fredag, januari 15

Tagg: Gram Parsons

DEN MÖNSTRADE UNDERJORDEN – EN ÅTERTRIPP TILL PAISLEY UNDERGROUND-SCENEN

DEN MÖNSTRADE UNDERJORDEN – EN ÅTERTRIPP TILL PAISLEY UNDERGROUND-SCENEN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Kalifornien förknippas med sextiotalet, solsken, hippies och psykedelia. Men lysergiskt anstruken musik gjordes i delstaten även senare. Följ med när Peter Sjöblom gör en tidsresa tillbaka till början av åttiotalet och den alldeles för försummade Paisley Underground-scenen! Länkar till valda låtar finns i slutet av artikeln. Prince skrev ett brev till True West och berömde Russ Tolmans gitarrljud, skrev ”Manic Monday” till Bangles och blev ihop med deras sångerska Susanna Hoffs. Han döpte sitt skivbolag till Paisley Park som en hyllning till Paisley Underground-scenen, men när den var aktiv under några tidiga åttiotalsår, grovt räknat mellan 1980 och 1987, var det i övrigt bara de mest inbitna musiklyssnarna som hade riktig koll på den. På det hela taget var de
MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom sig ut på en roadtrip för att hitta guld i countryrockens tassemarker. Med fara för sitt liv väjer han för Eagles-kopior, urban cowboys och swimmingpoolscountry men kommer tillbaka med tio stycken ädelplattor från sjuttiotalet som nästan ingen kommer ihåg. Om countryrocken var en reaktion mot hippierörelsens hedonism eller en direkt konsekvens av dåtidens motkultur som ville bygga en tillvaro bortom det etablerade samhällets fyrkantiga normer är något man kan diskutera i oändlighet. Olika personer lär ge olika svar. I alla händelser är countryrocken ett exempel på att countrymusiken inte alls måste vara Ku Klux Klans propagandaavdelning med allsköns ingrodd inskränkthet utbasunerad av nasala sångare till gnällig steelguitar. En del country är natu
HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom HÅKAN THÖRN: ”1968 – Revolutionens rytmer” (Daidalos Förlag) 1968 är mer än bara ett år, det är en beteckning för en tidsanda som sträckte sig över en längre tid än ett kalenderår. Att det var ett omstörtande och i flera avseenden konstruktivt år råder det förstås ingen tvekan om, men jag har börjat tycka att vurmen för 1968 om ett symbolår för både politik och musik är tröttsam. Den romantiska tilltron till 1968 års motkulturella förhållningssätt slår mig som lika naiv och lite beklämmande som tidens tro på att man kunde knarka sig till insikt och knulla sig till frihet. För att inte tala om det mantramumlande försöket att levitera Pentagon och yippie-rörelsens allra larviga upptåg. Alltför ofta tycks det handla om ett frihetssökande i en mer vulgärhedonistisk