söndag, december 8

Tagg: Dave Edmunds

GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD

GERAINT WATKINS – RUSH OF BLOOD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GERAINT WATKINS: ”Rush of Blood” (The Last Music Company) Veteranen Geraint Watkins har kanske ingen fantastisk röst i sig – den är närmast lite torr och kort i klangen – men i gengäld lägger han varje uns av känsla i den. Han skapar mening med chosefri uppriktighet, skapar soul med ett obefintligt avstånd mellan själ och strupe. Med ”Rush of Blood” har han också skapat sin allra bästa skiva, och det säger inte lite efter skivor som ”In a Bad Mood” från 2008 och ”Moustique” från 2013. Fem år mellan dem, sex år mellan ”Moustique” och ”Rush of Blood”. Man kan tycka att Geraint Watkins är lite onödigt snål med utgivningarna. Men han har ju annat att göra också. Solokarriären är nästan som en sidosyssla till hans medmusikerjobb hos sådana som Nick Lowe, Dave Edmunds
DADDY LONG LEGS – LOWDOWN WAYS

DADDY LONG LEGS – LOWDOWN WAYS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DADDY LONG LEGS: ”Lowdown Ways” (Yep Roc) Efter tre skivor i eget namn och en tillsammans med särlingen T. Valentine på skrammelrockbolaget nummer ett, Norton Records, har de tre newyorkarna i Daddy Long Legs bytt bolag till Yep Roc och levererar sin mest träffsäkra smocka hittills med ”Lowdown Ways”. Med tanke på hur deras tidigare skivor har låtit är det fullkomligt häpnadsväckande. Låt inte trions Brooklyn-hemvist förvilla er: Daddy Long Legs har grävt där bluesens går som djupast i myllan med rottrådar som heter sådant som Son House, Howlin' Wolf och John Lee Hooker. De har fört upp det autentiska till ytan och patinerat det ytterligare med ett par delar Captain Beefheart, några fler delar Dr. Feelgood och en del Flat Duo Jets. Daddy Long Legs sångare och fr
FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Nyligen samlades San Francisco-bandets Flamin Groovies tre första album ihop till en box. Det ger Peter Sjöblom en anledning att hylla deras explosiva rock'n'roll från åren 1968-1979. Mick Jagger lär ha sagt att ”Teenage Head” med Flamin Groovies är en bättre platta än Rolling Stones ”Sticky Fingers” som kom samma år, 1971. Han hade i alla fall rätt den gången. ”Teenage Head” är mycket bättre på att vara ”Sticky Fingers” än ”Sticky Fingers” själv. Men så var ju Flamin Groovies (som vid den tiden stavade sitt namn utan apostrof i Flamin) också ett mycket bättre band överhuvudtaget. De var bättre på country och – framför allt – rock'n'roll. (Med tiden, efter ett antal medlemsbyten, blev de också oerhört mycket bättre på pop.) Den som inte tror mig kan gå ut och