Tag: folkmusik

Nov192020 by adminNo Comments

LYNX ENSEMBLE – BAROQUE TALES

av Peter Sjöblom LYNX ENSEMBLE: ”Baroque Tales” (Caprice/Naxos) Folkmusiken och barockens klanger har alltid varit en lyckosam kombination vilket kvintetten Lynx Ensemble tagit fasta på; blockflöjtisten Netta Huebscher och violinisten Linnea Aall Campbell förklarar sambanden mellan barocken och den folkliga hälsingemusiken redan i sin korta programförklaring i CD-häftet. Den må vara lite torr, men musiken är det inte. Man behöver inte vara musikakademiker för att omedelbart uppfatta vad Lynx Ensemble menar. Hälsinglands friska melodier rör sig oängsligt och aciöst i den tidiga sjuttonhundratalsstassen med blockflöjt, cembalo, cello och fiol ihop med den folkliga nyckelharpan. Handlaget är lätt och dansant och även om utförandet vilar på beläst grund lider den inte av någon som hels

Nov172020 by adminNo Comments

STEN KÄLLMAN & SANBA ZAO – MAPOU

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom STEN KÄLLMAN & SANBA ZAO – Mapou: Haitian Drums & Northern Wind (Country & Eastern/Naxos) Mapou är det haitiska namnet på ett heligt träd och är en märkligt passande titel på den här skivan, ett samarbete mellan haitiska slagverkare anförda av Sanba Zao och svenska blåsare med folksaxofonisten Sten Källman i spetsen och lika frodigt som ett frikostigt lövverk. Till skillnad från ”världsmusik” – facket där ”Mapou” troligen och slentrianässigt ändå hamnar – så förtar traditionerna inte varandra här, de tvingar inte bort varandras väsentliga delar. Tvärtom lyfter den nordiska folktonen och de komplexa haitiska trumrytmerna varandra och bildar en helhet som låter både ny och potent. Förutom handtrummor och varjehanda saxofoner hörs klarinetter, tuba, trumpe

Maj212020 by adminNo Comments

JOHN CEE STANNARD – FOLK ROOTS REVISITED + WHEN THE TIME IS RIGHT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom JOHN CEE STANNARD: ”Folk Roots Revisited” (Castiron/Hemifrån) JOHN CEE STANNARD: ”When the Time Is Right” (Castiron/Hemifrån) John Stannard är kanske inte namnet på var mans läppar, men hängivna skivsamlare torde känna honom som medlem i bandet Tudor Lodge som gav ut en provocerande menlös platta med folkprog på Vertigo i början av sjuttiotalet. (Det finns en särskild sorts samlare som för dyra pengar köper allt som har Vertigos så kallade swirl-etikett – en mycket märklig syssla att köpa skivor bara för etikettens skull och inte för musiken. Men samlare är som samlare är.) John Cee Stannard (där Cee står för Christopher) var sedan musikaliskt inaktiv i fyra decennier innan han gjorde comeback för ungefär tio år sedan med en mer bluesinriktad musik. Han var rel

Mar262020 by adminNo Comments

THE UNTHANKS – DIVERSIONS VOL. 5: LIVE AND UNACCOMPANIED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom THE UNTHANKS: ”Diversions Vol 5: Live and Unaccompanied” (Rabble Rouser Music) När The Unthanks debuterade spetsade jag öronen och gladdes åt deras folkmusik som lät sannare än den mesta engelska folkmusik som kom i samma veva. Följde dem ett par plattor, men sedan började jag tröttna. Det började bli alldeles för eteriskt, som om musiken när som helst skulle sväva till väders. Vilket den också gjorde för mig. Efter det har jag bara gjort sporadiska lyssningar på deras senare skivor. Serien ”Diversions”, som nu är inne på sin femte volym, utgör ett slags parallelldiskografi till Unthank-systrarna reguljära utgivningar. De har ofta ett speciellt tema, och temat här är a capella-sång, hämtad ur en film om trion. Jag har i princip ingenting emot den saken, men det

Dec302019 by adminNo Comments

THOMAS WIHLMANS ÅRSKRÖNIKA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Thomas Wihlman (bild Aida Jabbari: Miki Anagrius, bild Anna Kalmering: Karl Gabor) MONO:s Thomas Wihlman sammanfattar sitt 2019. År 2019 var ett år som bara sprang förbi. Tjoff sade det. Och nu när man av någon anledning lovat att skriva ihop några intryck från 2019 protesterar tangenterna – va fan spelar årtalet för roll. Nej, det gör det inte. Musikår är inte som årgångsvin. Sextiotalets Odetta har för mig, i år, varit lika aktuell som någon annan. Jag hade gömt undan hennes röst i källarens minneshylla med gamla LP:n och insåg inte hur aktuell en stark svart röst från medborgarrättsrörelsen är, även 2019. I have a dream, that one day we once again will have a voice like Odetta's. Så 2019, en röst som Odetta, fortfarande viktigt, av såväl musikaliska som politiska skäl.

Dec282019 by adminNo Comments

FEM FRÅGOR MED JENNY FRANKE: MATS EDÉN, FIOL

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER

av Jenny Franke Jenny Franke har mött upp med sex musiker för att ställa fem frågor var. Nu under julveckan publicerar en frågesession om dagen! Idag: Mats Edén. Mats Edén är en fiol- och dragspelsspelman från Värmland. I somras tilldelades han med rätta Zornmärket i guld. Han är även universitetslektor i folkmusik och har alltid ett leende och en låt till hands. Hur kom du in i musiken? - Via min styvfar Sven Edén. Han var själv spelman och aktiv i spelmansrörelsen som ordförande i Värmlands Spelmansförbund 1966-1976. Minns du din första i instrumentpedagog? - Mycket väl. Sigvard Stenberg, utbildad vid Tjajkovskijkonservatoriet i Moskva under pedagogen Yuri Yankelevich. Din märkligaste spelning? - Oj, svårt att komma på. En av dessa spelningar var den Groupa hade i O

Nov192019 by adminNo Comments

GÖRAN KLINGHAGEN – HÄLSINGLAND BY THE LAKE BESIDE THE TREES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom GÖRAN KLINGHAGEN: ”Hälsingland by the Lake Beside the Trees” (Country & Eastern/Naxos) Den här skivan är inte vad den först verkar vara. Visst består den av svenska folkvisor, men att kalla den en folkmusikplatta är inte rättvisande. Översättningarna till engelska (och i ett fall tyska) av kända sånger som ”Uti vår hage”, ”Visa från Rättvik” och ”De sålde sina hemman” är klädda i jazzig gåbortskostym. Inget nytt grepp i sig – svenska folksånger och jazz har som bekant vänslats förr – men arrangören och gitarristen Göran Klinghagen hittar en egen infallsvinkel för sin ensemble på totalt sex personer. Att man bjudit in sångerskan Fola Dada borgar för en skräckupplevelse för någon som mig som tycker lika illa om gitarrjazz som vokal jazz men hör och häpna fun

Apr232019 by adminNo Comments

DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE – MUSIC FROM TURKEY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE: ”Music from Turkey” (Caprice/Naxos) Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt någon musik exotisk. En sådan upplevelse utgår från ett etnocentriskt förhållningssätt och för mig är musik musik allena oavsett var den kommer ifrån och är ingenting att uppröras över om den inte är riktigt dålig eller dyngpretentiös (vilket givetvis är helt subjektiva avgöranden). Vissa musiktraditioner har visserligen krävt lite mer tillvänjning, men det har aldrig varit fallet med turkisk musik. För mig låter den turkiska melodiken lika naturlig som, säg, blues- eller mollskalorna. Tonerna faller ”rätt” enligt min instinkt och emotionella logik. Därför är det knappast konstigt att ”Music from Turkey” mestadels placerar sig rätt hos mig. Skiva

Apr182019 by adminNo Comments

MDOU MOCTAR – ILANA: THE CREATOR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom MDOU MOCTAR: ”Ilana: The Creator” (Sahel Sounds) Tinariwen var inte de första som spelade det som idag brukar kallas ökenblues, men de är bland dem som gjort mest för att sprida den tuaregiska musiken utanför nomadfolkets Sahara-områden. Med uppdaterade produktioner lyckades Tinariwen attrahera en publik som åtminstone delvis var intrimmad på rock och deras bredare publikframgångar manifesterades bland annat genom turnéer och festivaluppträdanden i väst. Nigerbördige Mdou Moctars ryktbarhet har vuxit på ett liknande sätt, från det att hans till en början elektroniskt skruvade musik först spreds viralt mellan västafrikanska fans. Uppmärksamheten ledde sedermera till att han fått ge ut ungefär en handfull skivor med ett par års mellanrum och han har också medverka

Apr182019 by adminNo Comments

CARRIE TREE – THE CANOE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom CARRIE TREE: ”The Canoe” (Carrie Tree) Redan i första låten ”Sweet Illusion” höjer Brightons Carrie Tree sitt pekfinger till munnen och hyschar lyssnaren. Därmed har hon satt tonen för den folkinspirerade ”The Canoe” (hennes tredje platta i ordningen, utgiven med hjälp av crowdfunding) som förblir trogen det lågmälda uttrycket. Om någon minns Heidi Berry i hennes allra mest dämpade stunder är det en referens så god som någon. Annars kan man nämna Damien Rice för att ge en antydan om hur det låter. Eller en mindre sorglös Vashti Bunyan. Eller en Linda Perhacs i det engelska regnet istället för på någon solbadande Hawaii-playa. Problemet är att det är för lågmält. Carrie Tree sjunger så försiktigt, som om hon vore rädd för att den sköra stämningen skulle förstöras