fredag, januari 22

Tagg: country

SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
BOBBO BYRNES: "Sea Green Number 5" (Bobbo Byrnes/Hemifrån) Bobbo Byrnes har vunnit americana-recensenternas hjärta med sin berättande singer/songwriter-country. Paralleller har dragits till både Bruce Springsteen och Paul Westerberg, men det är kanske att tänja på det hela; Byrnes är inte lika intensiv som Springsteen och inte lika ettrig som Westerberg. I gengäld har Byrnes en behaglig chosefrihet på pluskontot. Han sitter inte och mumlar självupptaget i hipsterskägget utan riktar sig utåt. Låtarna är hyggliga men lite anonyma - bäst är han i sina mest melankoliska stunder, det vill säga i "When We Ride", "December" och "Every Sound That Crashes". För övrigt fin användning av steel guitar, fiol och mandolin. Peter Sjöblom PROGRESS BAND: "A String That Picks Up Everything" (Prog
NISSE HELLBERG – GODA TIDER RULLAR IN

NISSE HELLBERG – GODA TIDER RULLAR IN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom NISSE HELLBERG: "Goda tider rullar in" (Gamlestans Grammofonbolag/Border) Wilmer X var ett av de allra bästa svenska rockbanden, ända tills "Teknikens under" gjorde dem hej och du med alla. I och med den förvandlades de från ett skitigt rotrockband till ett välproducerat - läs: överproducerat - rockband som visserligen var fullt medvetna om sina rötter men som genom det fläskiga soundet tvärtemot intentionerna avlägsnade sig från dem. Deras sista, möjligtvis senaste platta (beroende på vad den nyliga återföreningen leder till) kom för femton år sedan i form av "13 våningar upp"; det var gruppens bästa på många år då den lyckades att kombinera det genomarbetade soundet med den klassiska Wilmer-attityd som de i mångt och mycket förlorade på skiva när de blev allmäng
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
BRIGHT EYES: “Down in the Weeds, Where the World Once Was” (Dead Oceans) För många är ”Down in the Weeds, Where the World Once Was” en comeback utan dess like på indiescenen när Bright Eyes efter ett decennium släpper sin tionde platta. Ändå, hur ska man beskriva den timmes lång plåga bandet knåpat ihop? Redan vid introspåret “Pageturners Rag” försöker jag förstå sammanhanget, sceneriet känns mest som någon typ av salong i vilda västern där någon sköka pratar om rosor: ”And so I always buy red roses at the Dundee florist 'cause they/If you buy two roses in there, they're a little spendy, but they last, like, two weeks and they're pretty”. Redan där är jag misstänksam, och naturligtvis – det blir inte så mycket bättre. Förlåt Nebraska, men er indiescen känns skum om vi ska utgå ifrån
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
EVERYTHING IS RECORDED: ”Friday Forever” (XL) av Linda Bönström Med sin första, självbetitlade skiva visade skivbolagsägaren och producenten Richard Russell (som är Everything Is Recorded) att han kan göra intressanta arrangemang även på sina egna plattor. Med uppföljaren ”Friday Forever” fortsätter utvecklingen. EIR kickar igång ett konceptalbum som tar lyssnaren igenom en fredagskväll med allt det kan innebära – tidsstämplat från början till slut. Plattan har driv och är en genreöverskridande mix av bland annat rap, soul, reggae, gospel och en smula elektropop. Maria Somerville, Berwyn, Ghostface Killah och Infinite Coles är några av de musiker som gått in i studion. RUBY LOVETT: ”It's a Hard Life” (Puff Bunny/Hemifrån) av Peter Sjöblom Ateist som jag är vill jag ändå utbrista
MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom sig ut på en roadtrip för att hitta guld i countryrockens tassemarker. Med fara för sitt liv väjer han för Eagles-kopior, urban cowboys och swimmingpoolscountry men kommer tillbaka med tio stycken ädelplattor från sjuttiotalet som nästan ingen kommer ihåg. Om countryrocken var en reaktion mot hippierörelsens hedonism eller en direkt konsekvens av dåtidens motkultur som ville bygga en tillvaro bortom det etablerade samhällets fyrkantiga normer är något man kan diskutera i oändlighet. Olika personer lär ge olika svar. I alla händelser är countryrocken ett exempel på att countrymusiken inte alls måste vara Ku Klux Klans propagandaavdelning med allsköns ingrodd inskränkthet utbasunerad av nasala sångare till gnällig steelguitar. En del country är natu
PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foton: Wikimedia Commons) Peter Sjöblom vill inte vara något deadhead men han tycker om att tycka om sitt Grateful Dead. Det hände mig något märkligt när Jerry Garcia dog. Det var 1995, jag och en kompis var hemma hos min dåvarande svärmor när tevenyheterna annonserade Grateful Dead-gitarristens frånfälle. Liksom jag var min vän ett fan och vi stirrade på teven i mild chock. Vi visste inte så mycket om Garcias hälsotillstånd då, mer än att han återfallit i sitt heroinmissbruk, så hans frånfälle kom oväntat för oss. Kanske hade det inte kommit så plötsligt för oss om vi vetat mer om hans hälsoproblem som inkluderade diabetes och mentala plågor. Även om det var hjärtinfarkten som tog honom. Garcia var oersättlig, och oberoende vad hans död berodde på slet hans
OPEN STRING DEPARTMENT – AMERICANARCHY

OPEN STRING DEPARTMENT – AMERICANARCHY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
OPEN STRING DEPARTMENT: "Americhanarcy" (Just For The Records) av Peter Sjöblom Man kan tycka att det är svårt att göra originell musik när så mycket musik redan har gjorts. Eller, man kan förstås vara jätteoriginell om man gör avkall på substansen. Inte sällan stannar formexperiment vid att vara lekar som kanske är roliga i tanken men inte lika roliga när de omsätts i praktiken. Det blir lätt ett slags musikens konceptkonst som viftar med en kvasirebellisk näve i den tomma meningslösa luften. Norska Open String Department medger att deras musik är något av ett tankeexperiment: vad skulle hända om jazzen mötte bluegrass? Det första svaret på frågan kom redan för sex år sedan och hette ”Fringe Music”. Den instrumentala blandningen fungerade alldeles utmärkt; skivan var en av de
GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GENE CLARK: ”No Other (Deluxe Edition)” (4AD) Historien om ”No Others” färd mot unisona hyllningar är som en askungesaga. Vid utgivningen 1974 negligerades den och var under lång tid svår att få tag i – bara ett par år efter att Asylum Records hade gett ut den utgick den ur deras katalog. Men långsamt har skivan vuxit i ryktbarhet och ses numer rättmätigt som Gene Clarks magnum opus, ett bredare upptäckande som fått draghjälp av de många nyutgåvor som kommit genom åren. Ingen av dessa har dock varit så omfångsrika som den nya boxen från 4AD. Gene Clark var den ständige losern. Han var den svårmodige i The Byrds som var rädd för att flyga (vilket naturligtvis gav upphov till lustifikationer med anspelningar på gruppens namn). Hans solokarriär var kantad av komm
JASON, JUDAS OCH COUNTRYMUSIK

JASON, JUDAS OCH COUNTRYMUSIK

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom genomgår konstiga tider. I den här krönikan kommenterar han till och med en sporthändelse. Jag slog vad med mig själv och förlorade. Jag slog vad om att Ken Burns i alla fall inte skulle släpa in Wynton Marsalis i sin dokumentärserie om country som nyligen lades upp på SVT Play. Så naivt av mig. Godtroget så det förslår. För givetvis dök Marsalis självgoda nuna upp när de pratade om Bob Wills och western swing. Marsalis måste ha en ordentlig hållhake på Burns för att alltid snika sig in där han inte har något att göra. För Marsalis kommentarer om jazzinfluenserna hos Bob Wills och hans Texas Playboys var redundanta och tillförde inget meningsfullt till det som berättarrösten redan hade sagt. Min aversion mot radarparet Burns & Marsalis – do
ALLISON MOORER – BLOOD

ALLISON MOORER – BLOOD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ALLISON MOORER: ”Blood” (Autotelic) När jag lyssnar på Allison Moorer får jag alltid bilden i huvudet hur hon bara stiger in i studion och spelar in hela plattan i en enda perfekt tagning, ”Blood” är inget undantag. Och ändå är just ”Blood” ett stort undantag, eller snarare en stor förändring för Moorer som alltid undvikit att prata offentligt om sin och systern Shelby Lynnes barndom, och då särskilt om hur hennes far mördade hennes mor och sedan sköt sig själv. I samband med nya plattan släpper Moorer också sin första självbiografi med samma namn. Låtarna är skrivna ur olika perspektiv. En av mina favoriter är den rockiga ”The Rock and the Hill” som Moorer sjunger som om hon vore sin mamma och hennes syn på livet i ett svårt äktenskap, medan ”Set My Soul Fre