fredag, april 26

Tagg: country

TOWNES VAN ZANDT – SKY BLUE

TOWNES VAN ZANDT – SKY BLUE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TOWNES VAN ZANDT: ”Sky Blue” (Fat Possum) Efter att Townes Van Zandt avled på nyårsdagen för tjugotvå år sedan hann han knappt jordfästas innan varjehanda skivbolag rädade förråden av tidigare outgivna inspelningar. Under de två decennier som förflutit sedan hans bortgång har det kommit alla möjliga mer eller mindre motiverade arkivsläpp. En del har varit rätt bra, eller i alla fall intressant, medan en del har haft den beska bismaken av gravplundring. Försöken att profitera på legenden om Townes Van Zandt har bidragit till att förstora den vilket naturligtvis bara genererar ytterligare skivor av liknande karaktär. Trots att jag är ett stort Townes-fan har jag inte engagerat mig så mycket i allt det där. För ärligt talat: Hur många ytterligare versioner av ”Pancho
THE LONG RYDERS – PSYCHEDELIC COUNTRY SOUL

THE LONG RYDERS – PSYCHEDELIC COUNTRY SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE LONG RYDERS: ”Psychedelic Country Soul” (Omnivore) Long Ryders svepte in från Los Angeles med åttiotalets våg av paisley underground-band, men där Dream Syndicate bar med sig ett Velvet Underground-mörker, Green On Red tog Neil Young till de sjaskigare barerna där de värsta baksmällorna grundläggs och Rain Parade sjönk in i ett psykedeliskt dis, valde Long Ryders countryrockens väg. Med Gene Clark-beundraren Sid Griffin i spetsen utmärke de sig snabbt som sin tids fanbärare för band som The Byrds och Buffalo Springfield. Det gjorde ett antal riktigt fina låtar, men bandet drogs så gott som alltid av en ledstelhet i framförandena. De hade svårt att få det att svänga så mycket som hade behövts och det hade inte alltid att göra med tidens trista soundideal. När al
STEVE EARLE & THE DUKES – GUY

STEVE EARLE & THE DUKES – GUY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom STEVE EARLE & THE DUKES: ”Guy” (New West) Den enda gången jag verkligen blivit uppspelt av en Steve Earle-platta var för tjugo år sedan när han släppte ”The Mountain”. Men att den var och fortfarande är så bra ska vi nog tacka de inlånade bluegrass-rävarna i The Del McCoury Band för. Fast jag har inte följt Earles karriär särskilt nära genom åren men det beror på att varje gång jag nu har brytt mig om att lyssna på något annat han har gjort har det på några få låtars när låtit som typisk heartland rock, låt vara med en tydligare countrytouch än brukligt. Att jag trots det alltid blir lite besviken beror på att jag tror att han någonstans djupt där inne ändå har potentialen att göra en riktigt bra platta som är värd att ställa bredvid ”The Mountain” i skivhyll
THE STEEL WOODS – OLD NEWS

THE STEEL WOODS – OLD NEWS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE STEEL WOODS: ”Old News” (Thirty Tigers) The Steel Woods kan backa upp sina sydstatsrockinfluenser med ursprung. Gruppens huvudpersoner Wes Bayliss och Jason ”Rowdy” Cope kommer från Alabama respektive North Carolina (där ”Old News” dessutom är inspelad). Det kan verka oroväckande att gruppen numer är bosatt i Nashville – pseudocountryns analhål – men det antyder i alla fall att deras Lynyrd Skynyrd- och ZZ Top-färgade rock som sig bör har sina tydliga countrystråk. De missklädsamma hårdrocksdragen från Steel Woods förra platta och debut ”Straw in the Wind” från 2017 är lite mer nertonade här även om vissa låtar fortfarande lider av en Led Zeppelin- och ZZ Top-åkomma.. Jag förstår att de gärna ville ha med låtar som den stånkiga inledningslåten ”All of Those
MANDOLIN ORANGE – TIDES OF A TEARDROP

MANDOLIN ORANGE – TIDES OF A TEARDROP

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MANDOLIN ORANGE: ”Tides of a Teardrop” (Yep Roc) Med en handfull skivor har North Carolina-duon Andrew Marlin och Emily Frantz – tillsammans Mandolin Orange – blivit populära både bland kritiker och dem som lyssnar på strömmad musik. Till viss del kan jag förstå deras popularitet. Deras lågmälda americana är av den typen som brukar gå hem och deras låtar är skapligt välgjorda med en dämpad initimitet, ibland med en anstrykning av Texas-artister som Guy Clark. Sedan är det väl också så att om man håller på tillräckligt länge med någonting så betalar det sig till sist. Mandolin Orange bildades 2009, debutplattan kom året därpå. Topparna på ”Tides of a Teardrop” märks ut av de mest gammaldags bluegrassbetonade låtarna ”Like You Used to Do” och ”Suspended in Heave
FRANKIE DAVIES – WHEREVER I GO

FRANKIE DAVIES – WHEREVER I GO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom FRANKIE DAVIES: ”Wherever I Go” (FD Music) En EP för några år sedan och ett par singlar ifrån den ledde till att Frankie Davies både fick mediauppskattning och turnera med The Shires och Ward Thomas. ”Wherever I Go” är hennes fullängdsdebut och blandar tyngre och sprödare låtar. De rockigare spåren låter för mycket som typisk modern Nashville-rock (dessutom med vissa otäcka spår av Bonnie Raitt), så det är i de skirare låtarna som Davies kommer bäst till sin rätt. Vilket också är när hon låter sina Emmylou Harris-influenser lysa igenom som mest. Här finns talang, men Frankie Davies skulle vinna mycket på att renodla melankolin. Det är i de mer längtande och dämpade låtar som hennes fina country-röst framträder mest fördelaktigt.  
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom MIKE WILHELM: ”Wilhelm” (United Artists/ZigZag, 1976) Om jag skulle göra en lista över de coolaste sångröster jag vet skulle Mike Wilhelm absolut vara med på den. (Antagligen skulle Kaleidoscopes Solomon Feldthouse toppa denna imaginära lista.) Så det är inte mer än rätt att Wilhelm för andra gången gör entré i MONO:s artikelserie Skivor som om undan. Första gången var det med gruppen Charlatans som bara gjorde en riktig LP men som gått till historien som San Franciscos första psykedeliska band. Hur det var med psykedelian kan diskuteras – i alla fall beträffande ”The Charlatans” som mer är en uppvisning i turbofierad amerikansk musikhistoria än vad man vanligtvis förknippar med den sinnesutvidgande genren. Och även Mike Wilhelms första soloplatta hamnar i det mer ro
FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

FESTIVAL! – GUIDE TILL SOMMARENS MUSIK

ARTIKLAR, LIVE!, NYHETER, PÅ GÅNG
av Linda Bönström (foto ovan: Sture Svensson) På jakt efter den ultimata festivalupplevelsen? MONO guidar dig genom Sverige och ut i Europa till de hetaste spelningarna sommaren 2018. Grönan Live! Plats: Stockholm, Sverige När: 3 maj-28 september Traditionellt kör Gröna Lund igång sin musikfestival redan i maj och med över sjuttio konserter att välja mellan så står man knappast utan valmöjligheter. För en del passar det finfint att strosa runt bland grönskan på Djurgården eller åka några plåtmonster på räls innan spelningarna, det finns en väldigt vardaglig air kring det hela trots antalet superstjärnor som äntrar scenen. 6 juni är det dags för Marilyn Manson som genom decennier attraherat en stor skara alternativrockare och när förra årets ”Heaven Upside Down”släpptes visad
WILLIE NELSON – LAST MAN STANDING

WILLIE NELSON – LAST MAN STANDING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström WILLIE NELSON: ”Last Man Standing” (Sony Legacy) Countrylegenden Willie Nelson har nyligen fyllt åttiofem och har i sin numera traditionella ordning släppt ännu ett album – hans sextiosjunde – lagom till firandet. ”Last Man Standing”, som Nelson har skrivit främst tillsammans med Buddy Cannon, är långt ifrån uppgivet vemodig men han ställer många frågor om åldrandets villkor. Nelson som själv har fått ställa in flera konserter på sistone på grund av hälsoskäl sjunger i titelspåret om att bli sist kvar – vem ska dö härnäst frågar han sig. Överlag är det svårt att påstå att Nelson förvånas, ”Last Man Standing” innehåller det vi är vana vid. Det är gud, kvinnor och politik invirat i fantastiska ballader och käcka countrytrudelutter. Utöver titelspåret är det just ba
OLD CROW MEDICINE SHOW – VOLUNTEER

OLD CROW MEDICINE SHOW – VOLUNTEER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom OLD CROW MEDICINE SHOW: ”Volunteer” (Sony Nashville) Efter att ”O Brother, Where Art Thou?” blivit en braksuccé precis i början av nollnolltalet blossade intresset för gammal bluegrass och amerikansk folkmusik upp ordentligt. På gott och ont – inte all musik som kom i kölvattnet av bröderna Coens filmberättelse har varit bra. De flerfaldigt prisbelönta old timey-revivalisterna Old Crow Medicine Shows debut, en egenproducerad kassett, förekom visserligen filmens premiär med ett par år men man kan misstänka att gruppen fick extra vind i seglen av filmens framgångar. Men även om de var tidigare ute med sin rustika stringband/bluegrass-musik lider de av just det som många av deras ”O Brother”-efterföljare lider av; det känns inte som att deras musik i första hand