torsdag, maj 24

Tagg: jazz

MWENDO DAWA TRIO – SILENT VOICE

MWENDO DAWA TRIO – SILENT VOICE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MWENDO DAWA TRIO: ”Silent Voice” (LJ) Jovisst är Mwendo Dawa jazz, men inte entydigt så. Gruppen har aldrig nöjt sig att hålla sig inom avgränsningarna, de har alltid upptäckarglatt och fördomsfritt rört sig mot både elektroakustisk improvisation och genrelös avantgardism. Det finns säkert jazzpuritaner som uppfattar Mwendo Dawa som blasfemiker vilket bara gör gruppens värde ännu större. Jazzpuritanerna är ett släkte som gott förtjänar att provoceras... ”Silent Voice” måste ha varit en av de svåraste skivorna någonsin för gruppen att göra. Som tillägget i gruppnamnet visar är Mwendo Dawa idag en trio sedan en av centralmedlemmarna, saxofonisten Ove Johansson, gick bort 2015. Men på ett paradoxalt sätt är han närvarande just genom sin frånvaro. Förutom att han sk
#METOO INSPIRERAR JAZZSCENEN

#METOO INSPIRERAR JAZZSCENEN

AKTUELLT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Leif Janzon Givetvis är inte jazzscenen fri från trakasserier av kvinnor – tvärtom. Ett uttalat problem är att musiker i USA saknar en central organisation, som skådespelarnas Screen Actors Guild med dess aktiviteter i Hollywood. Nu har ett kollektiv på fjorton kvinnliga amerikanska jazzmusiker bildats: We Have Voice, för att stärka solidariteten på jazzscenen och öka uppmärksamheten på de problem kvinnor möter där. Till den änden har kollektivet skapat en uppförandekod, som festivaler, workshops, skivbolag och så vidare kan anta. Flöjtisten och medlemmen Nicole Mitchell menar att den kan skänka ”distinktion och en speciell sorts elegans” åt de institutioner som ansluter sig till den. Grunden för kollektivet är intersektionellt-feministisk, ett grundbegrepp är ”safe(r) sp
VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE

VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO: ”You're Driving Me Insane” (Sony) Som Van Morrison-fan borde jag naturligtvis vara glad för hans nuvarande höga produktionstakt, men ärligt talat börjar han fresta på mitt tålamod. Med tre skivor på lite drygt ett halvår börjar han kännas som den där jobbige grannen som hela tiden ska komma och låna en kopp socker och sedan står i dörröppningen lite för länge och pratar strunt. ”You're Driving Me Insane” – ja, fortsätter du komma och störa lite till så har jag snart blivit galen på riktigt. Särskilt som ”You're Driving Me Insane”, gjord tillsammans med Hammond-organisten Joey DeFrancesco, inte är mycket mer än en tunnslitning av det koncept Morrison har föredragit i det senaste och gjort rätt charmiga saker med – jazz- och bl
CECIL TAYLOR 1929-2018

CECIL TAYLOR 1929-2018

AKTUELLT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom En sann utforskare och världsomseglare i sinnet har gått ur tiden. Pianisten Cecil Taylor avled i förrgår vid 89 års ålder och med honom försvann en av de främsta symbolerna för frijazzen. Och då menar jag den verkligt fria jazzen, den som inte erkänner några gränser alls. Cecil Taylor pressade pianoklangerna till det allra yttersta med stora explosiva tonsjok, och sedan när man inte trodde att det gick att komma längre tog han musiken en bit till in på sinnesutvidgande territorier. Om det krävdes att han improviserade sammanhängade i timmar så gjorde han det, för att verkligen bryta ner både det mentala och tonala motståndet. Han var för pianot vad John Coltrane var för saxofonen och Sunny Murray var för trummorna och liksom dem en unik legend som lämnar efter sig
ELISE EINARSDOTTER – SUITES FOR SOLO PIANO 1–4

ELISE EINARSDOTTER – SUITES FOR SOLO PIANO 1–4

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson ELISE EINARSDOTTER: ”Suites for Solo Piano 1–4” (Mistral Music) Vi möts av ljuvt vemodiga klanger och pregnanta toner med fingrarna i styr på tangenterna. Pianisten och kompositören Elise Einarsdotter har satt samman fyra löst sammankopplade sviter, lätta att lyssna till, lätta att tycka om. Låt dig sväva bort på mjuka bekanta moln av ”Rapsfält”, ”Solljus” och "Liljekonvalj", låt dig milt bländas as "Kristallen den fina". Men det finns skärpa i anslaget och en skavande svärta som mullrar vid några tillfällen, men håller sig på avstånd. De balanserar sötman i till exempel "Song for My Brother". Genomtänkt och med lätt och fast hand improviserar hon kring sina teman, omväxlande och sammanhållet, och toner i hög fart rinner fram precist. Några riktigt genomtrö
DIVERSE ARTISTER – MEMPHIS RENT PARTY

DIVERSE ARTISTER – MEMPHIS RENT PARTY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Memphis Rent Party: The Blues, Rock and Soul” (Fat Possum) Detta är ett ”soundtrack” till journalisten Robert Gordons nyss utkomna bok ”Memphis Rent Party” men fungerar fint som en själsvständig skiss över den mer kantstötta musik som fötts och närts i Memphis. Här samsas färgstarka Memphis-personligheter som James Luther Dickinson, Alex Chilton (med en lätt neurotisk cover på Slickers gamla reggaeklassiker ”Johnny Too Bad”), Junior Kimbrough, Charlie Feathers och Panther Burns med Tav Falco i spetsen. Jerry Lee Lewis tittar också förbi; han är skivans mest kända namn. Stilarna skiftar från jazz och klassisk blues till country och trasrockabilly men kompilatet hänger ihop bättre än man skulle kunna tro. Anledningen till det är väl att det finn
NÄR JAG INTE KAN HÖRA VAD MISSISSIPPI-FARBRORN SJUNGER

NÄR JAG INTE KAN HÖRA VAD MISSISSIPPI-FARBRORN SJUNGER

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom oroar sig för vad som händer om han inte är mer än sin skivsamling. Ibland när livet kommer emellan, med sina fulaste knep och lumpnaste trick, räcker musiken inte till. Antingen kommer den obehagligt nära som en slö kniv med taggig egg som skär genom sinnet, eller så känns den så avlägsen att jag inte hör den tala som annat än ett sluddrigt mummel som distraherar mycket mer än det förtydligar. Då återstår bara tystnaden och det är den största och mest plågsamma tystnaden av alla. En tystnad som är en smärta som inte känns som någon annan smärta och som inte går att rå på med annat än att man väntar tills den av någon anledning bryts av sig själv. Jag känner mig aldrig så utelämnad och övergiven som i de stunder när musiken inte gör det som den h
PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA OCH BÄSTA-LISTA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA OCH BÄSTA-LISTA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto Herbert Blomstedt: Thomas Notini) Peter Sjöblom sammanfattar 2017 och presenterar listan över årets bästa skivor. Faktiskt sina två listor. Det var ju också ett jävla år. Allsköns kryp har under 2017 krälat fram från både höger och vänster och ja, jag menar det också politiskt, kanske i synnerhet politiskt för den ena sidan har visat sig exakt lika usel och förståndslös som den andra och jag har inte orkat med det. Jag har bara velat klättra in i en stor trattgrammofon och gömma mig i tratten och skrika NEJ! så fort som någon har kommit i närheten och tjatat om att jag ska ha en åsikt om vad som händer i världen och hemmavid. Kalla det feghet eller ansvarslöshet eller vad ni vill och jag kontrar med självbevarelsedrift. Som tur är har den där tra
PÅ JULEN KAN INGEN HÖRA DIG SKRIKA

PÅ JULEN KAN INGEN HÖRA DIG SKRIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom tycker inte om julen. Han tycker så illa om julen att han var tvungen att bearbeta sin neuros i en krönika. Nu är det dags för det perenna traumat igen. Skränets, den ondskefulla risgrynsgrötens och den tillkämpade frikostighetens högtid. Varför ska man vara särskilt generös just på julen? Kan man inte vara det jämt? Vara lite hygglig mot sina nära året om och ge saker av kärlek utan att det står i almanackan? Dessutom finns det tomtar på julen. Redan flera veckor i förväg går de omkring på gatorna helt öppet och alla accepterar det som om det inte vore ett dugg konstigt. Tänk på saken: det handlar om vuxna maskerade män (för jag förmodar att majoriteten av tomtarna fortfarande är män, det låter i alla fall så när de skrockar sitt ho-ho-ho) som l
DIVERSE ARTISTER – SOUL OF A NATION / BLACK MAN’S PRIDE

DIVERSE ARTISTER – SOUL OF A NATION / BLACK MAN’S PRIDE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Soul of a Nation” (Soul Jazz) DIVERSE ARTISTER: ”Black Man's Pride” (Soul Jazz) Att musik kan fungera både som identitetsförstärkare och -spegel är varken konstigt eller obekant, och ett av de mest tacksamma exemplen på det är den musik som fick betydelse för och växte fram i samband med Black Power-rörelsen i USA. Många tänker kanske i första hand på den sorts funk som fick ett extra genomslag tack vare tidstypiska blaxploitation-filmer som ”Shaft” och ”Superfly”, men det kulturella uttrycket för det svarta identitetsmedvetandet var flersidigt – tänk bara på jazzen med den mångfasetterade Archie Shepp och de afrocentriska Art Ensemble of Chicago, och författare som LeRoi Jones/Amiri Baraka, poetgruppen Last Poets och, framför allt: Gil Scott-