onsdag, februari 26

Tagg: Chuck Berry

MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ – THE BÄST BAND LAJV 2019

MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ – THE BÄST BAND LAJV 2019

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ: ”The bäst band lajv 2019” (Paraply/Hemifrån) Liveplattor är ofta rätt onödiga föremål. Ibland är de inte mer än ett sätt att släta över kreativa svackor när artisten inte har något meningsfullt att komma med till en studio men ändå vill hålla sig kvar i publikens medvetande. Särskilt meningslösa liveplattor är ingenting mer än en räcka studiotrogna versioner med lite publikskrik mellan låtarna. Kanske med någon avslutande cover som är kul om man är på plats i publiken men som inte överlever överföringen till skiva. För att en liveplatta ska vara relevant krävs det att den berättar någonting om artisten som studioalstren inte redan sagt. Radikalt omarbetade versionerna av bekanta låtar, helt eller mestadels nytt material, eller särsk
TACK, ROY LONEY!

TACK, ROY LONEY!

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom minns en rockhjälte, död vid 73 års ålder, och ett telefonsvararmeddelande. Roy Loney är död. Den meningen betyder kanske inte så mycket för så många men är desto sorgligare för alla med ett hjärta för rock'n'roll i sin enklaste, ursprungligaste (och kanske därför svåraste?) betydelse. Han var, och förblir, en legend för alla som någonsin låtit sig köras över av ”Teenage Head”. Hade det varit den enda låten han någonsin skrivit hade Roy Loney ändå varit en legend. Att han skrev den tillsammans med Cyril Jordan förändrar ingenting i sak, för den låten är så genomsyrad av vildhjärnan Loney att den, helt oavsett låtskrivarcredits, helt och hållet är hans. Låten är också en av Flamin' Groovies mest kända; kanske har till och med den som egentli
UNIVERSALS 24-KARATIGA SKITSNACK

UNIVERSALS 24-KARATIGA SKITSNACK

DEBATT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom Nyligen publicerade New York Times en artikel signerad Jody Rosen som försökte gå till botten med vad som hände när skivbolaget Universals bandarkiv i Hollywood brann upp 2008 och masterbanden till cirka en halv miljon låtar från fyrtiotalet och framåt förstördes. I en debattartikel kommenterar Peter Sjöblom skandalen. Vad är musiken egentligen värd? Jag har många gånger reagerat på att ett flertal dagstidningar fortfarande gör uppdelningen mellan nöje och kultur, som en rest av ett gammalt högborgerligt synsätt på kultur som något fint och högtstående, något att kultivera själen med, och på nöje som något simpelt, vulgärt tidsfördriv för populaset. Trots att vi har haft musik i någon form sedan mänsklighetens begynnelse, och trots att den är så oerhört viktig i
FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Nyligen samlades San Francisco-bandets Flamin Groovies tre första album ihop till en box. Det ger Peter Sjöblom en anledning att hylla deras explosiva rock'n'roll från åren 1968-1979. Mick Jagger lär ha sagt att ”Teenage Head” med Flamin Groovies är en bättre platta än Rolling Stones ”Sticky Fingers” som kom samma år, 1971. Han hade i alla fall rätt den gången. ”Teenage Head” är mycket bättre på att vara ”Sticky Fingers” än ”Sticky Fingers” själv. Men så var ju Flamin Groovies (som vid den tiden stavade sitt namn utan apostrof i Flamin) också ett mycket bättre band överhuvudtaget. De var bättre på country och – framför allt – rock'n'roll. (Med tiden, efter ett antal medlemsbyten, blev de också oerhört mycket bättre på pop.) Den som inte tror mig kan gå ut och
JERRY WILLIAMS 1942-2018

JERRY WILLIAMS 1942-2018

AKTUELLT, ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Igår avled Erik Färnström, mest känd som rocklegendaren Jerry Williams, hastigt efter en kort tids sjukdom. Peter Sjöblom minns en underhållare med integritet. För mig var han musikaliskt sett ofta bara ett tuppfjät från Kenneth & The Knutters och tre tuppfjät från Eddie Meduza men i ett större perspektiv är det orättvist av mig att kategoriskt avfärda Jerry Williams. Han hade ju en längre och mer gedigen historia än så. Och han var till sin själ och sitt artisthjärta en knegare med yrkesheder. Så pass benhårt stolt över sitt arbetarursprung och sin politiska övertygelse att till och med några av sjuttiotalets mer oresonliga proggfalanger gav honom ett slags politisk asyl trots att han var, alltid hade varit och alltid förblev en av den amerikanska, ”imperial
FUNDERINGAR KRING CHUCK BERRY

FUNDERINGAR KRING CHUCK BERRY

ARTIKLAR
av Peter Sjöblom (Foto: Wikimedia Commons) I mars dog en av rockmusikens allra största legender, Chuck Berry. Få fick det att gunga och svänga som han och få har inspirerat lika många lika mycket som han. Det är ju inte just så att jag måste höra ”Johnny B. Goode” en enda gång till i hela mitt liv. Inte i någon av den halv miljard versioner som finns. Inte ens i Chuck Berrys egen. Man kan väl säga att den var både Chuck Berrys välsignelse och förbannelse. Hade han skrivit enbart den hade han förmodligen ändå varit en legend. Det är så stor låten är, eller i alla fall blev. Men just för att den är så stor skymmer den så mycket annat han har gjort, framför allt för dem som inte gillar Berry (och som ofta inte gör det på grund av, vad det verkar, just den låten). Visst finns det