fredag, juli 3

Tagg: Bob Dylan

BOB DYLAN – ROUGH AND ROWDY WAYS

BOB DYLAN – ROUGH AND ROWDY WAYS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BOB DYLAN: ”Rough and Rowdy Ways” (Columbia) Det finns ingenting som är svårare att skriva om än en ny Dylan-platta. Hur man än gör känner man trycket från den status andra har gett honom genom piedestalplacering, anspråksfulla analyser och ett publikfriande nobelpris. Ibland har det varit lättare att frigöra sig från ikoniseringen – artistens julskiva och plågsamma evergreen-plattor kan inte räddas ur avgrunden med några som helst helgonförklaringar. Men med ”Rough and Rowdy Ways” blir det genast mer komplicerat då det är Dylans första skiva med eget material sedan ”Tempest” 2012. Inte minst ligger det inbyggt i förväntningarna på den att den ska förklara hela det omskakade världsläget och ge en närmast prästerlig tröst åt mänskligheten i dess rasistiskt dödliga o
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, SKIVOR
DAN TUFFY: ”Letters of Gold” (Smoked Recordings/Hemifrån) Dan Tuffy är en australiensare som numer bor i Holland och har ett förflutet i den tasmanska gruppen Wild Pumpkins at Midnight som gjorde ett stort antal plattor på åttio- och nittiotalet. Senare ledde han det holländska bandet Big Low. Han har gått från det öspoppig mot ett mer folk- och bluesgrundat sound och på sin andra soloplatta ”Letters of Gold” låter han som en mycket tilltalande korsning av J.J. Cale, Dylans Lanois-skivor och T-Bone Burnette. Allting samverkar fint; de flödande låtarna, det fibriga soundet och Tuffys lätt hesa, dämpade röst som ibland drar ut tonerna i orolig rastlöshet. Skivan är uppdelad i en ”bright side” och en ”shady side” men skillnaden är inte så stor – hela ”Letters of Gold” utspelar sig på skugg
MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom sig ut på en roadtrip för att hitta guld i countryrockens tassemarker. Med fara för sitt liv väjer han för Eagles-kopior, urban cowboys och swimmingpoolscountry men kommer tillbaka med tio stycken ädelplattor från sjuttiotalet som nästan ingen kommer ihåg. Om countryrocken var en reaktion mot hippierörelsens hedonism eller en direkt konsekvens av dåtidens motkultur som ville bygga en tillvaro bortom det etablerade samhällets fyrkantiga normer är något man kan diskutera i oändlighet. Olika personer lär ge olika svar. I alla händelser är countryrocken ett exempel på att countrymusiken inte alls måste vara Ku Klux Klans propagandaavdelning med allsköns ingrodd inskränkthet utbasunerad av nasala sångare till gnällig steelguitar. En del country är natu
DYLAN-LÅTAR I FÖRSKINGRINGEN, DEL 2: 80-TALET OCH FRAMÅT

DYLAN-LÅTAR I FÖRSKINGRINGEN, DEL 2: 80-TALET OCH FRAMÅT

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom I den andra och sista delen av Peter Sjöbloms artikel om hemlösa Bob Dylan-låtar gör han nedslag i först och främst åttio- och nittiotalen. Del ett finns att läsa här. Det är nästan ett stående skämt att Dylan från åttiotalet och framåt helt tappade omdömesförmågan och gav ut skivor som var en skugga av vad de kunde ha blivit. Paradexemplet är "Infidels" där han till förmån för, exempelvis, "Don't Fall Apart on Me Tonight" valde bort, exempelvis, den majestätiska bandversionen av "Blind Willie McTell". Och att skivan i sin råmixade form lät mycket bättre än den välfernissade produkt som nådde skivköparna hösten 1983. Det är lika roligt som det är frustrerande att med utgångspunkt i de låtar som ratats eller förvisats till undanskymda platser fantisera om vad som ku
DYLAN-LÅTAR I FÖRSKINGRINGEN, DEL 1: 60- OCH 70-TALET

DYLAN-LÅTAR I FÖRSKINGRINGEN, DEL 1: 60- OCH 70-TALET

ARTIKLAR, NYHETER
Peter Sjöblom rotar runt bland Bob Dylan-låtar som trillat bredvid och hittar tio stycken han tycker behöver få mer uppmärksamhet. De fem första, från sextio- och sjuttiotalet redovisar han idag. De resterande fem kommer i en separat artikel. Trots alla ”Bootleg Series” finns det fortfarande så mycket outgivet Dylan-material att fansen kommer att kunna byta icke-officiella inspelningar med varandra i årtionden framåt. Och då inte bara konsertupptagningar från Dylans så kallade Never Ending Tour (som enligt honom själv slutade 1992) gjorda med med en mikrofon gömd under jackan (även om en del av dem faktiskt låter riktigt bra). Studioinspelningar som aldrig hamnat på någon Sony-sanktionerad skiva är knappast svåra att hitta för vem som helst med tillgång till en sökmotor. Lägg till
DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

DYLAN MELLAN VÄRLDARNA

ARTIKLAR, INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Spelar Dylan galen? Linda Bönström filosoferar kring Bob Dylans metoder att freda sig från gamarna, hans betydelse över generationsgränserna och hans förmåga att knyta ihop tiden. Dylan kom till New York 1961 efter att ha hoppat av University of Minnesota och har levt i rampljuset sedan dess, vad kan jag möjligen ha att tillägga? Att ens skriva om Dylan är egentligen bara att bidra till allt krafs av spekulationer som fyllts till bristningsgränsen om ikonen. Till och med memoarerna ”Chronicles, Volume One” ("Memoarer, del 1" på svenska) höll och håller nog beundrarna på spänn. Även om första delen i den tänkta trilogin alltjämt är den enda som publicerats, måste den ses som ett av Dylans många stortänkande projekt och redan då 2004 cirkulerade rykten om att de
MULLRET SOM RULLADE SNETT

MULLRET SOM RULLADE SNETT

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom har ägnat ett halvår åt att fundera över Martin Scorceses pseudo-dokumentär "Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story". Han behövde se den ett par gånger innan han kom fram till vad han egentligen tyckte. Nu vet han. Jag har ännu inte sagt någonting om Martin Scorseses mockumentär om Bob Dylans 1975-turné. Jag har nämligen inte vetat vad jag skulle säga om den. Många blev förtjusta när ”Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story” släpptes på Netflix i somras men själv kände jag ett gnagande motstånd mot den när jag såg den första gången. Mellan det och att jag helt nyligen såg om den hade de många skeptiska recensionerna och artiklarna ökat i antal på nätet; de flesta handlade om de bisarra och medvetet felaktiga elementen i filmen. Personer som överh
SKIVOR SOM KOM UNDAN VOL. 25: DYLAN-SPECIAL

SKIVOR SOM KOM UNDAN VOL. 25: DYLAN-SPECIAL

ARTIKLAR, NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom MONO ringer in det nya decenniet med en specialupplaga av Skivor som kom undan, serien där Peter Sjöblom ger upprättelse åt underskattade och förbisedda skivor. Vanligtvis behandlar en skiva i varje del, men i denna volym 25 levererar han ett försvarstal för ett fempack oförtjänt negligerade Dylan-plattor. Bob Dylan har redan varit med i den här serien, med ”Saved”, den ofta nedsablade mittenskivan i hans pånyttfödelsetrilogi från åren 1979-81. Men med sin digra produktion har Dylan naturligtvis fler alster i sin kanon som av en eller annan anledning kommit att förbises och/eller bespottas. Så pass många att det är på sin plats att göra en Skivor som kom undan-special med fem av dessa. Somliga Dylann-skivor är helt omöjliga att försvara, särskilt från hans oin
LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Linda Bönström & Sture Svensson) Linda Bönström sammanfattar både sitt decennium och sitt 2019. Det känns tryggt nu när vi rusar mot decenniets slut. Kanske bjöd 2010-talet inte på några större överraskningar, men vad gör det! Det blev som jag sade! På ett ungefär… Det var blött, det var för kallt, det var för varmt, det var skoj och det var förbannat skoj, tårar till trots. Så tiotalet, tack. Annika Norlin, förra årets Taubestipendiat, fortsatte sitt segertåg och kammade hem en Grammis för Årets hållbara artist och Sveriges Radios novellpris för ”Mattan”. Norlin är i mitt tycke landets mest framstående artist samtidigt som hon tycks förbli en doldis – alla har hört henne men få kan placera henne på musikkartan. Hennes medverkan i omåttligt populära
UNIVERSALS 24-KARATIGA SKITSNACK

UNIVERSALS 24-KARATIGA SKITSNACK

DEBATT, INNERSPÅRET, NYHETER
av Peter Sjöblom Nyligen publicerade New York Times en artikel signerad Jody Rosen som försökte gå till botten med vad som hände när skivbolaget Universals bandarkiv i Hollywood brann upp 2008 och masterbanden till cirka en halv miljon låtar från fyrtiotalet och framåt förstördes. I en debattartikel kommenterar Peter Sjöblom skandalen. Vad är musiken egentligen värd? Jag har många gånger reagerat på att ett flertal dagstidningar fortfarande gör uppdelningen mellan nöje och kultur, som en rest av ett gammalt högborgerligt synsätt på kultur som något fint och högtstående, något att kultivera själen med, och på nöje som något simpelt, vulgärt tidsfördriv för populaset. Trots att vi har haft musik i någon form sedan mänsklighetens begynnelse, och trots att den är så oerhört viktig i