måndag, oktober 26

Tagg: Guy Clark

SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
JIM STANARD: ”Color Outside the Lines” (Manatee/Hemifrån) Jim Stanard har en fin uppsättning inspirationskällor med bland andra Warren Zevon, Doc Watson och Willie Nelson i förtecknngen. Han såg Bob Dylan under den legendariska 1966-turnén och bevistade Woodstock under festivalens samtliga tre dagar. Under sextio- och sjuttiotalet spelade han mycket på Pennsylvanias coffee houses men lämnade sedan plötsligt musiken. Långt senare återvände han till den igen, och gjorde senkommen skivdebut för bara ett par år sedan med ”Bucket List”. ”Color Outside the Lines” är andra gången vi får höra Stanards väderbitna stämma på skiva. Han låter lite som en country-crooner som kommit på kant med tillvaron, drivits bort från syltorna där ingen någonsin slagit igenom och ut på vägarna med bara gitar
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, SKIVOR
DAN TUFFY: ”Letters of Gold” (Smoked Recordings/Hemifrån) Dan Tuffy är en australiensare som numer bor i Holland och har ett förflutet i den tasmanska gruppen Wild Pumpkins at Midnight som gjorde ett stort antal plattor på åttio- och nittiotalet. Senare ledde han det holländska bandet Big Low. Han har gått från det öspoppig mot ett mer folk- och bluesgrundat sound och på sin andra soloplatta ”Letters of Gold” låter han som en mycket tilltalande korsning av J.J. Cale, Dylans Lanois-skivor och T-Bone Burnette. Allting samverkar fint; de flödande låtarna, det fibriga soundet och Tuffys lätt hesa, dämpade röst som ibland drar ut tonerna i orolig rastlöshet. Skivan är uppdelad i en ”bright side” och en ”shady side” men skillnaden är inte så stor – hela ”Letters of Gold” utspelar sig på skugg
STEVE EARLE & THE DUKES – GUY

STEVE EARLE & THE DUKES – GUY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom STEVE EARLE & THE DUKES: ”Guy” (New West) Den enda gången jag verkligen blivit uppspelt av en Steve Earle-platta var för tjugo år sedan när han släppte ”The Mountain”. Men att den var och fortfarande är så bra ska vi nog tacka de inlånade bluegrass-rävarna i The Del McCoury Band för. Fast jag har inte följt Earles karriär särskilt nära genom åren men det beror på att varje gång jag nu har brytt mig om att lyssna på något annat han har gjort har det på några få låtars när låtit som typisk heartland rock, låt vara med en tydligare countrytouch än brukligt. Att jag trots det alltid blir lite besviken beror på att jag tror att han någonstans djupt där inne ändå har potentialen att göra en riktigt bra platta som är värd att ställa bredvid ”The Mountain” i skivhyll