tisdag, oktober 15

Tagg: Dungen

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 3)

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 3)

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto huvudbild: Petra Holmstedt) I den tredje och sista delen av MONO:s maratonutfrågning av Mikael Ramel berättar han ymnigt om sitt tjugohundratal, en tid när hans musik började genklinga hos artister, och en tid av olika samarbeten och projekt med andra artister. En tid när hela musikbranschen skakades i sina grundvalar och när dunkla idéer började sippra upp till den samhälleliga ytan som sumpgas ur det förflutna. (Del ett av intervjun kan ni läsa här, och del två här.) Nittiotalet var ett skivtyst årtionde för Mikael Ramel. Efter barnkassetten ”Musiktåget” 1991 dröjde det ända till 2000 innan han återkom i inspelad form, med liveplattan ”Rambalaja”. - Som jag förklarade tidigare kom musikterapin in här och tog mycken av min tid. Jag bodde i en ort som
DUBBELRECENSENTERNA DYKER NER I EP-HÖGEN

DUBBELRECENSENTERNA DYKER NER I EP-HÖGEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström & Peter Sjöblom MONOs fruktade dubbelrecensenter slår till igen! Linda Bönström (LS) och Peter Sjöblom (PS) tar sig an en trave med åtta EP och släpper lös en störtflod av ofiltrerade åsikter. ALLERGIC TO HUMANS: ”Allergic to Humans” (Novoton) PS Innan vi kör igång den måste jag säga att beskrivningen "It’s primitive, stripped down and intense. Churning guitar, skronky saxophone, tight punchy riffs and explosive/howly shout-along vocals" väcker mitt intresse. Per "Ruskträsk" Johansson är tydligen den som brölar sax på skivan. LB Spontant är min tanke att för att lyckas i den här genren idag måste man vara väldigt outstanding. Ska vi ta reda på hur det ligger till? PS Play! LB Spännande kombination med ljudet. PS Inte fjäskigt om man säger så. LB
DUNGEN & WOODS – MYTHS 003

DUNGEN & WOODS – MYTHS 003

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DUNGEN & WOODS: ”Myths 003” (Mexican Summer) Storheten hos Dungen går mig envist förbi, och gudarna ska veta att jag försökt förstå den. Jag har till och med velat intala mig själv att jag kanske trots allt gillar de svenska neoproggarna med Gustav Ejstes i spetsen, men hur mycket välvillig ihärdighet jag än har investerat i det hela har det alltid slutat med att jag tyckt det jag tyckte redan från början: att de är urtrista. Som bäst har de låtit som ett näringsfattigt avkok på Mikael Ramels lysande sjuttiotalsplattor. Så när Dungen slår sig ihop med det i alla fall mikroskopiskt mer intressanta Brooklyn-bandet Woods hade jag hoppats att resultatet skulle bli åtminstone aningens bättre. Men se icke. Under sju låtar och trettio minuter såsar denna ”superko