söndag, december 15

Tagg: folkmusik

GÖRAN KLINGHAGEN – HÄLSINGLAND BY THE LAKE BESIDE THE TREES

GÖRAN KLINGHAGEN – HÄLSINGLAND BY THE LAKE BESIDE THE TREES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GÖRAN KLINGHAGEN: ”Hälsingland by the Lake Beside the Trees” (Country & Eastern/Naxos) Den här skivan är inte vad den först verkar vara. Visst består den av svenska folkvisor, men att kalla den en folkmusikplatta är inte rättvisande. Översättningarna till engelska (och i ett fall tyska) av kända sånger som ”Uti vår hage”, ”Visa från Rättvik” och ”De sålde sina hemman” är klädda i jazzig gåbortskostym. Inget nytt grepp i sig – svenska folksånger och jazz har som bekant vänslats förr – men arrangören och gitarristen Göran Klinghagen hittar en egen infallsvinkel för sin ensemble på totalt sex personer. Att man bjudit in sångerskan Fola Dada borgar för en skräckupplevelse för någon som mig som tycker lika illa om gitarrjazz som vokal jazz men hör och häpna fun
DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE – MUSIC FROM TURKEY

DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE – MUSIC FROM TURKEY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE: ”Music from Turkey” (Caprice/Naxos) Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt någon musik exotisk. En sådan upplevelse utgår från ett etnocentriskt förhållningssätt och för mig är musik musik allena oavsett var den kommer ifrån och är ingenting att uppröras över om den inte är riktigt dålig eller dyngpretentiös (vilket givetvis är helt subjektiva avgöranden). Vissa musiktraditioner har visserligen krävt lite mer tillvänjning, men det har aldrig varit fallet med turkisk musik. För mig låter den turkiska melodiken lika naturlig som, säg, blues- eller mollskalorna. Tonerna faller ”rätt” enligt min instinkt och emotionella logik. Därför är det knappast konstigt att ”Music from Turkey” mestadels placerar sig rätt hos mig. Skiva
MDOU MOCTAR – ILANA: THE CREATOR

MDOU MOCTAR – ILANA: THE CREATOR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MDOU MOCTAR: ”Ilana: The Creator” (Sahel Sounds) Tinariwen var inte de första som spelade det som idag brukar kallas ökenblues, men de är bland dem som gjort mest för att sprida den tuaregiska musiken utanför nomadfolkets Sahara-områden. Med uppdaterade produktioner lyckades Tinariwen attrahera en publik som åtminstone delvis var intrimmad på rock och deras bredare publikframgångar manifesterades bland annat genom turnéer och festivaluppträdanden i väst. Nigerbördige Mdou Moctars ryktbarhet har vuxit på ett liknande sätt, från det att hans till en början elektroniskt skruvade musik först spreds viralt mellan västafrikanska fans. Uppmärksamheten ledde sedermera till att han fått ge ut ungefär en handfull skivor med ett par års mellanrum och han har också medverka
CARRIE TREE – THE CANOE

CARRIE TREE – THE CANOE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom CARRIE TREE: ”The Canoe” (Carrie Tree) Redan i första låten ”Sweet Illusion” höjer Brightons Carrie Tree sitt pekfinger till munnen och hyschar lyssnaren. Därmed har hon satt tonen för den folkinspirerade ”The Canoe” (hennes tredje platta i ordningen, utgiven med hjälp av crowdfunding) som förblir trogen det lågmälda uttrycket. Om någon minns Heidi Berry i hennes allra mest dämpade stunder är det en referens så god som någon. Annars kan man nämna Damien Rice för att ge en antydan om hur det låter. Eller en mindre sorglös Vashti Bunyan. Eller en Linda Perhacs i det engelska regnet istället för på någon solbadande Hawaii-playa. Problemet är att det är för lågmält. Carrie Tree sjunger så försiktigt, som om hon vore rädd för att den sköra stämningen skulle förstöras
LENA WILLEMARK, JONAS KNUTSSON & MATS ÖBERG – SVENSKA LÅTAR

LENA WILLEMARK, JONAS KNUTSSON & MATS ÖBERG – SVENSKA LÅTAR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman LENA WILLEMARK, JONAS KNUTSSON & MATS ÖBERG: "Svenska låtar" (Playing with Music) Det är nog tveksamt om Lena Willemark är mer känd än sin uppväxtby Evertsberg, vasaloppsorten, i Älvdalens kommun. Men det råder ingen tvekan om att hon är en stjärna på vår musikhimmel som når vitt över över landet och en bit mer än så. Älvdalens musik är mer än Lars Kristerz. Willemark CV:n är lång, och inte bara lång - den är bred. När det gäller Lena Willemark handlar det således om folkmusikens rötter, men vi blir också av henne förda in till jazzen och till den moderna konstmusiken. Samt körsång, Gals and Pals var hon en gång i tiden del av. I år handlar det om återskapande av svenska klassiker, tillsammans med Jonas Knutsson, saxofonisten, och Mats Öberg, pianisten
DEN LÄTTKRÄNKTA MUSIKEN

DEN LÄTTKRÄNKTA MUSIKEN

DEBATT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom I en debattartikel levererar Peter Sjöblom en bredsida mot konsensustänkandet inom musiken och frågar sig retoriskt om det är synd om den. Finns det genrer det är synd om? Nej, det gör det inte, men det finns genrer som gärna tycker synd om sig själva. Anhängare, utövare och distributörer av i synnerhet jazz och folkmusik verkar ha särskilt nära till självömkan när deras favoritmusik inte får den breda uppmärksamhet som de anser att den förtjänar. Visst kan jag också tycka att det är synd att den musiken hanteras relativt styvmoderligt av media, om den hanteras alls, men mycket annat som jag gillar syns också så sällan i spalterna eller utsändningarna, alldeles oavsett kategori. För, hör och häpna, det finns till och med pop- och rockmusik som det inte heller
KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS – AND THEN

KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS – AND THEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS: ”And Then” (Steeplejack Music) Engelska Katie Doherty har lång musikvana men ingen stor diskografi. Debuten ”Bridges” kom 2007 men mest har hon arbetat ihop med andra artister. Hon har också uppträtt vid samma tillfälle som Kate & Anna McGarrigle och Ray Davies. Ett godkännande i sig, men hos mig slår inte ”And Then” an någon ton. Faktum är att jag blir lite irriterad på den – och framför allt på Dohertys röst som motstridigt nog är både fadd och genomträngande på en och samma gång. Hennes sångmanér med drillar är uppenbart formade av de engelska öarnas traditioner men hon har också en hel del later som hon verkar ha ärvt från å ena sidan Marie Boine och å andra sidan Alanis Morrissette. En garanti för att jag fort ska tapp
DOMNA SAMIOU – MUSIC FROM GREECE

DOMNA SAMIOU – MUSIC FROM GREECE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DOMNA SAMIOU: ”Music from Greece” (Caprice) Tredje återugåvan ur Caprices folkmusikkatalog i serien ”Music from...” och därtill den hittills bästa. Också den jämnaste vilket egentligen inte är så konstigt då de två tidigare – den ena tillägnad Rumänien och den andra Bulgarien – består av fältinspelningar med olika artister, medan ”Music from Greece” är centrerad kring den pondusrika sångerskan Domna Samiou (som avled 2012). Säger man ”grekisk musik” tänker nog många på en lätt sentimental bouzouki, men det är en lite för turistanpassad förenkling av ett musikarv som är betydligt mer mångsidigt än så – bland annat finns ju rebetikan som har kallats Greklands blues. Samiou har också djupblå smärta i sina inspelningar av traditionella sånger, och och det är tveksam
EMMA AHLBERG EK – HILLEVI

EMMA AHLBERG EK – HILLEVI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom EMMA AHLBERG EK: ”Hillevi” (Caprice) Emma Ahlberg Ek är en av sin (relativt unga) generations bästa spelmän (eller -kvinnor, om vi ska vara petnoga med genus) och har hörts och synts i ett flertal olika sammanhang genom åren. Själv framhåller jag särskilt gärna trion Ahlberg, Ek & Roswall. Skivan ”Hillevi” är resultatet av Ahlberg Eks efterforskningar om spelkvinnan och biografmusikern Hillevi Öberg, född 1897 och död 1979; research som började i arkivet vid Härnösands länsmuseum och som på snirkliga vägar ledde fram till både denna skiva och den turné som är inbokad till nästa år med Öbergs musik. Att detta är ett hjärteprojekt för Emma Ahlberg Ek är uppenbart; ”Hillevi” är genomarbetad och gjord med stor värme. Men det är något som gör att den inte tala
YOUNG WATERS – YOUNG WATERS

YOUNG WATERS – YOUNG WATERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom YOUNG WATERS: ”Young Waters” (Young Waters) Dessa engelsmän hette tidigare Snufkin The Band (efter engelska namnet på Snusmumriken) och har jämförts med Incredible String Band, Fleet Foxes och Arvo Pärt, och det är rimligt att undra hur de får ihop den vimsiga brittiska folkmusiken, den helskäggiga amerikanska rotrocken och den serena estniska melankolin. Svaret är att de får väl på sitt sätt – ibland påminner de om ett mindre rubbat Comus – men att resultatet inte är så bra som man kunde fantisera om på förhand. Framför allt stör jag mig väldigt på sången. Kerry Ann Smiths röst är okej, men Theo Passinghams sätt att sjunga är otroligt enerverande, med ett snabbt och ytligt hypervibrato och med korta avhuggna stavelser i ett ryckigt slags mini-staccato. Låtarna är