Tag: Elvis Costello

Dec312020 by adminNo Comments

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

av Peter Sjöblom Det finns inte så mycket mer att säga om det här året som fortlöpande har kommenterats till leda och döds. Kan bara konstatera att vi inte knäckt corona och covid-19 men att vi alla fall blev av med det vi kan kalla covfefe-19, alltså Donald Trump. Det har i alla fall blivit tydligt under 2020 att underhållning är viktigt. Vad hade haft om det inte funnits film, musik och böcker? Synd bara att våra styrande sedan detta började klart och tydligt visat hur lite de bryr sig om kulturen. De som flåsar på gym och trängs i shoppinggallerior har haft det lättare att hänge sig åt sina passioner. Jag menar inte att kultur- och nöjesmakarna skulle befriats från inskränkningar i rådande situation, vad jag menar är att lite mer rättvist fördelade restriktioner hade varit på si

Nov32020 by adminNo Comments

ELVIS COSTELLO – HEY CLOCKFACE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom ELVIS COSTELLO: ”Hey Clockface” (Concord) I de tider som är behövs den idag sextiosexårige Elvis Costello lika mycket som den unge, magre Elvis Costello behövdes under de första åren tillsammans med det svårslagna kompbandet Attractions. Någon som kan formulera frustrationen, besvikelsen, paranoian och ilskan över den värld som tycks befinna sig i fritt fall. Jag brukar inte läsa andras recensioner innan jag skrivit min egen, men i fallet ”Hey Clockface” gjorde jag det efter att ha lyssnat på skivan. Recensionernas sammantagna andemening är att skivan är spretig, saknar en röd tråd och mest handlar om Costello själv. Och jag blir ställd, för det är inte den skiva jag hör. Visst kan man uppfatta den som ”spretig” då den har lite av det mesta som Costello var

Sep82020 by adminNo Comments

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

HAT CHECK GIRL: "Kiss Me Quick" (Flyaway Hair/Hemifrån) Annie Gallup har figurerat i MONO tidigare, då som soloartist med skivan "Bookish". I duon Hat Check Girl delar hon bördan med Peter Gallway. Tyvärr kan hon inte skylla ifrån sig på någon annan då det stora problemet med hennes musik fortfarande är hennes svåruthärdligt väsande sång. Hon låter som en tandläkarbedövad Marianne Faithfull. Vilket effektivt saboterar också de låtar som aningens höjer sig över den sävliga mängden. Eller låten, i bestämd form singular, för ärligt talat är det bara "Second Monday of the Week" som står ut som ett potentiellt engagerande spår här. Hon skulle helt ha lämnat över den till Gallway, eller ännu hellre en helt annan sångerska. Peter Sjöblom DAVE ROSEWOOD: "No Rodeo in Rome" (Aula Studios/

Sep32020 by adminNo Comments

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

BOBBO BYRNES: "Sea Green Number 5" (Bobbo Byrnes/Hemifrån) Bobbo Byrnes har vunnit americana-recensenternas hjärta med sin berättande singer/songwriter-country. Paralleller har dragits till både Bruce Springsteen och Paul Westerberg, men det är kanske att tänja på det hela; Byrnes är inte lika intensiv som Springsteen och inte lika ettrig som Westerberg. I gengäld har Byrnes en behaglig chosefrihet på pluskontot. Han sitter inte och mumlar självupptaget i hipsterskägget utan riktar sig utåt. Låtarna är hyggliga men lite anonyma - bäst är han i sina mest melankoliska stunder, det vill säga i "When We Ride", "December" och "Every Sound That Crashes". För övrigt fin användning av steel guitar, fiol och mandolin. Peter Sjöblom PROGRESS BAND: "A String That Picks Up Everything" (Prog

Nov292019 by adminNo Comments

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 24: EXPRESSOS

ARTIKLAR, NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN

av Peter Sjöblom EXPRESSOS: ”Promises and Ties” (WEA, 1981) Det spelar ingen roll hur många listor över de bästa powerpopskivorna jag läser, för den engelska kvartetten Expressos – utan bestämd artikel – är aldrig med på dem. Kanske för att powerpopen ofta ses som ett amerikanskt fenomen (en hållning jag aldrig begripit), men jag hittar aldrig ”Promises and Ties” på några andra listor heller. Skivan verkar helt bortglömd av alla utom några enstaka entusiaster. Det är synd, ja mer än synd, för den är smäckfull med snärtiga låtar, fulla av melodiska krokar för minnet och ett slagfärdigt sound som i grunden är new wave-igt nerstrippat men också tillåter sig sina Phil Spector-referenser, som i ”Tango in Mono” (snällt av dem att nämna MONO redan 1981!), ”By Tonight” och den helt underba

Nov192019 by adminNo Comments

WILL BIRCH – CRUEL TO BE KIND: THE LIFE AND MUSIC OF NICK LOWE

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER

av Peter Sjöblom WILL BIRCH: ”Cruel to Be Kind: The Life and Music of Nick Lowe” (Constable) Kunde man välja sina släktingar hade jag valt Nick Lowe som min farbror. Det hade varit kul med en farbror Nick som dök upp på födelsedagar och julaftnar med tjockt vitt och uppenbarligen svårstyrt hår, tjockbågade glasögon och ett obegränsat antal ankedoter levererade med en engelskt torr, lågmäld och ytterst självironisk humor. Och en ständigt avväpnande charm. Fast om det hade varit mysigt med en farbror Nick idag, hade det förmodligen inte varit lika mysigt när jag var liten. För dagens Nick Lowe är inte den samma som fanns på sjuttiotalet. Han har periodvist levt hårt. Kanske inte alltid lätt att märka när man hör hans snärtiga poplåtar med välformulerade och ofta lite aparta text

Dec312018 by adminNo Comments

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Peter Sjöblom Peter Sjöblom ser sig om i vrede när MONO sammanfattar 2018. Den här årssammanfattningen är nog inte särskilt bra. Men så var det inte heller ett särskilt bra år. Utan att bli påträngande personlig och generande privat kan jag säga att jag många gånger tänkt på både Jim Carroll och Reverend Gary Davis det gångna året. Det gör jag visserligen då och då även andra år, men jag gör det helst av betydligt trevligare anledningar än vad jag haft i år. Som sagt, vi ska inte gå in närmare på det (låttitlarna ger ledtrådar så det räcker), men det har gjort att resten av världen känts rätt fjärran. Till exempel har jag inte brytt mig särskilt mycket om turerna kring Svenska Akademien. Kulturprofilens tölpaktiga beteende är förstås skandalöst, men övriga ledamöters upp

Apr112018 by adminNo Comments

DIVERSE ARTISTER – JOHNNY CASH: FOREVER WORDS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Johnny Cash: Forever Words” (Sony Legacy) Det finns ett cyniskt drag hos projekt som ”Johnny Cash: Forever Words”. Upphittade, tidigare opublicerade texter av en avliden artist tonsätts av andra artister, och även om uppsåtet har varit respektfullt – det är countrysångarens son John Carter Cash som valt ut och godkänt låtskrivarna till den här skivan – så känns det som ett sätt att, om uttrycket ursäktas, casha in på ett legendomsusat namn. Skivan är en något senkommen pendang till boken ”Forever Words – The Unknown Poems” som gavs ut för några år sedan, och låt vara att även sådana postuma textsamlingar omgärdas av en känsla av spekulation så känns det i alla fall bättre i sak än det gör att låta utomstående göra egen musik till det det skr

Jan152018 by adminNo Comments

BEATLES UNDER LUPP – PAUL McCARTNEY: OFF THE GROUND

BEATLES UNDER LUPP, NYHETER, SERIER

av Thomas Renhult I serien Beatles under lupp tar Thomas Renhult sig en titt på Paul McCartneys soloplatta ”Off the Ground”. ”Off the Ground” kom ut 1993 och var den sista skiva Paul McCartney gjorde innan han kom in i en ny fas full av inspiration och kreativitet som har resulterat i ett flertal lysande album sedan slutet av nittiotalet (kan speciellt rekommendera ”Flaming Pie” från 1997 och ”Electric Arguments”, som han gjorde tillsammans med musikern Youth under bandnamnet The Fireman och som gavs ut 2008). Om McCartneys belackare vill få sin ensidiga bild av honom bekräftad är ”Off the Ground” ofta lysande för det ändamålet. Den är nämligen slickt välproducerad, musiken känns ofta oinspirerad och många av texterna handlar om hur man ska förbättra världen och att det är dum

Dec82017 by adminNo Comments

PÅ JULEN KAN INGEN HÖRA DIG SKRIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER

av Peter Sjöblom Peter Sjöblom tycker inte om julen. Han tycker så illa om julen att han var tvungen att bearbeta sin neuros i en krönika. Nu är det dags för det perenna traumat igen. Skränets, den ondskefulla risgrynsgrötens och den tillkämpade frikostighetens högtid. Varför ska man vara särskilt generös just på julen? Kan man inte vara det jämt? Vara lite hygglig mot sina nära året om och ge saker av kärlek utan att det står i almanackan? Dessutom finns det tomtar på julen. Redan flera veckor i förväg går de omkring på gatorna helt öppet och alla accepterar det som om det inte vore ett dugg konstigt. Tänk på saken: det handlar om vuxna maskerade män (för jag förmodar att majoriteten av tomtarna fortfarande är män, det låter i alla fall så när de skrockar sitt ho-ho-ho) som l