onsdag, juli 8

Tagg: hiphop

SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, SKIVOR
DAN TUFFY: ”Letters of Gold” (Smoked Recordings/Hemifrån) Dan Tuffy är en australiensare som numer bor i Holland och har ett förflutet i den tasmanska gruppen Wild Pumpkins at Midnight som gjorde ett stort antal plattor på åttio- och nittiotalet. Senare ledde han det holländska bandet Big Low. Han har gått från det öspoppig mot ett mer folk- och bluesgrundat sound och på sin andra soloplatta ”Letters of Gold” låter han som en mycket tilltalande korsning av J.J. Cale, Dylans Lanois-skivor och T-Bone Burnette. Allting samverkar fint; de flödande låtarna, det fibriga soundet och Tuffys lätt hesa, dämpade röst som ibland drar ut tonerna i orolig rastlöshet. Skivan är uppdelad i en ”bright side” och en ”shady side” men skillnaden är inte så stor – hela ”Letters of Gold” utspelar sig på skugg
MED KANGOL-HATT I SMÅSTADEN

MED KANGOL-HATT I SMÅSTADEN

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Björn Muda (foto: Wikipedia) Björn Muda minns hur han sökte sig ut i världen via hiphopen. Att jag upptäckte hiphopen på allvar runt 1986 är inte alls särskilt förvånade. Dels befann jag mig själv i väldigt påverkbar ålder, i tonårens tidiga mitt, och samtidigt var detta musikaliska uttryck i sin första gyllene era. Musiken var av ett sådant slag att den omöjligen gick att värja sig emot. Dessutom var den svår att komma över, vilket gjorde att varje platta man lade beslag på var en alldeles speciell trofé. (Så tidigt som 1985 hade jag beställt Mantronix' skiva "Bassline" och hämtat ut den på Domus skivavdelning. Det var pirrigt, minns jag, att öppna upp dörren till en värld man bara anat tidigare. En helt egen fullängdsskiva med musiken jag längtat efter så länge, och som jag
LIL WAYNE – FUNERAL

LIL WAYNE – FUNERAL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LIL WAYNE: ”Funeral” (Young Money/Republic) Sanningen art säga, trots att Lil Wayne (Dwayne Michael Carter Jr.) debuterade redan som trettonåring för en hela massa år sedan så har han sällan fallit mig på läppen. Inte ens de hyllade plattorna från Carter-serien har gett mig någon större behållning, det är två låtar som jag återvänder till i de flesta av mina spellistor: ”Drop The World”  tillsammans med Eminem och omvänt Eminem med Lil Wayne som gäst på låten ”No Love”. Lil Wayne tycks för mig alltid komma bättre till sin rätt i olika samarbeten än i sin mer skönsjungande rap. Så att introt och tillika titelspåret ”Funeral” behövde vara något extra för att jag skulle idas att ta mig igenom skivan som bryter mot kardinalregeln att inte vara längre än en timma lån
EMINEM – MUSIC TO BE MURDERED BY

EMINEM – MUSIC TO BE MURDERED BY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström EMINEM: ”Music to Be Murdered By” (Aftermath/Interscope/Shady) Hux flux landade den, Eminems elfte studioalbum ”Music to Be Murdered By”, ännu ett skivsläpp helt oannonserat. Om titeln känns bekant så har man koll på skräckens mästare Alfred Hitchcock och Jeff Alexanders inspelning ”Alfred Hitchcock Presents Music to Be Murdered By” (Capitol) från 1958 som faktiskt är den enda LP som Hitchcock själv medverkade på. Eminems ”Music to Be Murdered By” är en platta som skildrar kärlek, nåväl, i hiphopens Detroit-stil naturligtvis där han friskt blandar olyckliga förhållanden, rendezvous och ögonblickliga attraktioner. Eminem har även svårt att släppa taget om den oväntade floppen ”Revival” 2017 samtidigt som han nu konstaterar i introt ”Premonition” med Nikki Grie
NÄR KONSTEN MÖTER GLASKLAR IDIOTI

NÄR KONSTEN MÖTER GLASKLAR IDIOTI

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, LIVE!, NYHETER, SPELNINGAR VI MINNS
av Björn Muda (foto: Wikimedia Commons) Björn Muda drar sig oväntat till minnet en konsert som var omskakande på fler sätt än bara det positiva. Det händer ibland att jag tar fram min gamla låda med kassettband och botaniserar bland dem. Den här gången får jag syn på kassetten med Jungle Brothers, den ligger där utan sitt fodral, men jag känner igen den direkt. Ljudet är lika härligt dammigt som kassetten; så där perfekt murrigt och varmt. Jag kastas tillbaka till 1990, Hultsfredsfestivalen, och ett minne som för evigt präntats in: På den tiden var jag mycket puritansk i min syn på musik. Det var viktigt för mig att det tydligt framgick för alla i min omgivning exakt vilket musikaliskt uttryck jag ville bli förknippad med. Därför åkte jag till festivalen av en enda anledning,
LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Linda Bönström & Sture Svensson) Linda Bönström sammanfattar både sitt decennium och sitt 2019. Det känns tryggt nu när vi rusar mot decenniets slut. Kanske bjöd 2010-talet inte på några större överraskningar, men vad gör det! Det blev som jag sade! På ett ungefär… Det var blött, det var för kallt, det var för varmt, det var skoj och det var förbannat skoj, tårar till trots. Så tiotalet, tack. Annika Norlin, förra årets Taubestipendiat, fortsatte sitt segertåg och kammade hem en Grammis för Årets hållbara artist och Sveriges Radios novellpris för ”Mattan”. Norlin är i mitt tycke landets mest framstående artist samtidigt som hon tycks förbli en doldis – alla har hört henne men få kan placera henne på musikkartan. Hennes medverkan i omåttligt populära
KREPT & KONAN – REVENGE IS SWEET

KREPT & KONAN – REVENGE IS SWEET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström KREPT & KONAN: ”Revenge Is Sweet” (Virgin) Det tycks aldrig riktigt ha velat sig för Cayso Johnson (Krept) och Karl Wilson (Konan), trots att det är sex år sedan duon skrev på för Virgin är ”Revenge Is Sweet” blott deras andra studioalbum. Men publiken har alltid funnits där för Krept & Konan och mixarna utgivna på egna skivbolaget Play Dirty är antagligen en stor anledning till att det finns inget på ”Revenge Is Sweet” som antyder att de skulle vara nykomlingar. Själv har jag en svaghet för Croydon, platsen där det bästa av dagens brittiska musik föds i en oändlig ström av influenser, och Krept och Konan är en naturlig del av utvecklingen. På den här plattan möter hiphopen jamaicansk danechall tillsammans med schysst London underground-sound - med en
TORY LANEZ – CHIXTAPE 5

TORY LANEZ – CHIXTAPE 5

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TORY LANEZ: ”Chixtape 5” (Mad Love/Interscope) Rapparen Tory Lanez (Daystar Peterson) fick en i mitt tycke briljant idé – en platta som samplar alla stora R&B-hits från 00-talet – som han dessutom lyckades att ro i land med. Lanez är på inga vis okänd i branschen men trots allt är ”Chixtape 5” enbart hans fjärde album så det måste ha tagit en god portion självförtroende och jäkla mycket tur att få stjärnor som Snoop Dogg, Chris Brown, Ludacris, Lil Wayne, Mýa och Ashanti för att bara nämna några att skriva på för projektet. Till skillnad från tidigare i Chixtape-serien har Lanez inte nöjt sig med att enbart sampla sina idoler, han har nu lyckats få in dem i studion för att lägga nya spår – sanslöst otippat i min bok! En omskriven episk period i R&B-vä
AYA NAKAMURA – NAKAMURA

AYA NAKAMURA – NAKAMURA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström AYA NAKAMURA: ”Nakamura – Deluxe Edition” (Parlophone/Rec 118) Aya Nakamuras hyllade album ”Nakamura” från 2018 har nu släppts i en deluxe-utgåva och den vinner över mig trots att jag brukar sky alla dessa kassakor till nyutgåvor. Kanske har det också att göra med att Nakamura haft den goda smaken att faktiskt låta originalalbumet göra sitt först, något som blivit alltmer sällsynt då deluxe-utgåvorna ofta kommer bara någon månad efter originalplattan, och bjuder på fem tidigare outgivna låtar. Endast tjugofyra år gammal har Nakamura – vars riktiga namn är Aya Danioko – gett den afrikanska urbanpopen ett rejält lyft sedan debuten för två år sedan med ”Journal intime”. I Sverige gled ”Nakamura” in på plats 72 på Sverigetopplistan förra året vilket inte är illa
ANDERSON PAAK – OXNARD

ANDERSON PAAK – OXNARD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ANDERSON PAAK: ”Oxnard” (Aftermath/12 Tone Music/LLC) Säg Los Angles-funk och rap i samma mening och vem som helst skulle backa några steg bakåt av ren självbevarelsedrift. Men Anderson Paak förändrar spelreglerna totalt med sin hiphop och det är bra – riktigt bra till och med. Trettiotvåårige Brandon Paak Anderson är nästintill oförskämt begåvad. Efter debuten under sitt nya artistnamn med plattan ”Venice” 2014 och uppföljaren ”Malibu” från 2016 har han nu nått den avslutande delen i trilogin om Kaliforniens kustremsa, hans födelseort Oxnard. Det hindrar dock inte Compton-soundet från att sticka ut – och med Dr. Dre som huvudproducent är det i sig knappast märkligt. Men det är en tjusig sammanslagning helt klart. Nog för att Paak är rappare i sin egen rät