lördag, juli 11

Tagg: folkmusik

JOHN CEE STANNARD – FOLK ROOTS REVISITED + WHEN THE TIME IS RIGHT

JOHN CEE STANNARD – FOLK ROOTS REVISITED + WHEN THE TIME IS RIGHT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JOHN CEE STANNARD: ”Folk Roots Revisited” (Castiron/Hemifrån) JOHN CEE STANNARD: ”When the Time Is Right” (Castiron/Hemifrån) John Stannard är kanske inte namnet på var mans läppar, men hängivna skivsamlare torde känna honom som medlem i bandet Tudor Lodge som gav ut en provocerande menlös platta med folkprog på Vertigo i början av sjuttiotalet. (Det finns en särskild sorts samlare som för dyra pengar köper allt som har Vertigos så kallade swirl-etikett – en mycket märklig syssla att köpa skivor bara för etikettens skull och inte för musiken. Men samlare är som samlare är.) John Cee Stannard (där Cee står för Christopher) var sedan musikaliskt inaktiv i fyra decennier innan han gjorde comeback för ungefär tio år sedan med en mer bluesinriktad musik. Han var rel
THE UNTHANKS – DIVERSIONS VOL. 5: LIVE AND UNACCOMPANIED

THE UNTHANKS – DIVERSIONS VOL. 5: LIVE AND UNACCOMPANIED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE UNTHANKS: ”Diversions Vol 5: Live and Unaccompanied” (Rabble Rouser Music) När The Unthanks debuterade spetsade jag öronen och gladdes åt deras folkmusik som lät sannare än den mesta engelska folkmusik som kom i samma veva. Följde dem ett par plattor, men sedan började jag tröttna. Det började bli alldeles för eteriskt, som om musiken när som helst skulle sväva till väders. Vilket den också gjorde för mig. Efter det har jag bara gjort sporadiska lyssningar på deras senare skivor. Serien ”Diversions”, som nu är inne på sin femte volym, utgör ett slags parallelldiskografi till Unthank-systrarna reguljära utgivningar. De har ofta ett speciellt tema, och temat här är a capella-sång, hämtad ur en film om trion. Jag har i princip ingenting emot den saken, men det
THOMAS WIHLMANS ÅRSKRÖNIKA

THOMAS WIHLMANS ÅRSKRÖNIKA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Thomas Wihlman (bild Aida Jabbari: Miki Anagrius, bild Anna Kalmering: Karl Gabor) MONO:s Thomas Wihlman sammanfattar sitt 2019. År 2019 var ett år som bara sprang förbi. Tjoff sade det. Och nu när man av någon anledning lovat att skriva ihop några intryck från 2019 protesterar tangenterna – va fan spelar årtalet för roll. Nej, det gör det inte. Musikår är inte som årgångsvin. Sextiotalets Odetta har för mig, i år, varit lika aktuell som någon annan. Jag hade gömt undan hennes röst i källarens minneshylla med gamla LP:n och insåg inte hur aktuell en stark svart röst från medborgarrättsrörelsen är, även 2019. I have a dream, that one day we once again will have a voice like Odetta's. Så 2019, en röst som Odetta, fortfarande viktigt, av såväl musikaliska som politiska skäl.
FEM FRÅGOR MED JENNY FRANKE: MATS EDÉN, FIOL

FEM FRÅGOR MED JENNY FRANKE: MATS EDÉN, FIOL

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Jenny Franke Jenny Franke har mött upp med sex musiker för att ställa fem frågor var. Nu under julveckan publicerar en frågesession om dagen! Idag: Mats Edén. Mats Edén är en fiol- och dragspelsspelman från Värmland. I somras tilldelades han med rätta Zornmärket i guld. Han är även universitetslektor i folkmusik och har alltid ett leende och en låt till hands. Hur kom du in i musiken? - Via min styvfar Sven Edén. Han var själv spelman och aktiv i spelmansrörelsen som ordförande i Värmlands Spelmansförbund 1966-1976. Minns du din första i instrumentpedagog? - Mycket väl. Sigvard Stenberg, utbildad vid Tjajkovskijkonservatoriet i Moskva under pedagogen Yuri Yankelevich. Din märkligaste spelning? - Oj, svårt att komma på. En av dessa spelningar var den Groupa hade i O
GÖRAN KLINGHAGEN – HÄLSINGLAND BY THE LAKE BESIDE THE TREES

GÖRAN KLINGHAGEN – HÄLSINGLAND BY THE LAKE BESIDE THE TREES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GÖRAN KLINGHAGEN: ”Hälsingland by the Lake Beside the Trees” (Country & Eastern/Naxos) Den här skivan är inte vad den först verkar vara. Visst består den av svenska folkvisor, men att kalla den en folkmusikplatta är inte rättvisande. Översättningarna till engelska (och i ett fall tyska) av kända sånger som ”Uti vår hage”, ”Visa från Rättvik” och ”De sålde sina hemman” är klädda i jazzig gåbortskostym. Inget nytt grepp i sig – svenska folksånger och jazz har som bekant vänslats förr – men arrangören och gitarristen Göran Klinghagen hittar en egen infallsvinkel för sin ensemble på totalt sex personer. Att man bjudit in sångerskan Fola Dada borgar för en skräckupplevelse för någon som mig som tycker lika illa om gitarrjazz som vokal jazz men hör och häpna fun
DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE – MUSIC FROM TURKEY

DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE – MUSIC FROM TURKEY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE: ”Music from Turkey” (Caprice/Naxos) Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt någon musik exotisk. En sådan upplevelse utgår från ett etnocentriskt förhållningssätt och för mig är musik musik allena oavsett var den kommer ifrån och är ingenting att uppröras över om den inte är riktigt dålig eller dyngpretentiös (vilket givetvis är helt subjektiva avgöranden). Vissa musiktraditioner har visserligen krävt lite mer tillvänjning, men det har aldrig varit fallet med turkisk musik. För mig låter den turkiska melodiken lika naturlig som, säg, blues- eller mollskalorna. Tonerna faller ”rätt” enligt min instinkt och emotionella logik. Därför är det knappast konstigt att ”Music from Turkey” mestadels placerar sig rätt hos mig. Skiva
MDOU MOCTAR – ILANA: THE CREATOR

MDOU MOCTAR – ILANA: THE CREATOR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MDOU MOCTAR: ”Ilana: The Creator” (Sahel Sounds) Tinariwen var inte de första som spelade det som idag brukar kallas ökenblues, men de är bland dem som gjort mest för att sprida den tuaregiska musiken utanför nomadfolkets Sahara-områden. Med uppdaterade produktioner lyckades Tinariwen attrahera en publik som åtminstone delvis var intrimmad på rock och deras bredare publikframgångar manifesterades bland annat genom turnéer och festivaluppträdanden i väst. Nigerbördige Mdou Moctars ryktbarhet har vuxit på ett liknande sätt, från det att hans till en början elektroniskt skruvade musik först spreds viralt mellan västafrikanska fans. Uppmärksamheten ledde sedermera till att han fått ge ut ungefär en handfull skivor med ett par års mellanrum och han har också medverka
CARRIE TREE – THE CANOE

CARRIE TREE – THE CANOE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom CARRIE TREE: ”The Canoe” (Carrie Tree) Redan i första låten ”Sweet Illusion” höjer Brightons Carrie Tree sitt pekfinger till munnen och hyschar lyssnaren. Därmed har hon satt tonen för den folkinspirerade ”The Canoe” (hennes tredje platta i ordningen, utgiven med hjälp av crowdfunding) som förblir trogen det lågmälda uttrycket. Om någon minns Heidi Berry i hennes allra mest dämpade stunder är det en referens så god som någon. Annars kan man nämna Damien Rice för att ge en antydan om hur det låter. Eller en mindre sorglös Vashti Bunyan. Eller en Linda Perhacs i det engelska regnet istället för på någon solbadande Hawaii-playa. Problemet är att det är för lågmält. Carrie Tree sjunger så försiktigt, som om hon vore rädd för att den sköra stämningen skulle förstöras
LENA WILLEMARK, JONAS KNUTSSON & MATS ÖBERG – SVENSKA LÅTAR

LENA WILLEMARK, JONAS KNUTSSON & MATS ÖBERG – SVENSKA LÅTAR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman LENA WILLEMARK, JONAS KNUTSSON & MATS ÖBERG: "Svenska låtar" (Playing with Music) Det är nog tveksamt om Lena Willemark är mer känd än sin uppväxtby Evertsberg, vasaloppsorten, i Älvdalens kommun. Men det råder ingen tvekan om att hon är en stjärna på vår musikhimmel som når vitt över över landet och en bit mer än så. Älvdalens musik är mer än Lars Kristerz. Willemark CV:n är lång, och inte bara lång - den är bred. När det gäller Lena Willemark handlar det således om folkmusikens rötter, men vi blir också av henne förda in till jazzen och till den moderna konstmusiken. Samt körsång, Gals and Pals var hon en gång i tiden del av. I år handlar det om återskapande av svenska klassiker, tillsammans med Jonas Knutsson, saxofonisten, och Mats Öberg, pianisten
DEN LÄTTKRÄNKTA MUSIKEN

DEN LÄTTKRÄNKTA MUSIKEN

DEBATT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom I en debattartikel levererar Peter Sjöblom en bredsida mot konsensustänkandet inom musiken och frågar sig retoriskt om det är synd om den. Finns det genrer det är synd om? Nej, det gör det inte, men det finns genrer som gärna tycker synd om sig själva. Anhängare, utövare och distributörer av i synnerhet jazz och folkmusik verkar ha särskilt nära till självömkan när deras favoritmusik inte får den breda uppmärksamhet som de anser att den förtjänar. Visst kan jag också tycka att det är synd att den musiken hanteras relativt styvmoderligt av media, om den hanteras alls, men mycket annat som jag gillar syns också så sällan i spalterna eller utsändningarna, alldeles oavsett kategori. För, hör och häpna, det finns till och med pop- och rockmusik som det inte heller