måndag, januari 18

Tagg: country

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Det finns inte så mycket mer att säga om det här året som fortlöpande har kommenterats till leda och döds. Kan bara konstatera att vi inte knäckt corona och covid-19 men att vi alla fall blev av med det vi kan kalla covfefe-19, alltså Donald Trump. Det har i alla fall blivit tydligt under 2020 att underhållning är viktigt. Vad hade haft om det inte funnits film, musik och böcker? Synd bara att våra styrande sedan detta började klart och tydligt visat hur lite de bryr sig om kulturen. De som flåsar på gym och trängs i shoppinggallerior har haft det lättare att hänge sig åt sina passioner. Jag menar inte att kultur- och nöjesmakarna skulle befriats från inskränkningar i rådande situation, vad jag menar är att lite mer rättvist fördelade restriktioner hade varit på si
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
STEVE MEDNICK: ”River of Tears” (Steve Mednick/Hemifrån) Steve Mednick är en enormt produktiv artist med en stor mängd skivor bakom sig; detta är hans sextonde i ordningen och ytterligare en är i antågande. Trots att han har en omfattande skivvana har han fortfarande problem med att träffa tonerna. Inte för att det bekommer mig så mycket. Det handlar inte om hur man träffar tonerna utan vad som finns i dem. Ta Dan Stuart till exempel, Green On Reds sångare som kunde/kan få Neil Young att framstå som Enrico Caruso. Och det är faktiskt Dan Stuart som jag först kommer att tänka på när jag hör ”River of Tears”. Mednick har en lite djupare och mindre nasal röst än Stuart, men låtskriveriet är besläktat, rotnära med countryn hovrande som en osalig ande över låtarna. Plus att där hela tiden
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
TAWNY ELLIS: ”Love Life” (Music Building/Hemifrån) Tawny Ellis gör musik typisk för sin countrytid. Det vill säga slätstruken radiopop med påhängda countryattribut som steel guitar och lite twang i rösten. Men vad man än hänger på ”Love Life” förblir den slätstruken radiopop. Bästa låten heter ”Powers That Be” med ett par oväntade melodivändningar, men kraften som finns i den någonstans därinne låses in av samma radiofjäskiga produktion som resten av skivan lider av. av Peter Sjöblom STEVE YANEK: ”Across the Landscape” (Primitive/Hemifrån) Europeisk nylansering av ”Across the Landscape” som kom i Yaneks USA redan 2005. Steve Yanek är en riktigt hygglig låtskrivare i det countrystänkta poprockidiomet och lyckas med god hjälp från Jeff Pevars eldfängda gitarrspel ingjuta en g
MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY – BARE BONES

MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY – BARE BONES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY: ”Bare Bones” (Melvin Litton/Hemifrån) Ena minuten har jag ingen aning om vem Melvin Litton – eller som han kallar sig: The Gothic Cowboy – är, andra minuten håller jag en utgåva med fyra CD med hans musik i handen. Fyra CD fulla med inspelningar gjorda i största enkelhet på en vanlig kassettbandspelare mellan åren 1978 och 1984 (ljudet är dock bra). Sådana här arkivutgåvor brukar vara förbehållna betydligt mer kända artister – visserligen antyder Google att han nog har sina fans, somliga säkert förvärvade medan han var medlem i The Border Band, men är de så många att en kvadrupel-CD är berättigad? Men det är möjligt att jag helt enkelt är okunnig, somliga verkar leva i villfarelsen att jag kan allt om alla, men det gör jag inte, och till exempel had
KELLY’S LOT – ANOTHER SKY

KELLY’S LOT – ANOTHER SKY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
KELLY'S LOT: ”Another Sky” (egen produktion/Hemifrån) Låt inte det new age-iga omslaget vilseleda er: Rutinerade Kelly Zirbes har en fin countrybetonad röst som har en viss klädsam kärvhet. Hon gör dessutom bra låtar som hon är noga med att inte låta överarrangera eller överproducera. Hellre för lite än för mycket men oftast alldeles precis så mycket som behövs för största effekt. Ibland låter hennes låtar som en korsning av Tarnation och Walkabouts, som den tremologitarrsmyckade ”Took It Back” och den helt suveräna ”Simple Man” – båda två höjdpunkter på ”Another Sky”. De invändningar jag rör två helt andra låtar, ”Tangled” som låter som Sinatra-Dylan skulle kunna ha gjort med hjälp från en trött Tom Waits, och ”The Irish Luck” som är alldeles för ärtig för sammanhanget. Men två botte
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
JIM STANARD: ”Color Outside the Lines” (Manatee/Hemifrån) Jim Stanard har en fin uppsättning inspirationskällor med bland andra Warren Zevon, Doc Watson och Willie Nelson i förtecknngen. Han såg Bob Dylan under den legendariska 1966-turnén och bevistade Woodstock under festivalens samtliga tre dagar. Under sextio- och sjuttiotalet spelade han mycket på Pennsylvanias coffee houses men lämnade sedan plötsligt musiken. Långt senare återvände han till den igen, och gjorde senkommen skivdebut för bara ett par år sedan med ”Bucket List”. ”Color Outside the Lines” är andra gången vi får höra Stanards väderbitna stämma på skiva. Han låter lite som en country-crooner som kommit på kant med tillvaron, drivits bort från syltorna där ingen någonsin slagit igenom och ut på vägarna med bara gitar
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
RAMBALAJA: "Rambalaja" (Paraply/digital utgåva) Omslaget basunerar inte direkt ut vem som är hjärnan bakom det kuriöst namngivna bandet Rambalaja, men de som läst MONO:s stora tredelade intervju med Mikael Ramel vet att det är han. Rambalaja var en tillfällig grupp som fick sitt namn i mindre panik en timme innan den här liveinspelningen gjordes för Sveriges Radio 1999. Sedan smögs den ut på Ramels egen etikett MusikFors Samspel i en liten upplaga på tusen ex som snabbt sålde slut. Och sedan dess har ingen sett till plattan... Visst hade det varit trevligt om den återutgetts fysiskt och inte som nu enbart digitalt, men att den överhuvudtaget tillgängliggörs på nytt är en välgärning. Det här är Mikael Ramel och hans band i finfin inspirerad form. Ramels patenterade humor, musikaliska
THE MYSTIX – CAN’T CHANGE IT

THE MYSTIX – CAN’T CHANGE IT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE MYSTIX: "Can't Change It" (Mystix/Hemifrån) "Can't Change It" är The Mystix sjunde platta och allting agerar till dess fördel: Gruppen kommer från Boston varifrån mycken god rockmusik kommit genom tiderna, omslaget har en en primitiv vibb som i alla fall jag faller för, och låtlistan rymmer covers på R.L. Burnside, Frankie Miller och Dylans "Outlaw Blues". Det blir ännu bättre när man sätter på skivan. Mystix' huvudman Jo Lily har en suveränt gruffig röst som ibland påminner om Sean Tyla, bandet har ett rustikt sväng och ett insinuant gung och originallåtarna är alldeles utmärkta i samma stil som plattans covers stipulerar. Mystix spelar blues med countrysensibilitet och deras formel är alldeles förträffligt potent. Det är det här som Bob Dylan siktat m
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
HAT CHECK GIRL: "Kiss Me Quick" (Flyaway Hair/Hemifrån) Annie Gallup har figurerat i MONO tidigare, då som soloartist med skivan "Bookish". I duon Hat Check Girl delar hon bördan med Peter Gallway. Tyvärr kan hon inte skylla ifrån sig på någon annan då det stora problemet med hennes musik fortfarande är hennes svåruthärdligt väsande sång. Hon låter som en tandläkarbedövad Marianne Faithfull. Vilket effektivt saboterar också de låtar som aningens höjer sig över den sävliga mängden. Eller låten, i bestämd form singular, för ärligt talat är det bara "Second Monday of the Week" som står ut som ett potentiellt engagerande spår här. Hon skulle helt ha lämnat över den till Gallway, eller ännu hellre en helt annan sångerska. Peter Sjöblom DAVE ROSEWOOD: "No Rodeo in Rome" (Aula Studios/
JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JENNY REYNOLDS: "Any Kind of Angel" (Pretty Okay Music/Hemifrån) Öppnar man en skiva med en låt som "House on the Road" som så perfekt inte lånar mer ur refrängen till Van Morrisons "Moondance" än vad som är smakfullt och som lyckas kombinera påstridighet med en sådan världsvant gestaltad erfarenhet som Jenny Reynolds gör, har man min omedelbara uppmärksamhet. Och om man fortsätter att leverera kanonlåt efter kanonlåt på samma skiva förlorar man den inte heller. Med andra ord har Boston-födde Texas-bon Jenny Reynolds mig i sitt våld. Om fler i samma country-betonade folk-singer/songwriter-gebit skulle göra som hon - sjunga med samma vuxenhet och inte oja sig så mycket över hur ynkligt synd det är om dem - skulle man slippa mycket av det utslätade och känslokalla