svängig jazz med retrokänsla. Åtta egenkomponerade nummer på knappt trekvart med fem unga män från Musikhögskolan i Stockholm. Bandet klingar väl samman och piano bas och trummor är tydliga röster. Den i dessa sammanhang lite ovanliga klarinetten och den avrundade trumpeten går ihop och tar ofta täten. Stompig swing, vals och tango dyker upp och flera melodier fastnar. Nordisk kan man nog kalla musiken, en smula tillbakalutad med en behaglig ton, någon gång med Jan Johanssonsk humor. Det bekanta klingar varken föråldrat eller dammigt, utan verkar mer som ett försök att hitta en egen röst, vilket låter både spännande och oförutsägbart. Man kan
SPLASH – 1970-1979 SAMTLIGA INSPELNINGAR

SPLASH – 1970-1979 SAMTLIGA INSPELNINGAR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom SPLASH: ”1970-1979 Samtliga inspelningar” (Splash) Långt ifrån all musik som gjordes under det vildvuxna, svenska sjuttiotalet har stått sig. Mycket av det som gjordes inom eller strax utanför musikrörelsen kräver ett stort akademiskt intresse för epoken för vara ens det minsta intressant att höra på idag, och det är inte ens alltid som ett utpräglat specialintresse räcker för att göra vissa skivor lyssningsbara såhär långt efter. Framför har den uttalat politiska proggen mestadels åldrats väldigt illa med sitt ofta stelbenta spel och sina plakattexter som dumförklarar lyssnaren med ett mästrande tonfall. Det är också sådana på den propagandistiska sidan av proggen som genom åren orättvist fördunklat synen på stora bredd som proggen faktiskt hade i stort. Sann
KLAS TORESSON & FILIP EKESTUBBE TRIO – WHERE OR WHEN

KLAS TORESSON & FILIP EKESTUBBE TRIO – WHERE OR WHEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman KLAS TORESSON & FILIP EKESTUBBE TRIO: ”Where or When” (DO Music/Border) Klas Toresson är flitig i elden i skivstudion. Förutom det nya albumet ”Ballads and Dreams”, tillsammans med Hans Loelv når han nu i vintermärket ut till publiken med albumet ”Where or When”, där han jobbar tillsammans med Filip Ekestubbe Trio. Liksom på ”Ballads and Dreams” möter vi här ett antal stycken från The American Songbook. Richard Rodgers ”Where Or When” har fått ge titeln till albumet, men här finns också George Gershwin, Jerome Kern och Bill Evans. Sticker ut gör det inte. Kanske är det inte ens meningen. De stötte på varann på vägen till Kingside Studios och då blev det ett album. För mig låter det mera live än studio, och skillnaden kan förstås vara hårfin. Men om
HANS LOELV & KLAS TORESSON – BALLADS AND DREAMS

HANS LOELV & KLAS TORESSON – BALLADS AND DREAMS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman HANS LOELV & KLAS TORESSON: ”Ballads and Dreams” (DO Music/Border) Ibland landar det ljuvliga på ens bord. Och man kan få drömma. Det är precis så det känns när nu Hans Loelv kommer med sitt fjärde album, ”Ballads and Dreams”. Här möter Loelvs jazziga piano Klas Toressons saxofon, och de har mött varann på ett sådant sätt att känslor och det täta samspelet möter lyssnaren i forma av ett antal standards. Nej, det är säkert inte första gången du möter Richard Rodgers ”My Funny Valentine”, Errol Garners ”Misty” eller Harold Arlens ”Over the Rainbow”. Uttjatade pärlor ur The American Songbook skulle man kunna säga, men ändå får pärlorna den lyster de kanske hade första gången de mötte publiken. Det är verkligen inte illa. Men vänta, det kommer mer…För till
ÖRJAN HULTÉN ORION – MINUSGRADER

ÖRJAN HULTÉN ORION – MINUSGRADER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman Örjan Hultén Orion: ”Minusgrader” (Artogrush/Plugged Records) Örjan Hultén Trio kom med sitt sjunde album i våras, medan den fristående kvartetten Örjan Hultén Orion, bestående av Örjan Hultén (saxofon), Torbjörn Gula, piano, Filip Augustson (bas) och Peter Danemo (trummor), nu är inne på sin fjärde skiva. Det här är en mycket kompetent kvartett, som också haft möjligen att turnera utomlands. De första recensionerna som kommit av det nya albumet ”Minusgrader” är också översvallande positiva. Samspelet fungerar perfekt, här finns både erfarenhet men också nyfikenhet. Intressant nog finns en koppling till litteraturen, då albumtiteln ”Minusgrader”, fått sitt namn av Tranströmers dikt. Litteraturkopplingen är inte ny för Hultén, i ett tidigare sammanhang fi
DEN LÄTTKRÄNKTA MUSIKEN

DEN LÄTTKRÄNKTA MUSIKEN

DEBATT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom I en debattartikel levererar Peter Sjöblom en bredsida mot konsensustänkandet inom musiken och frågar sig retoriskt om det är synd om den. Finns det genrer det är synd om? Nej, det gör det inte, men det finns genrer som gärna tycker synd om sig själva. Anhängare, utövare och distributörer av i synnerhet jazz och folkmusik verkar ha särskilt nära till självömkan när deras favoritmusik inte får den breda uppmärksamhet som de anser att den förtjänar. Visst kan jag också tycka att det är synd att den musiken hanteras relativt styvmoderligt av media, om den hanteras alls, men mycket annat som jag gillar syns också så sällan i spalterna eller utsändningarna, alldeles oavsett kategori. För, hör och häpna, det finns till och med pop- och rockmusik som det inte heller
VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: "The Prophet Speaks" (Exile) Den plötsligt överproduktive Van Morrison vräker numer ur sig skivor. Sedan 2015 har han släppt fem plattor, denna den senaste inräknad. Inriktningen på de flesta av dem har varit mer eller mindre densamma: musikaliska tillbakablickar på den egna låtkatalogen (i form av tvivelaktiga duetter) och på Morrisons egen skivsamling omfattandes gammal jazz och blues. Men även om han själv nog trivs bra med upplägget så är det inte särskilt roligt för den utomstående. Det börjar helt enkelt bli lite för mycket cocktailunderhållning nu. Lite för mycket muzak i ölmageurvuxen blazer i Ålandsfärjans bar. Och alldeles för mycket urskuldande Hammond-orgel och överslätande soffjazzgitarr. Och själv tar Morrison till samma grepp som h