söndag, december 8

Tagg: Geraint Watkins

GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD

GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GERAINT WATKINS: ”Rush of Blood” (The Last Music Company) Veteranen Geraint Watkins har kanske ingen fantastisk röst i sig – den är närmast lite torr och kort i klangen – men i gengäld lägger han varje uns av känsla i den. Han skapar mening med chosefri uppriktighet, skapar soul med ett obefintligt avstånd mellan själ och strupe. Med ”Rush of Blood” har han också skapat sin allra bästa skiva, och det säger inte lite efter skivor som ”In a Bad Mood” från 2008 och ”Moustique” från 2013. Fem år mellan dem, sex år mellan ”Moustique” och ”Rush of Blood”. Man kan tycka att Geraint Watkins är lite onödigt snål med utgivningarna. Men han har ju annat att göra också. Solokarriären är nästan som en sidosyssla till hans medmusikerjobb hos sådana som Nick Lowe, Dave Edmunds
LOS STRAITJACKETS – WHAT’S SO FUNNY ABOUT PEACE, LOVE AND LOS STRAITJACKETS

LOS STRAITJACKETS – WHAT’S SO FUNNY ABOUT PEACE, LOVE AND LOS STRAITJACKETS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LOS STRAITJACKETS: ”What's so Funny About Peace, Love and Los Straitjackets” (Yep Roc) Först verkar det kanske lite märkligt med ett amerikanskt instrumentalband som gör en hel platta med Nick Lowe-covers men lite begripligare blir det om man vet att Los Straitjackets, ett av de mest livaktiga retrosurfbanden, flera gånger har turnerat tillsammans med Nick Lowe. Lowe, som är en av Englands mest hantverksskickliga popsnickare på den här sidan Beatles. Skivans otympliga titel är förstås en anspelning på en av Lowes allra bästa låtar, ”(What's so Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding”, skriven medan han fortfarande var medlem i pubrockpionjärerna Brinsley Schwarz på sjuttiotalet. Omslaget i sin tur är en parafras på hans solodebut ”Jesus of Cool”. Gamla Lowe
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 11: PEARL HARBOUR

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 11: PEARL HARBOUR

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom   PEARL HARBOUR ”Don't Follow Me, I'm Lost Too” (Warner Bros, 1980) Steppdans, tyska bonnläppar och tandläkarrädsla. Det är mer rock'n'roll än man kan tro. Allt tack vare sångerskan med det illustra namnet Pearl E. Gates. Alla karriärer måste börja någonstans men Pearl E. Gates inledde sin som steppdansande boxare med en rockring runt midjan. Nu pågick det i och för sig inte så länge utan tog slut när rock- och performancegruppen The Tubes treveckorsengagemang på anrika Bimbo's 365 Club i San Francisco gjorde det. Gates något originella framträdande var en del av deras show och uppdraget var vinsten i den talangtävling Tubes hade anordnat specifikt för ändamålet. När de upptäckte att hon dessutom hade musikalisk talang fick hon utöver sin egentliga och fa