lördag, januari 25

Tagg: Bob Dylan

DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Spelar Dylan galen? Linda Bönström filosoferar kring Bob Dylans metoder att freda sig från gamarna, hans betydelse över generationsgränserna och hans förmåga att knyta ihop tiden. Dylan kom till New York 1961 efter att ha hoppat av University of Minnesota och har levt i rampljuset sedan dess, vad kan jag möjligen ha att tillägga? Att ens skriva om Dylan är egentligen bara att bidra till allt krafs av spekulationer som fyllts till bristningsgränsen om ikonen. Till och med memoarerna ”Chronicles, Volume One” ("Memoarer, del 1" på svenska) höll och håller nog beundrarna på spänn. Även om första delen i den tänkta trilogin alltjämt är den enda som publicerats, måste den ses som ett av Dylans många stortänkande projekt och redan då 2004 cirkulerade rykten om att de
MULLRET SOM RULLADE SNETT

MULLRET SOM RULLADE SNETT

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom har ägnat ett halvår åt att fundera över Martin Scorceses pseudo-dokumentär "Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story". Han behövde se den ett par gånger innan han kom fram till vad han egentligen tyckte. Nu vet han. Jag har ännu inte sagt någonting om Martin Scorseses mockumentär om Bob Dylans 1975-turné. Jag har nämligen inte vetat vad jag skulle säga om den. Många blev förtjusta när ”Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story” släpptes på Netflix i somras men själv kände jag ett gnagande motstånd mot den när jag såg den första gången. Mellan det och att jag helt nyligen såg om den hade de många skeptiska recensionerna och artiklarna ökat i antal på nätet; de flesta handlade om de bisarra och medvetet felaktiga elementen i filmen. Personer som överh
SKIVOR SOM KOM UNDAN VOL. 25: DYLAN-SPECIAL

SKIVOR SOM KOM UNDAN VOL. 25: DYLAN-SPECIAL

ARTIKLAR, NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom MONO ringer in det nya decenniet med en specialupplaga av Skivor som kom undan, serien där Peter Sjöblom ger upprättelse åt underskattade och förbisedda skivor. Vanligtvis behandlar en skiva i varje del, men i denna volym 25 levererar han ett försvarstal för ett fempack oförtjänt negligerade Dylan-plattor. Bob Dylan har redan varit med i den här serien, med ”Saved”, den ofta nedsablade mittenskivan i hans pånyttfödelsetrilogi från åren 1979-81. Men med sin digra produktion har Dylan naturligtvis fler alster i sin kanon som av en eller annan anledning kommit att förbises och/eller bespottas. Så pass många att det är på sin plats att göra en Skivor som kom undan-special med fem av dessa. Somliga Dylann-skivor är helt omöjliga att försvara, särskilt från hans oin
LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Linda Bönström & Sture Svensson) Linda Bönström sammanfattar både sitt decennium och sitt 2019. Det känns tryggt nu när vi rusar mot decenniets slut. Kanske bjöd 2010-talet inte på några större överraskningar, men vad gör det! Det blev som jag sade! På ett ungefär… Det var blött, det var för kallt, det var för varmt, det var skoj och det var förbannat skoj, tårar till trots. Så tiotalet, tack. Annika Norlin, förra årets Taubestipendiat, fortsatte sitt segertåg och kammade hem en Grammis för Årets hållbara artist och Sveriges Radios novellpris för ”Mattan”. Norlin är i mitt tycke landets mest framstående artist samtidigt som hon tycks förbli en doldis – alla har hört henne men få kan placera henne på musikkartan. Hennes medverkan i omåttligt populära
UNIVERSALS 24-KARATIGA SKITSNACK

UNIVERSALS 24-KARATIGA SKITSNACK

DEBATT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom Nyligen publicerade New York Times en artikel signerad Jody Rosen som försökte gå till botten med vad som hände när skivbolaget Universals bandarkiv i Hollywood brann upp 2008 och masterbanden till cirka en halv miljon låtar från fyrtiotalet och framåt förstördes. I en debattartikel kommenterar Peter Sjöblom skandalen. Vad är musiken egentligen värd? Jag har många gånger reagerat på att ett flertal dagstidningar fortfarande gör uppdelningen mellan nöje och kultur, som en rest av ett gammalt högborgerligt synsätt på kultur som något fint och högtstående, något att kultivera själen med, och på nöje som något simpelt, vulgärt tidsfördriv för populaset. Trots att vi har haft musik i någon form sedan mänsklighetens begynnelse, och trots att den är så oerhört viktig i
EN ANTIPATIKER KRYPER TILL KORSET

EN ANTIPATIKER KRYPER TILL KORSET

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom I veckans krönika brottas Peter Sjöblom med sin frigörelse och accepterar förändringen med viss vånda och förvirring. När fan blir gammal blir han religiös. Eller dement. Jag vet att jag uppfattas som en rätt halsstarrig typ som vägrar ändra en militäriskt stark och surt förvärvad åsikt. Det är inte riktigt sant. Det händer kanske inte så ofta att jag ändrar mig, men joho då, det händer visst! Det har hänt nu. Och eftersom jag tror på ärlighet – inte minst gentemot er som MONO-läser mina surt förvärvade åsikter – är det en hederssak att berätta när jag ändrat mig. Även om det innebär en prestigeförlust, att en flisa eller ett stenblock slås ur mitt ego och rentav en smärre identitetskris. Bekänn och bli fri. Det känns alltid bättre efteråt. Jag tror in
MORRISSEY – CALIFORNIA SON

MORRISSEY – CALIFORNIA SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MORRISSEY: ”California Son” (BMG) Vad man än tycker om Morrissey, 60, särskilt i dessa tider så går det inte att förneka: musikaliskt tycks han aldrig ta ett felsteg. ”California Son” är tolfte studioalbumet från ikonen som nog förtjänat epitetet den ständigt ökända, och albumet har fått stora delar av musikkritikerkåren av skaka av nervositet: ska man recensera eller bojkotta den utifrån vad som tycks vara Morrisseys politiska ställning idag? Många väljer bojkott, vilket jag kan tycka är något fegt, den här coverplattan är faktiskt ett tjusigt hantverk. Känslan är att ingenting lämnats åt slumpen när Morrissey valt ut vilka covers som utgör ”California Son”, och inte heller låtordningen. Även utan sin ohärmbara barytonröst och med ett stort antal inställda kon
RATSO – STUBBORN HEART

RATSO – STUBBORN HEART

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RATSO: ”Stubborn Heart” (Lucky Number) Larry ”Ratso” Slomans bekantskapskrets har innefattat allehanda prominenser genom åren. Han är kompis med Bob Dylan, John Cale, Lee Ranaldo från Sonic Youth och var god vän till Leonard Cohen fram till dennes död. Han har skrivit låtar, biografier, artiklar och romaner, men det är först som sjuttioåring som han begår sin solodebut, med ”Stubborn Heart”. Som naturligtvis rymmer ett par kända namn, bland dem Nick Cave och Imani Coppola. Hans egen röst och sångstil påminner väldigt mycket om Cohen, knarrig i botten och lite darrig i de högre registren. Bortsett från de helt egenkomponerande låtarna har han plockat med några med egna texter och med musik av John Cale – det är framför allt roligt att se honom plocka upp Cales
THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND

THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN: ”Merrie Land” (Studio 13) Jag faller hejdlöst för nya plattan från The Good, the Bad & the Queen. “Merrie Land” är balsam för öronen och plattan kittlar alla sinnen. Ordet nyskapande återfinns här i sann mening och det är förtjusande att höra hur veteranerna Damon Albarn, Paul Simonon, Simon Tong och Tony Allen lyckas förena sina talanger ännu en gång. Texterna är naturligtvis signerade Albarn, frontmannen från superbritpopgrupperna Blur och Gorillaz, som uttryckligen har sagt att ”Merrie Land” skulle ha kunnat vara uppföljaren till ikoniska ”Parklife” från 1994. Med den här skivan handlar det om att syna den brittiska identiteten i sömmarna, ja till och med Brexit har haft en stor påverkan på vad Albarn knåpat ihop från r
HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom HÅKAN THÖRN: ”1968 – Revolutionens rytmer” (Daidalos Förlag) 1968 är mer än bara ett år, det är en beteckning för en tidsanda som sträckte sig över en längre tid än ett kalenderår. Att det var ett omstörtande och i flera avseenden konstruktivt år råder det förstås ingen tvekan om, men jag har börjat tycka att vurmen för 1968 om ett symbolår för både politik och musik är tröttsam. Den romantiska tilltron till 1968 års motkulturella förhållningssätt slår mig som lika naiv och lite beklämmande som tidens tro på att man kunde knarka sig till insikt och knulla sig till frihet. För att inte tala om det mantramumlande försöket att levitera Pentagon och yippie-rörelsens allra larviga upptåg. Alltför ofta tycks det handla om ett frihetssökande i en mer vulgärhedonistisk