fredag, januari 22

Tagg: country

BROR GUNNAR JANSSON – AND THE GREAT UNKNOWN, PART I & II

BROR GUNNAR JANSSON – AND THE GREAT UNKNOWN, PART I & II

NYHETER, RECENSIONER
  av Peter Sjöblom BROR GUNNAR JANSSON: ”And the Great Unknown, Part I & II” (Normandeep Blues) Från början hade vi Daniel Norgren som med sina första skivor ställde sig som mellan hårdhudad enmansbandsblues och Tom Waits. Sedan kom Bror Gunnar Jansson med sin explosiva debutplatta 2012 och ungefär samtidigt gick Norgren bort sig i ett ingemansland mellan en sorts neofolkambient och signaturmelodierna till nordiska kriminalserier. Men Bror Gunnar Jansson stod kvar med båda fötterna i skrotbluesen, med en naturgivenhet som Norgren såhär i eftertankens kranka blekhet aldrig har haft på riktigt samma sätt. Jansson sjunger med en helt annan angelägenhet, som om det gällde livet. Och det gör det ju. Annars kan det kvitta. Bror Gunnar Jansson har inte haft bråttom med sk
LUKAS NELSON & PROMISE OF THE REAL – LUKAS NELSON & PROMISE OF THE REAL

LUKAS NELSON & PROMISE OF THE REAL – LUKAS NELSON & PROMISE OF THE REAL

NYHETER, RECENSIONER
av Linda Bönström LUKAS NELSON & PROMISE OF THE REAL: ”Lukas Nelson & Promise of the Real” (Fantasy) Hur Lukas Nelson och Promise of the Real (POTR) får tiden att räcka till är svårt att veta, från förra årets ”Something Real” och liveinspelningen ”Earth” (tillsammans med Neil Young som bandet dessutom turnerat med) och nu till denna självbetitlade skiva. Att Lukas är Willie Nelsons son är emellanåt svårt att bortse ifrån på grund av den karaktäristiska rösten och gitarrspelet, men det ligger inte Nelson den yngre i fatet. Snarare tvärtom. Med Anthony Logerfo på trummor, Corey McCormic på bas och Tato Melgar på slagverk är den nya plattan en blandning av country, blues och till och med en smula indie tack vare bidrag från bandet Lucius. ”Find Yourself” har något ovänta
SHELBY LYNNE & ALLISON MOORER – NOT DARK YET

SHELBY LYNNE & ALLISON MOORER – NOT DARK YET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström SHELBY LYNNE & ALLISON MOORER: ”Not Dark Yet” (Silver Cross/Border) Redan när systrarna Shelby Lynne och Allison Moorer i titeln på nya plattan väljer just Bob Dylans ”Not Dark Yet” blir kraven skyhöga. Och de lyckas med en vacker cover i bästa countryanda. Men så är de långt ifrån heller några amatörer: bland annat så vann Lynne en Grammy för bästa nya artist 2001 medan Moorer kammade in en Oscar-nominering 1998 för låten ”A Soft Place to Fall”. Trots detta är ”Not Dark Yet” Lynne och Moorers första gemensamma studioalbum och de har utan tvekan tagit sig an ambitiösa låtar att spela in. Nick Caves ”Into My Arms” är strålande utförd och Nirvanas ”Lithium” med countrykomp är faktiskt rätt fantastiskt för återigen – det lyckas. ”Lungs” var länge arbetstiteln p
THE JERRY DOUGLAS BAND – WHAT IF

THE JERRY DOUGLAS BAND – WHAT IF

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE JERRY DOUGLAS BAND: ”What If” (Rounder) Jerry Douglas har medverkat på fler skivor än vad någon hinner räkna upp under sin livstid. Inte konstigt då han nog är den mest flyhänta dobrospelaren i världen. Vem skulle rimligtvis vara skickligare än han? Men det är också hans problem. Han drar sig inte för att utnyttja hela sin kapacitet så fort han för möjlighet, och allra störst möjlighet får han förstås på sina egna skivor. Det spelar ingen roll att han har rötterna i bluegrass då han till sitt förhållningssätt och med sin tekniska briljans ligger betydligt närmare fusionmusiken och alla dess många tröttsamma akrobater. Att han gärna väver in jazz i sin musik – som på ”What If” – är därmed knappast förvånande eftersom jazzen när den är som sämst gärna lockar
TOM RUSSELL – FOLK HOTEL

TOM RUSSELL – FOLK HOTEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TOM RUSSELL: ”Folk Hotel” (Proper) I mer än fyrtio år och på nästan lika många skivor har Tom Russell gjort sin lätt väderbitna röst hörd. Bland hans åhörare finns och fanns bland många andra Johnny Cash, David Letterman, Doug Sahm, Guy Clark, Nanci Griffiths, Joe Ely och poeten Lawrence Ferlinghetti. Han har kallats den bästa låtskrivaren ur generationen näst efter Bob Dylan och även om man ska ta sådana utfästelser med sans och besinning är det svårt att komma ifrån att han är huvudet högre än flertalet av sina samtida – särskilt i den löst definierade countrygenre han ändå får sägas tillhöra. Förutom att han musicerar målar han i en sorts halvt naiv halvt impressionistisk stil och har flera gånger publicerat sig i bokform. Han söker en mångfald av intryck o
DAVID RAWLINGS – POOR DAVID’S ALMANACK

DAVID RAWLINGS – POOR DAVID’S ALMANACK

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DAVID RAWLINGS: ”Poor David's Almanack” (Acony) Det går inte att tänka på David Rawlings utan att tänka på Gillian Welch då de är musikaliskt oskiljaktliga. Oavsett vems namn som står med störst bokstäver på omslagen är skivorna alltid nära samarbeten – man kan rent av prata om dem som duoskivor. Skillnaden mellan dem i hans respektive hennes namn består först och främst i vem som är försångare. Welch är tekniskt sett den bättre av de två, men i gengäld har Rawlings plattor – de två föregående utgivna som Dave Rawlings Machine – en större geist än Gillian Welchs. Kanske är jag den enda i hela världen som inte tycker Welch är särskilt bra; hon hör till americanans mest omhuldade och respekterade personligheter, men med möjligt undantag för ”Hell Among the Yearling
GLEN CAMPBELL – ADIÓS

GLEN CAMPBELL – ADIÓS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GLEN CAMPBELL: ”Adiós” (Universal) Glen Campbell tog ett långt farväl av sin publik. Redan 2011 utannonserades skivan ”Ghost on the Canvas” som hans sista, men sedan dess har det getts ut ytterligare låtar från samma sessioner, plus en skiva inspelad live under Campbells avskedsturné. Det var ”Adiós” som blev hans bokslut – den 8 augusti 2017 satte Alzheimern punkt för den karriär som varat i över femtio år och resulterat i mer än sextio album plus ett pärlband av hitsinglar som ”By the Time I Get to Phoenix”, ”Wichita Lineman”, ”Galveston”, ”Gentle on My Mind” och ”Rhinestone Cowboy”. Singlar välansade för framgång men på tok för poppiga för att någonsin kunna göra Campbell till någon av den mer hårdkokta countryns berömdheter. Hans framtoning var den exemplaris
PETER ROWAN – MY ALOHA!

PETER ROWAN – MY ALOHA!

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PETER ROWAN: ”My Aloha!” (Omnivore) Peter Rowan är en grand old man som har varit verksam ända sedan tiden i grupperna Earth Opera och Sea Train, vilket kalendariskt betyder sedan skiftet sextio/sjuttiotal. Trots det och trots samarbeten med ett antal namnkunniga artister därefter (inklusive Jerry Garcia) har hans karriär mestadels ägt rum strax utanför den bredare allmänhetens synfält. Bryr man sig inte om amerikansk rotmusik är risken att man inte känner till honom alls. Vanligtvis hittar man honom i bluegrass-sammanhang, men på ”My Aloha!” tar han sig – precis som titeln signalerar – med ett knippe mestadels originallåtar till Hawaii. Både bildligt och bokstavligt; skivan är inspelad i Honolulu med lokala musiker. Och där tappade han 99% av lyssnarna och ja
DOUG SEEGERS – SINGS HANK WILLIAMS

DOUG SEEGERS – SINGS HANK WILLIAMS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DOUG SEEGERS: ”Sings Hank Williams” (Capitol) Hur man än gör är det svårt att hålla isär Doug Seegers, artisten och Doug Seegers, livsödet. När Jill Johnson tillsammans med Magnus Carlson upptäckte den hemlöse sångaren under inspelningen av SVT:s serie ”Jills veranda” hade de en tvättäkta Askungesaga i sina händer. Att mötet så som det visades i teve var regisserat för största möjliga känsloutfall döljer inte det faktum att Seegers faktiskt är en innerlig sångare och riktigt hygglig på att knåpa ihop låtar. Och det sätter ljuset på ett av den här skivans problem. Då världen lider större brist på bra låtskrivare än på Hank Williams-tolkningar är det svårt att förstå vad den här skivan egentligen ska vara bra för. Jag tvivlar inte på att Seegers kärlek till Hank
NATTSUDD – RADIONS OÄNGSLIGA RÄDDARE

NATTSUDD – RADIONS OÄNGSLIGA RÄDDARE

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Trött på hur radion låter? Längtar du bort från program som proppar öronen fulla tills trumhinnan bågnar sönder? Saknar du det gamla teveprogrammet Nattsudd? I så fall finns räddningen närmare än du tror. Jag är så pass gammal att radion i min barn- och ungdom hade en aura av mystik. Inte för att det var gängse i min generation; meka med moppen och mellanölsdrälla i portuppgången var väl en mer populär fritidssyssla för de flesta i min ålder men det lockade aldrig mig. Jag har aldrig åkt moppe; ska jag avslöja ett lyte jag har så kan jag inte ens cykla och jag utgår helt kallt ifrån att det är ännu värre att välta i mopedhastighet än att välta i den cykelhastighet jag aldrig lyckats komma upp i, så jag har alltid överlåtit allt sådant där till dem som utrustats