lördag, mars 25

Tag: Hank WIlliams

JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JENNY REYNOLDS: "Any Kind of Angel" (Pretty Okay Music/Hemifrån) Öppnar man en skiva med en låt som "House on the Road" som så perfekt inte lånar mer ur refrängen till Van Morrisons "Moondance" än vad som är smakfullt och som lyckas kombinera påstridighet med en sådan världsvant gestaltad erfarenhet som Jenny Reynolds gör, har man min omedelbara uppmärksamhet. Och om man fortsätter att leverera kanonlåt efter kanonlåt på samma skiva förlorar man den inte heller. Med andra ord har Boston-födde Texas-bon Jenny Reynolds mig i sitt våld. Om fler i samma country-betonade folk-singer/songwriter-gebit skulle göra som hon - sjunga med samma vuxenhet och inte oja sig så mycket över hur ynkligt synd det är om dem - skulle man slippa mycket av det utslätade och känslokalla
PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom ser tillbaka på ett 2019 som han tror bara var sex månader långt och presenterar sina tio favoritskivor från året som gått. Va? Är det redan slut?! Det var ju helt nyss som jag sammanfattade 2018? Fattar inte vart 2019 tog vägen. Det känns som att det bara var ett halvår långt. Fast tillräckligt långt för att det skulle rymmas allehanda dumheter men dem orkar jag inte gå in på eftersom jag inte tänker bli politisk här. Det är sällan jag orkar bli det numer. Jag förklarar mig snart apolitisk eftersom jag struntar i om ordbajset kommer från höger, vänster eller en obestämd plats i rummet. Skitsnack är skitsnack om än i röda, rosa, blåa eller bruna dosor. Och det har kommit en masse i år. Från alla håll. Känns visserligen som att jag sagt det i f
HASIL ADKINS OCH SKRAMLET FRÅN EN SKURHINKSGITARR

HASIL ADKINS OCH SKRAMLET FRÅN EN SKURHINKSGITARR

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Med en nyutgåva av samlingsplattan ”Out to Hunch” i antågande passar Peter Sjöblom på att hylla en av rockmusikens största excentriker, Hasil Adkins. Det var Hank Williams som tände stubinen åt Hasil Adkins karriär, fast det hade Hank Williams förmodligen ingen som helst aning om. Det är dessutom tveksamt om den upphöjde countrysångaren hade sett det som en fjäder i cowboyhatten. Boone County ligger i West Virginias sydvästra delar och är inte större än drygt en kvadratmil till ytan. Idag har samhället en folktäthet på tio personer per kvadratkilometer. Jag antar att det inte var mycket större på femtiotalet. Mycket kunde alltså hända utan att någon såg det. Exakt vad Hasil Adkins, fattigt uppvuxen under den stora depressionen och utan skor tills det att han kom
THE REMEDY CLUB – LOVERS, LEGENDS & LOST CAUSES

THE REMEDY CLUB – LOVERS, LEGENDS & LOST CAUSES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE REMEDY CLUB: ”Lovers, Legends & Lost Causes” (High Flying Disc) Kanske gäller det även för musik att man får en bättre blick för något om man står en bit ifrån det. Åtminstone verkar det gälla americanan för mycket av den bästa amerikanska rotmusiken görs idag av icke-amerikaner; skandinaver, engelsmän och – som i det här fallet – irländare. Kärnan i The Remedy Club utgörs av äkta paret KJ McEvoy och Aileen Mythen. Med debuten ”Lovers, Legends & Lost Causes” ville de hylla hjältar som Tom Waits, Django Reinhardt och Hank Williams, men i Mythens röst hör jag mer av Emmylou Harris och jag kan svära på att hon kan varenda låt utantill som Carla Torgersson sjöng i numer nerlagda Seattle-bandet Walkabouts. Mythen utstrålar kanske inte samma erfarenhet s
TOWNES, HANK OCH SÅNGEN LÄNGST INIFRÅN LIVET

TOWNES, HANK OCH SÅNGEN LÄNGST INIFRÅN LIVET

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Countrymusiken, bespottad av somliga och upphöjd till den vite mannens blues av andra. Peter Sjöblom går in i mörkret, söker efter musikens märg, hittar Hank Williams och Townes Van Zandt, och kommer ut på andra sidan som en ny människa. För att kunna spela Hank Williams och Townes Van Zandts låtar med mening måste man ha levt ett liv som är hårdare än vad det är schysst att begära av någon. Townes sade en gång att han gärna ville att hans låtar skulle spelas av andra, få ett liv som folksånger, och det har båda deras låtar mer eller mindre blivit. Och inte oväntat, eftersom de är så enkla i formen att vem som helst som bara kan en handfull grundackord kan spela dem. Men, återigen: få har – lyckligtvis – den plågade insiktsfullhet som krävs för att göra dem till