torsdag, november 15

Tagg: jazz

YOKADA – STILLNESS & SIRENS

YOKADA – STILLNESS & SIRENS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson YOKADA: ”Stillness & Sirens” (Disorder/Plugged) Yokada är en nybildad pianotrio med debuten inspelad två dagar i Stockholm. En kort och koncentrerad CD med tät triojazz som har stänk av Blue Note och sextiotalet. Låten ”Faceless” är tillägnad den afroamerikanske pianisten och kompositören Andrew Hill. (Kolla också hans ”Judgment!” på just Blue Note.) Här spelar Alex Zethson piano och har komponerat. Han låter tonerna klinga ut – här och var i bastanta sjok. Johan Berthlings kontrabas är melodiskt fet och stadigt pålitlig och Johan Holmegard spelar med både rocktunga trummor och snärtiga stockar. Medlemmarna är mest kända från grupper i jazzkanten som Fire! Orchestra, Angles 9 och Goran Kajfeš Tropiques, men detta är mer längs det traditionella jazz-spår
MUSAEUM CLAUSUM – MUSAEUM CLAUSUM

MUSAEUM CLAUSUM – MUSAEUM CLAUSUM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson MUSAEUM CLAUSUM: ”Musaeum Clausum” (Umlaut) Musaeum Clausum är en fransk-tysk modern jämlik trio med Louis Laurain kornett, Sebastien Beliah kontrabas och Hannes Lingens trummor, finns på vinyl och cd. Musikerna kan också höras med tunggungande Umlaut Big Band, duon Buder & Lingens och kvartetten Die Hochstapler, alla på Umlaut Records. Här kommer musiken i tre långa sjok, sökande melodisk och improviserad jazz. Den tar inga stora språng och håller sig i mellanregistret. Det finns en frihet hos alla tre att finna sin väg och samtidigt (kanske) en överenskommelse att hålla sig inom samma långsamt flytande ljudhärad. Jag tänker på Miles Davis mörka gatlykteblänkande filmmusik till Louis Malles noir-film ”Ascenseur pour l´echafaud” (”Hiss till galgen”) frå
FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

ARTIKLAR, LIVE!, NYHETER, PÅ GÅNG
av Linda Bönström (foto ovan: Sture Svensson) På jakt efter den ultimata festivalupplevelsen? MONO guidar dig genom Sverige och ut i Europa till de hetaste spelningarna sommaren 2018. Grönan Live! Plats: Stockholm, Sverige När: 3 maj-28 september Traditionellt kör Gröna Lund igång sin musikfestival redan i maj och med över sjuttio konserter att välja mellan så står man knappast utan valmöjligheter. För en del passar det finfint att strosa runt bland grönskan på Djurgården eller åka några plåtmonster på räls innan spelningarna, det finns en väldigt vardaglig air kring det hela trots antalet superstjärnor som äntrar scenen. 6 juni är det dags för Marilyn Manson som genom decennier attraherat en stor skara alternativrockare och när förra årets ”Heaven Upside Down”släpptes visad
CECILIA THORNGREN – SVART KATT MED MÅNGA FÄRGER

CECILIA THORNGREN – SVART KATT MED MÅNGA FÄRGER

ARTIKLAR, NYHETER
Cecilia Thorngren är ingen jazzsångerska. Hon är mycket mer. Bland annat skivdebutant. Thomas Wihlman porträtterar henne personligt. av Thomas Wihlman En gräsänklingsvecka för några år sedan ser jag en affisch vid busshållplatsen, en Cecilia Thorngren ska sjunga musik från Alice Babs till Lundell. Googlar lite, tämligen få träffar, inget Spotify men noterar att en vän i musikbranschen har henne som facebookvän. Nåt att lyssna på frågar jag, visst säger han – hon är bra. Pappa Thorngren sköter kassan och släpper vänligen in mig trots att jag inte förstått att man borde ha föranmält sig. Familjär känsla. Vänner sköter serveringen av vatten, öl och vin. En välfylld lokal, råkar hamna bredvid en äldre, mycket duktig sångerska med meriter från såväl Melodifestival som jazzscen
MWENDO DAWA TRIO – SILENT VOICE

MWENDO DAWA TRIO – SILENT VOICE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MWENDO DAWA TRIO: ”Silent Voice” (LJ) Jovisst är Mwendo Dawa jazz, men inte entydigt så. Gruppen har aldrig nöjt sig att hålla sig inom avgränsningarna, de har alltid upptäckarglatt och fördomsfritt rört sig mot både elektroakustisk improvisation och genrelös avantgardism. Det finns säkert jazzpuritaner som uppfattar Mwendo Dawa som blasfemiker vilket bara gör gruppens värde ännu större. Jazzpuritanerna är ett släkte som gott förtjänar att provoceras... ”Silent Voice” måste ha varit en av de svåraste skivorna någonsin för gruppen att göra. Som tillägget i gruppnamnet visar är Mwendo Dawa idag en trio sedan en av centralmedlemmarna, saxofonisten Ove Johansson, gick bort 2015. Men på ett paradoxalt sätt är han närvarande just genom sin frånvaro. Förutom att han sk
#METOO INSPIRERAR JAZZSCENEN

#METOO INSPIRERAR JAZZSCENEN

AKTUELLT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Leif Janzon Givetvis är inte jazzscenen fri från trakasserier av kvinnor – tvärtom. Ett uttalat problem är att musiker i USA saknar en central organisation, som skådespelarnas Screen Actors Guild med dess aktiviteter i Hollywood. Nu har ett kollektiv på fjorton kvinnliga amerikanska jazzmusiker bildats: We Have Voice, för att stärka solidariteten på jazzscenen och öka uppmärksamheten på de problem kvinnor möter där. Till den änden har kollektivet skapat en uppförandekod, som festivaler, workshops, skivbolag och så vidare kan anta. Flöjtisten och medlemmen Nicole Mitchell menar att den kan skänka ”distinktion och en speciell sorts elegans” åt de institutioner som ansluter sig till den. Grunden för kollektivet är intersektionellt-feministisk, ett grundbegrepp är ”safe(r) sp
VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE

VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO: ”You're Driving Me Insane” (Sony) Som Van Morrison-fan borde jag naturligtvis vara glad för hans nuvarande höga produktionstakt, men ärligt talat börjar han fresta på mitt tålamod. Med tre skivor på lite drygt ett halvår börjar han kännas som den där jobbige grannen som hela tiden ska komma och låna en kopp socker och sedan står i dörröppningen lite för länge och pratar strunt. ”You're Driving Me Insane” – ja, fortsätter du komma och störa lite till så har jag snart blivit galen på riktigt. Särskilt som ”You're Driving Me Insane”, gjord tillsammans med Hammond-organisten Joey DeFrancesco, inte är mycket mer än en tunnslitning av det koncept Morrison har föredragit i det senaste och gjort rätt charmiga saker med – jazz- och bl
CECIL TAYLOR 1929-2018

CECIL TAYLOR 1929-2018

AKTUELLT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom En sann utforskare och världsomseglare i sinnet har gått ur tiden. Pianisten Cecil Taylor avled i förrgår vid 89 års ålder och med honom försvann en av de främsta symbolerna för frijazzen. Och då menar jag den verkligt fria jazzen, den som inte erkänner några gränser alls. Cecil Taylor pressade pianoklangerna till det allra yttersta med stora explosiva tonsjok, och sedan när man inte trodde att det gick att komma längre tog han musiken en bit till in på sinnesutvidgande territorier. Om det krävdes att han improviserade sammanhängade i timmar så gjorde han det, för att verkligen bryta ner både det mentala och tonala motståndet. Han var för pianot vad John Coltrane var för saxofonen och Sunny Murray var för trummorna och liksom dem en unik legend som lämnar efter sig
ELISE EINARSDOTTER – SUITES FOR SOLO PIANO 1–4

ELISE EINARSDOTTER – SUITES FOR SOLO PIANO 1–4

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson ELISE EINARSDOTTER: ”Suites for Solo Piano 1–4” (Mistral Music) Vi möts av ljuvt vemodiga klanger och pregnanta toner med fingrarna i styr på tangenterna. Pianisten och kompositören Elise Einarsdotter har satt samman fyra löst sammankopplade sviter, lätta att lyssna till, lätta att tycka om. Låt dig sväva bort på mjuka bekanta moln av ”Rapsfält”, ”Solljus” och "Liljekonvalj", låt dig milt bländas as "Kristallen den fina". Men det finns skärpa i anslaget och en skavande svärta som mullrar vid några tillfällen, men håller sig på avstånd. De balanserar sötman i till exempel "Song for My Brother". Genomtänkt och med lätt och fast hand improviserar hon kring sina teman, omväxlande och sammanhållet, och toner i hög fart rinner fram precist. Några riktigt genomtrö
DIVERSE ARTISTER – MEMPHIS RENT PARTY

DIVERSE ARTISTER – MEMPHIS RENT PARTY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Memphis Rent Party: The Blues, Rock and Soul” (Fat Possum) Detta är ett ”soundtrack” till journalisten Robert Gordons nyss utkomna bok ”Memphis Rent Party” men fungerar fint som en själsvständig skiss över den mer kantstötta musik som fötts och närts i Memphis. Här samsas färgstarka Memphis-personligheter som James Luther Dickinson, Alex Chilton (med en lätt neurotisk cover på Slickers gamla reggaeklassiker ”Johnny Too Bad”), Junior Kimbrough, Charlie Feathers och Panther Burns med Tav Falco i spetsen. Jerry Lee Lewis tittar också förbi; han är skivans mest kända namn. Stilarna skiftar från jazz och klassisk blues till country och trasrockabilly men kompilatet hänger ihop bättre än man skulle kunna tro. Anledningen till det är väl att det finn