hiphop – Sida 2

Nov272018 by adminNo Comments

LINUS HASSELBERG – GRANADA, GRANADA

av Thomas Wihlman LINUS HASSELBERG: "Granada, Granada" (Icons Create Evil Arts) Linus heter han. Hasselberg. Känd för att ha jobbat med Petter, Planeten Jorden med flera. Så en senhöstkväll är det riktig riktig, egen, debut för Linus Hasselberg. På Södra Teaterns scen med hela det nya albumet "Granada, Granada". Med ett gäng duktiga, känsliga musiker och med gästartister som Maia Hirasawa och Jens Hult. Inte minst en fullsatt salong med vänner och entusiaster. Jag dissar aldrig några musikstilar, men som barnbarnet säger om tomater: jag älskar inte hiphop. Däremot tror jag att jag kan älska Linus. För att han skapat en musikperformance på scenen. I den möter hiphopen en singer/songwriter, släktdrag med Daniel Boyacioglu. Men, vänta, det kommer mer. Är det ett konstprojekt

Sep252018 by adminNo Comments

GHETTS – GHETTO GOSPEL: THE NEW TESTAMENT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Linda Bönström GHETTS: ”Ghetto Gospel: The New Testament” (GIIG) Grime, åh denna lilla pärla till genre som poppade upp från Londons undergroundscen i början på millenniet, är ett tämligen outforskat område inom den svenska hiphopen. Engelske rapparen Ghetts – tidigare känd under namnet Ghetto – kör sitt eget race och med ”Ghetto Gospel: The New Testament” blir det emellanåt intressant. Med elektroniska slingor och tyngre beats blir soundet på samma våglängd som sången (eller snarare talet som är utmärkande för grime) och ibland fungerar det utmärkt som i ”Halloween” och ”Pick Up the Phone” (med President T). Ibland slår det fel och blir istället slätstruket som i ”Purple Sky” (med Wretch 32) och ”Spiritual Warfare” med Leah McFall och Jordy (och som textmässigt egentligen

Sep42018 by adminNo Comments

EMINEM – KAMIKAZE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Linda Bönström EMINEM: ”Kamikaze” (Aftermath/Interscope/Shady) När Eminem förra året släppte ”Revival” var domen hård – beskrivet som ett medelåldersmisslyckande eller ett sista livstecken från fyrtiofemårige Marshall Mathers. Jag menade redan då att det inte fanns en chans i helsike att ”Revival” skulle vara plattan som avslutade en världsomvändande karriär och sommarens turné borde ha svept bort alla sådana tvivel. Och så en fredagsmorgon vaknar vi upp till en magnifik entré av Eminems tionde studioplatta, oannonserade ”Kamikaze”. Plattan sprider omedelbart gåshud över hela kroppen, soundet är felfritt och Eminem har en rå styrka som vi inte hört på skiva på ett bra tag. Tillsammans med Dr. Dre har han som övergripande producent lyckats slå an den där guldådran där skivan rulla

Jun132018 by adminNo Comments

KANYE WEST – YE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Linda Bönström KANYE WEST: ”Ye” ( GOOD/Def Jam) Kom Kanye West ut som bipolär? Efter släppet av hans åttonde studioalbum ”Ye” har frågan exploderat i pressen medan den riktiga frågan har fått stryka på foten hos många recensenter: Är det här bra? Man får ge Kanye att han har arbetat på med många sidoprojekt, men det har ändå gått två år sedan förra fullängdaren ”The Life of Pablo” (GOOD/Def Jam) och det märks. ”Ye” är en sjuspårig platta som drar en blott lite över tjugotre minuter lång energilös och faktiskt tämligen fantasilös historia. I vanlig ordning får man säga att försöker Kanye provocera, han till och med använder sin dotter som bollblank i ”Violent Crimes” och spekulationerna är om ”I Thought About Killing You” handlar om att begå självmord eller att mörda sin fru.

Maj302018 by adminNo Comments

PUSHA T – DAYTONA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Linda Bönström PUSHA T: ”Daytona” (Def Jam) Pusha T gick ut kontroversiellt redan med omslaget till sin tredje platta ”Daytona” när Kanye West, som producerat hela albumet, slängde ut åttiofemtusen dollar för rättigheterna till bilden av megastjärnan Whitney Houstons röriga badrum fyllt med droger. Osmakligt, naturligtvis, men om man håller sig till musiken är plattan helt klart någonting att ha i sin hiphop-samling. Det man kan fråga sig dock är varför Pusha T nöjer sig med sjuspårig platta med en speltid på löjligt korta tjugoen minuter. Det är trots allt tre år sedan förra skivan ”King Push – Darkest Before Dawn: The Prelude” (Def Jam) släpptes så han har haft gott om tid på sig. Det är inte orimligt att ”Daytona” i stort är Wests verk fastän Pusha T får stå för utförand

Maj142018 by adminNo Comments

PLAYBOI CARTI – DIE LIT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Linda Bönström PLAYBOI CARTI: ”Die Lit” (AWGE/Interscope) Playboi Carti, som egentligen heter Jordan Carter, är i sann mening inte en debutant men ”Die Lit” beskrivs ändå på sina ställen som hans första platta. Oavsett är den definitivt ett genombrott, Playboi Carti tog dessutom alla på sängen genom att tillkännage albumet dagen före släppet, och skivan som andas självsäkerhet. Han liksom valsar in som om hans plats i hiphopvärlden är självklar, ”Die Lit” försöker inte att övertyga någon utan är behaglig– i positiv mening. Förvisso med gäster som Nicki Minaj, Young Thug, Lil Uzi, Travis Scott och många fler kan man inte säga att plattan är på något sätt eller vis anspråkslös. Playboi Carti däremot är inte en superstark rappare i min mening, han har ett mumlande för sig som gör

Maj92018 by adminNo Comments

ROYCE DA 5’9 – BOOK OF RYAN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Linda Bönström ROYCE DA 5'9: ”Book of Ryan” (Entertainment One/Heaven Studios) För knappt två månader sedan förutspådde jag att ”PRhyme 2” med Royce da 5´9 och DJ Premier skulle ligga kvar som ett av årets bästa album. Royce da 5'9 tycks vara ute efter att stå högst på prispallen när han nu släpper ”Book of Ryan”, denna efterlängtade platta som hängt i luften på grund av förseningar. Vad Royce da 5'9 kan ha ändrat på ”Book of Ryan” sedan 2016 när albumet sades vara så gott som färdigt vet jag inte, men oavsett så fungerar det. Riktigt bra till och med. Vi får personliga och rättframma historier i klassisk Detroit-stil och Royce da 5'9 har ju som välkänt något av magiska fingrar när det gäller att producera och tillsammans med Mr. Porter och S1 är spåren riktigt tajta. Jag k

Maj92018 by adminNo Comments

JANELLE MONÁE – DIRTY COMPUTER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Linda Bönström JANELLE MONÁE: ”Dirty Computer” (Bad Boy) Jag har sett Monáe spela live och kanske är det därför jag hade höga förväntningar på ”Dirty Computer”. Sångerskan kan nämligen koppla suveränt med sin publik och hon har en röst som på inget vis är konstlad. Hon vet vad hon sysslar med. Men som sagt, jag hade höga förväntningar. Plattan är i stort någon typ av ytlig pop/R&B och jag blir lätt uttråkad av just denna ytlighet. Jag vet att Monáe kan bättre, och antagligen har hon åkt alltför mycket snålskjuts på hennes relation med Prince – många recensenter har utan ett uns av självkritik till och med insisterat på att Monaé plockat upp Prince stafettpinne. Själv tycker jag att det kan nog vara att ta i en smula, men ”Dirty Computer” har ljusglimtar. I ”Crazy, Classic, Li

Apr162018 by adminNo Comments

CARDI B – INVASION OF PRIVACY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Linda Bönström CARDI B: ”Invasion of Privacy” (Atlantic) Jag erkänner, den här plattan kunde ha gått mig förbi utan något större intresse: Instagram-personlighet och realityteve skriker inte direkt att här finns en guldklimp till hiphopare. Som nu tur är gjorde den inte det och Cardi B är en riktig guldklimp. ”Invasion of Privacy” är tjugofemåringens debutalbum och det dundrar. Hon är östkusten trogen och attityden är i flytande Bronx-stil. Samarbetena kring plattan är många, bara andelen producenter är helt galet stor och det förvånar mig verkligen att skivan ändå blivit en sådan stark helhet. Cardi B har tagit med sig några gäster i studion, bland andra Chance the Rapper, Migos, 21 Savage, Kehlani och SZA. Men saken är att även om det låter bra så skulle hon lätt kunnat b

Apr162018 by adminNo Comments

TINASHE – JOYRIDE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Linda Bönström TINASHE: ”Joyride” (RCA) ”Joyride” är en sådan där platta som irriterar mig redan vid introt. Inte ännu en av dessa slitna R&B/hiphop-hybrider med en skönsjungande stjärna! Med tanke på hur många låtskrivare som Tinashe jobbat med på den här skivan borde texterna åtminstone vara lite givande, men det är de inte, bara ordinära kärlekslåtar som man försöker göra sexiga med utdraget ojande. Jag får Rihanna-vibbar av Tinashe, och är aldrig positivt. Dock har hon lyckats få med sig några tunga namn som Future (”Faded Love”), Ty Dolla Sign och French Montana (”Me so Bad”) och Offset (”No Drama”) – men vad hjälper det? Inte mycket. Pratet om ”Joyride” började redan 2015 men den blev ständigt uppskjuten. Den kunde gott och väl fått ha förblivit så: uppskjuten.