söndag, februari 17

Tagg: folkmusik

DEN LÄTTKRÄNKTA MUSIKEN

DEN LÄTTKRÄNKTA MUSIKEN

DEBATT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom I en debattartikel levererar Peter Sjöblom en bredsida mot konsensustänkandet inom musiken och frågar sig retoriskt om det är synd om den. Finns det genrer det är synd om? Nej, det gör det inte, men det finns genrer som gärna tycker synd om sig själva. Anhängare, utövare och distributörer av i synnerhet jazz och folkmusik verkar ha särskilt nära till självömkan när deras favoritmusik inte får den breda uppmärksamhet som de anser att den förtjänar. Visst kan jag också tycka att det är synd att den musiken hanteras relativt styvmoderligt av media, om den hanteras alls, men mycket annat som jag gillar syns också så sällan i spalterna eller utsändningarna, alldeles oavsett kategori. För, hör och häpna, det finns till och med pop- och rockmusik som det inte heller
KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS – AND THEN

KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS – AND THEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS: ”And Then” (Steeplejack Music) Engelska Katie Doherty har lång musikvana men ingen stor diskografi. Debuten ”Bridges” kom 2007 men mest har hon arbetat ihop med andra artister. Hon har också uppträtt vid samma tillfälle som Kate & Anna McGarrigle och Ray Davies. Ett godkännande i sig, men hos mig slår inte ”And Then” an någon ton. Faktum är att jag blir lite irriterad på den – och framför allt på Dohertys röst som motstridigt nog är både fadd och genomträngande på en och samma gång. Hennes sångmanér med drillar är uppenbart formade av de engelska öarnas traditioner men hon har också en hel del later som hon verkar ha ärvt från å ena sidan Marie Boine och å andra sidan Alanis Morrissette. En garanti för att jag fort ska tapp
DOMNA SAMIOU – MUSIC FROM GREECE

DOMNA SAMIOU – MUSIC FROM GREECE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DOMNA SAMIOU: ”Music from Greece” (Caprice) Tredje återugåvan ur Caprices folkmusikkatalog i serien ”Music from...” och därtill den hittills bästa. Också den jämnaste vilket egentligen inte är så konstigt då de två tidigare – den ena tillägnad Rumänien och den andra Bulgarien – består av fältinspelningar med olika artister, medan ”Music from Greece” är centrerad kring den pondusrika sångerskan Domna Samiou (som avled 2012). Säger man ”grekisk musik” tänker nog många på en lätt sentimental bouzouki, men det är en lite för turistanpassad förenkling av ett musikarv som är betydligt mer mångsidigt än så – bland annat finns ju rebetikan som har kallats Greklands blues. Samiou har också djupblå smärta i sina inspelningar av traditionella sånger, och och det är tveksam
EMMA AHLBERG EK – HILLEVI

EMMA AHLBERG EK – HILLEVI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom EMMA AHLBERG EK: ”Hillevi” (Caprice) Emma Ahlberg Ek är en av sin (relativt unga) generations bästa spelmän (eller -kvinnor, om vi ska vara petnoga med genus) och har hörts och synts i ett flertal olika sammanhang genom åren. Själv framhåller jag särskilt gärna trion Ahlberg, Ek & Roswall. Skivan ”Hillevi” är resultatet av Ahlberg Eks efterforskningar om spelkvinnan och biografmusikern Hillevi Öberg, född 1897 och död 1979; research som började i arkivet vid Härnösands länsmuseum och som på snirkliga vägar ledde fram till både denna skiva och den turné som är inbokad till nästa år med Öbergs musik. Att detta är ett hjärteprojekt för Emma Ahlberg Ek är uppenbart; ”Hillevi” är genomarbetad och gjord med stor värme. Men det är något som gör att den inte tala
YOUNG WATERS – YOUNG WATERS

YOUNG WATERS – YOUNG WATERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom YOUNG WATERS: ”Young Waters” (Young Waters) Dessa engelsmän hette tidigare Snufkin The Band (efter engelska namnet på Snusmumriken) och har jämförts med Incredible String Band, Fleet Foxes och Arvo Pärt, och det är rimligt att undra hur de får ihop den vimsiga brittiska folkmusiken, den helskäggiga amerikanska rotrocken och den serena estniska melankolin. Svaret är att de får väl på sitt sätt – ibland påminner de om ett mindre rubbat Comus – men att resultatet inte är så bra som man kunde fantisera om på förhand. Framför allt stör jag mig väldigt på sången. Kerry Ann Smiths röst är okej, men Theo Passinghams sätt att sjunga är otroligt enerverande, med ett snabbt och ytligt hypervibrato och med korta avhuggna stavelser i ett ryckigt slags mini-staccato. Låtarna är
PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON – HJELTAMÔS

PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON – HJELTAMÔS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON: ”Hjeltamôs” (Country & Eastern/Naxos) Per Gudmundson och Bengan Janson är båda välmeriterade folkmusiker; fiol- och ibland säckpipespelaren Gudmundson har sedan sjuttiotalet medverkat på skivor tillsammans med bland andra Folk & Rackare, Kjell Westling och Kirsten Bråten Berg, medan dragspelaren Janson har ett illustert förflutet tillsammans med exempelvis Östen med resten, Kalle Moraeus, Lena Willemark och Ulf Wakenius. Bägge har spelat med Björn Ståbi och har, inte oväntat, också figurerat i den rymliga kretsen kring Ale Möller. ”Hjeltamôs” är deras första skiva tillsammans som duo. Den är tillägnad Björn Ståbi och består delvis av låtar som de Gudmundson och Janson spelat tillsammans med honom och delvis av Rättviks
RY COODER – THE PRODIGAL SON

RY COODER – THE PRODIGAL SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RY COODER: ”The Prodigal Son” (Fantasy) Min relation till Ry Cooder är idag inte lika okomplicerad som den en gång var. Jag hyser fortfarande den största respekt för hans villkorslösa kärlek till rotmusiken, men jag har med åren kommit att störas lite av att hans egen gestaltning av den emellanåt är lite magistralt präktig, som att han minsann ska undervisa lyssnaren i varenda liten musikstil som framsprungit ur det gamla Amerika. Ofta är det förstås fråga om fantastisk musik, men Cooders diskografi känns ändå ibland som en katalogaria över stilar (bevisföremål 1A: ”Jazz” från 1978). Till ”The Prodigal Son” – Cooders första platta på sex år – har han skrivit ett par låtar själv men tonvikten ligger på gamla sånger av gospelkaraktär av artister som Blind Willie J
HANNAH SANDERS & BEN SAVAGE – AWAKE

HANNAH SANDERS & BEN SAVAGE – AWAKE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom HANNAH SANDERS & BEN SAVAGE: ”Awake” (Sungrazing) Den dulcimertrakterande engelska folksångerskan Hannah Sanders fick en del uppmärksamhet för sin några år gamla debutplatta ”Charms Against Sorrow” och ännu mer lovord när hon slog sig ihop med dobrospelaren Ben Savage från gruppen The Willows – deras första gemensamma skiva ”Before the Sun” lovprisades brett i folkkretsar. Men som så ofta handlade det bara om kejsarens nya kläder, med traditionella låtar och covers i sävlig presentation med ett inställsamt sound. Nu kommer deras andra platta tillsammans, med ett iögonfallande omslag djupt rotat i tarot och engelsk folktro och mörka seder. Och ”Awake” är en bättre skiva än sin föregångare. Sanders lätt beslöjade röst står fortfarande i centrum, inte lika tr
YOU ARE WOLF –KELD

YOU ARE WOLF –KELD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom YOU ARE WOLF: ”Keld” (Firecrest) Man kan undra över alla konstiga bandnamn nu för tiden. Inte för att substantiv i bestämd form plural alternativt singular alltid var så spännande som namn men de hade i alla fall någon form av rim och reson. You Are Wolf är liksom inget namn, det är ett påstående. Som dessutom är fel. Jag är ingen varg. Inte heller heter jag Wolf, jag heter Peter, det står på mitt leg och längst upp i den här recensionen. Dessutom låter You Are Wolf som något som jag under normala omständigheter undviker att befatta mig med. Som något dåligt indieband, eller ännu värre, något slags technokollektiv som åker runt och spelar för aspackade svenskar med moralisk frigång på någon sydeuropeisk semesterort. Lyckligtvis leder namnet tankarna åt helt f
JOAN BAEZ – WHISTLE DOWN THE WIND

JOAN BAEZ – WHISTLE DOWN THE WIND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JOAN BAEZ: ”Whistle Down the Wind” (Proper) Låt det omedelbart vara sagt: Jag står inte ut med Joan Baez. Hon har gjort en (1) låt som jag kan fördra – ”Diamonds & Rust" – och det är inte särskilt mycket att komma med under vad som känns som en femhundraårig karriär. Jag vet att detta låter nedlåtande men för mig har hon mest varit en irriterande statist i berättelsen om Bob Dylan, någon som ibland dök upp under hans tidiga konserter med sin äppelkindade rättskaffenhet och kristallklara röst skälvande av ett heliumvibrato som får mig att vilja kasta möbler omkring mig. Så det är knappast ett bra sätt att sälja in Joan Baez av idag hos mig med argumentetet att hon har rösten i behåll. Det som jag under vad som känns som femhundra år hela tiden har önskat är e