Tag: Jack White

Sep122019 by adminNo Comments

JEREMY IVEY – THE DREAM AND THE DREAMER

av Peter Sjöblom JEREMY IVEY: ”The Dream and the Dreamer” (Anti-) Nashville är ett skällsord som jag inte gärna applicerar på folk med ambitioner bortom den överstylade smörja som staden ifråga massproducerar enligt fabriksmodell. Så frågan är vad debutanten Jeremy Ivey har där att göra – det var där han bosatte sig efter att ha flytt den konservativa fosterjorden i Georgia. (Ur askan i elden...) Å andra sidan är ”The Dream and the Dreamer” inte en produkt av den stereotypa Nashville-industrin utan inspelad i en ”little bitty house studio” som han beskriver det, och producerad av Iveys fru Margo Price – själv en hyllad Nashville-artist utan typiska Nashville-aspirationer (hon ges ut av Jack White på hans Third Man-etikett). Tillsammans har de skapat ett luftigt sound som passa

Maj242019 by adminNo Comments

DEXTER ROMWEBERS HEMSÖKELSER

ARTIKLAR, NYHETER

av Peter Sjöblom (foto: Kenneth Bachor/Bloodshot Records promobild) Bakom det anslående namnet Dexter Romweber hittar Peter Sjöblom en artist med ett djupgående mörker och en explosiv utlevelse. Vi kan se Dexter Romweber men det är inte alldeles säkert att han kan se oss. Dexter Romweber lever mitt bland oss men i en annan tid, i en parallell. När han upptäckte Elvis Presley blev tiden bakåt oändlig men tiden framåt orimlig. Därför visste han ingenting om att det fanns samtida som hyllade honom som en hjälte. Neko Case. Cat Power. Och inte minst Jack White. Det var Romwebers musik som fick White att starta White Stripes med samma sättning som Flat Duo Jets. Gitarr och trummor. Och en ambition att kanalisera en mäktig energi som tycktes evigt förlorad till det förflutna. Men

Jun62018 by adminNo Comments

FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

ARTIKLAR, LIVE!, NYHETER, PÅ GÅNG

av Linda Bönström (foto ovan: Sture Svensson) På jakt efter den ultimata festivalupplevelsen? MONO guidar dig genom Sverige och ut i Europa till de hetaste spelningarna sommaren 2018. Grönan Live! Plats: Stockholm, Sverige När: 3 maj-28 september Traditionellt kör Gröna Lund igång sin musikfestival redan i maj och med över sjuttio konserter att välja mellan så står man knappast utan valmöjligheter. För en del passar det finfint att strosa runt bland grönskan på Djurgården eller åka några plåtmonster på räls innan spelningarna, det finns en väldigt vardaglig air kring det hela trots antalet superstjärnor som äntrar scenen. 6 juni är det dags för Marilyn Manson som genom decennier attraherat en stor skara alternativrockare och när förra årets ”Heaven Upside Down”släpptes visad

Jun42018 by adminNo Comments

PARKER MILLSAP – OTHER ARRANGEMENTS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom PARKER MILLSAP: ”Other Arrangements” (Okrahoma/Thirty Tigers) Elton John lär ha återfått tron på musiken när han hörde Parker Millsap (som inte är släkt med countrysångaren Ronnie Milsap – notera stavningsskillnaden i namnet). Om Eltons åsikt är en bra eller en dålig sak när det gäller americana låter jag vara osagt, men Millsap har i alla fall lite mer ork i musiken än vad många andra i genren har, och lite mer originalitet än vad man annars förknippar med Millsaps Nashville. Emellanåt låter han nästan som Jack White om denne hade haft rötterna i en generöst definierad countryrock istället för i bluesen. Med andra ord påminner sångaren Millsap en del om Robert Plant. Detta är förstås något som besvärar mig en del; likheterna är alldeles för stora för att jag ri

Mar262018 by adminNo Comments

JACK WHITE – BOARDING HOUSE REACH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom JACK WHITE: ”Boarding House Reach” (Third Man) När Jack White kom som ett yrväder i slutet av nittiotalet med en bluesgura i ett gitarrband om halsen föll jag pladask. Med sitt kantiga, nerstrippade sound gav White Stripes en friskhet åt rockmusiken, mycket tack vare Jack Whites djupa intresse för arkaisk blues. Men med tiden flagnade mitt intresse för hans och trummisen Meg Whites musik, och när Jack Whites upplöste bandet som fört ut honom till den breda massan och istället bildade Raconteurs gäspade jag mig mest igenom de senares skivor. Dem med Dead Weather har jag överhuvudtaget inte brytt mig om. För mig har Jack White allt mer kommit att bli en symbolisk bundsförvant i min kärlek till den gamla bluesen och allt mindre tilltalande som en artist i sin egen