tisdag, juli 16

Tagg: Emmylou Harris

DOUG SEEGERS – A STORY I GOT TO TELL

DOUG SEEGERS – A STORY I GOT TO TELL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DOUG SEEGERS: ”A Story I Got to Tell” (BMG) Även jag tycker att ”Going Down to the River” är en fantastisk låt, och att upptäckandet av honom i Jills veranda var ett hjärteknipande askungedrama, oavsett hur regisserat det än var för att flörta in sig hos tevetittarna. Dessvärre har de skivor Doug Seegers gett ut förut aldrig kommit i närheten av magnituden i berättelsen om honom. De har varit välmenta men aldrig tillräckligt talangfulla för att fungera som särskilt mycket mer än ett sätt att förlänga livslängden på teveinslaget. Med ”A Story I Got to Tell” ändras allt detta i ett enda slag. Den här skivan är fem huvuden högre än någonting han har gett ut tidigare. ”A Story I Got to Tell” är så överlägsen att det nästan är motiverat att kalla det hans första skiv
A Ä IE IA, A Ä E EUU!

A Ä IE IA, A Ä E EUU!

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto uppifrån och ner: Johan Jönsson, Daniel Åhs Karlsson och Bengt Nyman, samtliga från Wikimedia Commons) Peter Sjöblom tittar på teve om tonsatt lyrik men blir allt annat än lyrisk. Jag tittade på första delen av Fredrik Lindströms nya serie ”Helt lyriskt” på SVT. Tänkte att det kunde vara lite kul med artister som får i uppgift att tonsätta dikter ur den svenska poesihistorien. Programmet var i klassisk Lindström-stil, lätt underhållning med ett visst folkbildningspatos. I detta första avsnitt medverkade Tommy Körberg och Molly Sandén. Körberg kan man tycka vad man vill om men ingen kan ta ifrån honom att han har en rekorderlig pipa. Jag är inget jättefan av honom, jag tycker han alldeles för ofta har slösat bort sina rösttillgångar på trams som bara syftar
SOPHIA MARSHALL – BYE BYE

SOPHIA MARSHALL – BYE BYE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom SOPHIA MARSHALL: ”Bye Bye” (Sophia Marshall) Sophia Marshall drog under nollnolltalet till sig uppmärksamhet som ena halvan av The HaveNots men det är inte förrän nu som hon ar det första riktiga steget mot en solokarriär i och med ”Bye Bye” (hon har tidigare gett ut en EP). Skillnaden är inte så stor mot HaveNots; ”Bye Bye” bjuder på samma typ av popamericana, den är bara lite mindre producerad och glesare i soundet. Marshalls röst har sagts ligga mellan Mazzy Stars Hope Sandoval men det är fel och Emmylou Harris men det är oförskämt. Hon vill visserligen så väl men har ingenting av Harris emotionella tyngd; hon började som ett popsnöre som lyckades flörta in sig hos den liknöjda americana-skaran och det är vad hon har förblivit. Musiken lunkar fram genom någ
THE REMEDY CLUB – LOVERS, LEGENDS & LOST CAUSES

THE REMEDY CLUB – LOVERS, LEGENDS & LOST CAUSES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE REMEDY CLUB: ”Lovers, Legends & Lost Causes” (High Flying Disc) Kanske gäller det även för musik att man får en bättre blick för något om man står en bit ifrån det. Åtminstone verkar det gälla americanan för mycket av den bästa amerikanska rotmusiken görs idag av icke-amerikaner; skandinaver, engelsmän och – som i det här fallet – irländare. Kärnan i The Remedy Club utgörs av äkta paret KJ McEvoy och Aileen Mythen. Med debuten ”Lovers, Legends & Lost Causes” ville de hylla hjältar som Tom Waits, Django Reinhardt och Hank Williams, men i Mythens röst hör jag mer av Emmylou Harris och jag kan svära på att hon kan varenda låt utantill som Carla Torgersson sjöng i numer nerlagda Seattle-bandet Walkabouts. Mythen utstrålar kanske inte samma erfarenhet s