söndag, december 15

Tagg: Flamin’ Groovies

TACK, ROY LONEY!

TACK, ROY LONEY!

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom minns en rockhjälte, död vid 73 års ålder, och ett telefonsvararmeddelande. Roy Loney är död. Den meningen betyder kanske inte så mycket för så många men är desto sorgligare för alla med ett hjärta för rock'n'roll i sin enklaste, ursprungligaste (och kanske därför svåraste?) betydelse. Han var, och förblir, en legend för alla som någonsin låtit sig köras över av ”Teenage Head”. Hade det varit den enda låten han någonsin skrivit hade Roy Loney ändå varit en legend. Att han skrev den tillsammans med Cyril Jordan förändrar ingenting i sak, för den låten är så genomsyrad av vildhjärnan Loney att den, helt oavsett låtskrivarcredits, helt och hållet är hans. Låten är också en av Flamin' Groovies mest kända; kanske har till och med den som egentli
SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom SETH BOVEY: ”Five Years Ahead of My Time – Garage Rock from the 1950s to the Present” (Reaktion Books) Jag var barn tills dess att jag hörde ”Where the Wolf Bane Blooms” med The Nomads. I samma ögonblick som jag hörde den, faktiskt i samma ögonblick som jag hörde de tremolodarrande inledningsackoren och den hårt fuzzade sologitarren som sträcker sig mot allting ovanför mig i en uppåtgående skala i öppningsspåret ”I'm Five Years Ahead of My Time”, blev jag tonåring till mer än bara åldern. Jag var plötsligt ”half a boy, half a man” som Flamin' Groovies formulerade det, sexton år gammal, samma ålder som The Nomads senare hyllade på singeln ”16 Forever”, åldern när världen är ny och värd att upptäckas. Livet började på riktigt. Som andra har sagt om andra skiv
FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Nyligen samlades San Francisco-bandets Flamin Groovies tre första album ihop till en box. Det ger Peter Sjöblom en anledning att hylla deras explosiva rock'n'roll från åren 1968-1979. Mick Jagger lär ha sagt att ”Teenage Head” med Flamin Groovies är en bättre platta än Rolling Stones ”Sticky Fingers” som kom samma år, 1971. Han hade i alla fall rätt den gången. ”Teenage Head” är mycket bättre på att vara ”Sticky Fingers” än ”Sticky Fingers” själv. Men så var ju Flamin Groovies (som vid den tiden stavade sitt namn utan apostrof i Flamin) också ett mycket bättre band överhuvudtaget. De var bättre på country och – framför allt – rock'n'roll. (Med tiden, efter ett antal medlemsbyten, blev de också oerhört mycket bättre på pop.) Den som inte tror mig kan gå ut och
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom MIKE WILHELM: ”Wilhelm” (United Artists/ZigZag, 1976) Om jag skulle göra en lista över de coolaste sångröster jag vet skulle Mike Wilhelm absolut vara med på den. (Antagligen skulle Kaleidoscopes Solomon Feldthouse toppa denna imaginära lista.) Så det är inte mer än rätt att Wilhelm för andra gången gör entré i MONO:s artikelserie Skivor som om undan. Första gången var det med gruppen Charlatans som bara gjorde en riktig LP men som gått till historien som San Franciscos första psykedeliska band. Hur det var med psykedelian kan diskuteras – i alla fall beträffande ”The Charlatans” som mer är en uppvisning i turbofierad amerikansk musikhistoria än vad man vanligtvis förknippar med den sinnesutvidgande genren. Och även Mike Wilhelms första soloplatta hamnar i det mer ro
J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Minns man åttiotalshiten ”Centerfold” är det kanske svårt att tro att J. Geils Band från början stod med ena benet i soulen och det andra i styvnackad rhythm & blues. Men deras tidiga skivor är råskinns-rock'n'roll som inte frågar om lov. Egentligen borde det vara helt omöjligt. J. Geils Band och jag borde inte gå ihop överhuvudtaget. Till att börja med är de egentligen för bredbenta i sin framtoning. Tittar man på gamla liveinspelningar med dem är deras överdrivna manliga självsäkerhet – det som man med ett engelskt ord kan kalla ”bravado” – snudd på outhärdlig. Och musiken kan till och med kallas bluesrock och det är bland det värsta jag vet; en bastardgenre som tar det sämsta ur bluesen och slår ihop det med det sämsta ur rocken. Men struntar man i att titt