måndag, mars 30

Tagg: country

MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom sig ut på en roadtrip för att hitta guld i countryrockens tassemarker. Med fara för sitt liv väjer han för Eagles-kopior, urban cowboys och swimmingpoolscountry men kommer tillbaka med tio stycken ädelplattor från sjuttiotalet som nästan ingen kommer ihåg. Om countryrocken var en reaktion mot hippierörelsens hedonism eller en direkt konsekvens av dåtidens motkultur som ville bygga en tillvaro bortom det etablerade samhällets fyrkantiga normer är något man kan diskutera i oändlighet. Olika personer lär ge olika svar. I alla händelser är countryrocken ett exempel på att countrymusiken inte alls måste vara Ku Klux Klans propagandaavdelning med allsköns ingrodd inskränkthet utbasunerad av nasala sångare till gnällig steelguitar. En del country är natu
PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

PÅ LIV OCH DÖD – OM GRATEFUL DEAD

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foton: Wikimedia Commons) Peter Sjöblom vill inte vara något deadhead men han tycker om att tycka om sitt Grateful Dead. Det hände mig något märkligt när Jerry Garcia dog. Det var 1995, jag och en kompis var hemma hos min dåvarande svärmor när tevenyheterna annonserade Grateful Dead-gitarristens frånfälle. Liksom jag var min vän ett fan och vi stirrade på teven i mild chock. Vi visste inte så mycket om Garcias hälsotillstånd då, mer än att han återfallit i sitt heroinmissbruk, så hans frånfälle kom oväntat för oss. Kanske hade det inte kommit så plötsligt för oss om vi vetat mer om hans hälsoproblem som inkluderade diabetes och mentala plågor. Även om det var hjärtinfarkten som tog honom. Garcia var oersättlig, och oberoende vad hans död berodde på slet hans
OPEN STRING DEPARTMENT – AMERICANARCHY

OPEN STRING DEPARTMENT – AMERICANARCHY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
OPEN STRING DEPARTMENT: "Americhanarcy" (Just For The Records) av Peter Sjöblom Man kan tycka att det är svårt att göra originell musik när så mycket musik redan har gjorts. Eller, man kan förstås vara jätteoriginell om man gör avkall på substansen. Inte sällan stannar formexperiment vid att vara lekar som kanske är roliga i tanken men inte lika roliga när de omsätts i praktiken. Det blir lätt ett slags musikens konceptkonst som viftar med en kvasirebellisk näve i den tomma meningslösa luften. Norska Open String Department medger att deras musik är något av ett tankeexperiment: vad skulle hända om jazzen mötte bluegrass? Det första svaret på frågan kom redan för sex år sedan och hette ”Fringe Music”. Den instrumentala blandningen fungerade alldeles utmärkt; skivan var en av de
GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GENE CLARK: ”No Other (Deluxe Edition)” (4AD) Historien om ”No Others” färd mot unisona hyllningar är som en askungesaga. Vid utgivningen 1974 negligerades den och var under lång tid svår att få tag i – bara ett par år efter att Asylum Records hade gett ut den utgick den ur deras katalog. Men långsamt har skivan vuxit i ryktbarhet och ses numer rättmätigt som Gene Clarks magnum opus, ett bredare upptäckande som fått draghjälp av de många nyutgåvor som kommit genom åren. Ingen av dessa har dock varit så omfångsrika som den nya boxen från 4AD. Gene Clark var den ständige losern. Han var den svårmodige i The Byrds som var rädd för att flyga (vilket naturligtvis gav upphov till lustifikationer med anspelningar på gruppens namn). Hans solokarriär var kantad av komm
JASON, JUDAS OCH COUNTRYMUSIK

JASON, JUDAS OCH COUNTRYMUSIK

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom genomgår konstiga tider. I den här krönikan kommenterar han till och med en sporthändelse. Jag slog vad med mig själv och förlorade. Jag slog vad om att Ken Burns i alla fall inte skulle släpa in Wynton Marsalis i sin dokumentärserie om country som nyligen lades upp på SVT Play. Så naivt av mig. Godtroget så det förslår. För givetvis dök Marsalis självgoda nuna upp när de pratade om Bob Wills och western swing. Marsalis måste ha en ordentlig hållhake på Burns för att alltid snika sig in där han inte har något att göra. För Marsalis kommentarer om jazzinfluenserna hos Bob Wills och hans Texas Playboys var redundanta och tillförde inget meningsfullt till det som berättarrösten redan hade sagt. Min aversion mot radarparet Burns & Marsalis – do
ALLISON MOORER – BLOOD

ALLISON MOORER – BLOOD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ALLISON MOORER: ”Blood” (Autotelic) När jag lyssnar på Allison Moorer får jag alltid bilden i huvudet hur hon bara stiger in i studion och spelar in hela plattan i en enda perfekt tagning, ”Blood” är inget undantag. Och ändå är just ”Blood” ett stort undantag, eller snarare en stor förändring för Moorer som alltid undvikit att prata offentligt om sin och systern Shelby Lynnes barndom, och då särskilt om hur hennes far mördade hennes mor och sedan sköt sig själv. I samband med nya plattan släpper Moorer också sin första självbiografi med samma namn. Låtarna är skrivna ur olika perspektiv. En av mina favoriter är den rockiga ”The Rock and the Hill” som Moorer sjunger som om hon vore sin mamma och hennes syn på livet i ett svårt äktenskap, medan ”Set My Soul Fre
MIKAELA FINNE – MIKAELA FINNE

MIKAELA FINNE – MIKAELA FINNE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman MIKAELA FINNE: "Mikaela Finne" (egen utgivning) Har Sverige någon countrymusik att tala om? Ja, den finns. Men ska det handla om något riktigt kraftfullt då får man importera det. Från Finland till exempel. Jag talar om Mikaela Finne, född i finlandssvenska Vasa, men bosatt i Stockholm sedan några år. Soloartist sedan 2014. Sakta har hon arbetat sig fram i karriären. Mängder av spelningar i källare och andra små lokaler. Sådant ger erfarenhet, och erfarenhet är också vad hon sökte nyligen i Nashville. Nu ger all denna strävan resultat. I år med spelningar utomlands och placeringar på spellistor både i Storbritannien och i USA. Ett starkt bevis på hennes ambitioner är det första fullängdsalbumet, med titeln "Mikaela Finne", som just släppts. Titeln är he
HANK WILLIAMS – THE COMPLETE HEALTH & HAPPINESS RECORDINGS

HANK WILLIAMS – THE COMPLETE HEALTH & HAPPINESS RECORDINGS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom HANK WILLIAMS: ”The Complete Health & Happiness Recordings” (BMG) Den som inte vill ha mer än de kändaste Hank Williams-låtarna klarar sig utmärkt med en samling som den svårslagna dubbeln ”40 Greatest Hits”. De mer hängivna behöver behöver förstås mycket mer än så och inte minst de nakna inspelningarna med enbart Hank och hans akustiska gitarr. Utgåvor som ”The Complete Health & Happiness Recordings” i sin tur vänder sig direkt till de verkliga nördarna som redan har en fyllig samling med arkivmaterial. Den dubbla (på vinyl, trippla) ”The Complete Health & Happiness Recordings” innehåller samtliga åtta sessioner Williams gjorde för radioprogrammet Health & Happiness 1949. Fyra år senare skulle hans leverne ta livet av honom, men här hade han v
DOUG SEEGERS – A STORY I GOT TO TELL

DOUG SEEGERS – A STORY I GOT TO TELL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DOUG SEEGERS: ”A Story I Got to Tell” (BMG) Även jag tycker att ”Going Down to the River” är en fantastisk låt, och att upptäckandet av honom i Jills veranda var ett hjärteknipande askungedrama, oavsett hur regisserat det än var för att flörta in sig hos tevetittarna. Dessvärre har de skivor Doug Seegers gett ut förut aldrig kommit i närheten av magnituden i berättelsen om honom. De har varit välmenta men aldrig tillräckligt talangfulla för att fungera som särskilt mycket mer än ett sätt att förlänga livslängden på teveinslaget. Med ”A Story I Got to Tell” ändras allt detta i ett enda slag. Den här skivan är fem huvuden högre än någonting han har gett ut tidigare. ”A Story I Got to Tell” är så överlägsen att det nästan är motiverat att kalla det hans första skiv
TOWNES VAN ZANDT – SKY BLUE

TOWNES VAN ZANDT – SKY BLUE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TOWNES VAN ZANDT: ”Sky Blue” (Fat Possum) Efter att Townes Van Zandt avled på nyårsdagen för tjugotvå år sedan hann han knappt jordfästas innan varjehanda skivbolag rädade förråden av tidigare outgivna inspelningar. Under de två decennier som förflutit sedan hans bortgång har det kommit alla möjliga mer eller mindre motiverade arkivsläpp. En del har varit rätt bra, eller i alla fall intressant, medan en del har haft den beska bismaken av gravplundring. Försöken att profitera på legenden om Townes Van Zandt har bidragit till att förstora den vilket naturligtvis bara genererar ytterligare skivor av liknande karaktär. Trots att jag är ett stort Townes-fan har jag inte engagerat mig så mycket i allt det där. För ärligt talat: Hur många ytterligare versioner av ”Pancho