torsdag, september 24

Tagg: Graham Parker

SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
BOBBO BYRNES: "Sea Green Number 5" (Bobbo Byrnes/Hemifrån) Bobbo Byrnes har vunnit americana-recensenternas hjärta med sin berättande singer/songwriter-country. Paralleller har dragits till både Bruce Springsteen och Paul Westerberg, men det är kanske att tänja på det hela; Byrnes är inte lika intensiv som Springsteen och inte lika ettrig som Westerberg. I gengäld har Byrnes en behaglig chosefrihet på pluskontot. Han sitter inte och mumlar självupptaget i hipsterskägget utan riktar sig utåt. Låtarna är hyggliga men lite anonyma - bäst är han i sina mest melankoliska stunder, det vill säga i "When We Ride", "December" och "Every Sound That Crashes". För övrigt fin användning av steel guitar, fiol och mandolin. Peter Sjöblom PROGRESS BAND: "A String That Picks Up Everything" (Prog
GRAHAM PARKER – SQUEEZING OUT SPARKS: SOLO ACOUSTIC 40th ANNIVERSARY

GRAHAM PARKER – SQUEEZING OUT SPARKS: SOLO ACOUSTIC 40th ANNIVERSARY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GRAHAM PARKER: ”Squeezing Out Sparks – Solo Acoustic 40th Anniversary” (Quake) En gång i tiden var Graham Parker om inte den allra största grejen så i alla fall stor nog för både kritiker och de skivköpare som ville ha lite matigare musik. Mellan 1976 och 1980 gav han ut en serie skivor där han backades upp av The Rumour, ett slags engelsk motsvarighet till Southside Johnnys Asbury Jukes där New Jerseys skyline var utbytt mot Londons sotiga tegelväggar och arbetarklassmiljöer. Skivor som ”Howlin' Wind”, ”Heat Treatment” och ”Stick to Me” bekräftade Parker och hans band som den felande länken mellan den ilskne Elvis Costello och den soulige Van Morrison. Allihop borde allmänt räknas som oumbärliga klassiker. Men idag har Graham Parker inte alls samma status. Han