söndag, december 16

Tagg: Bob Dylan

THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND

THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN: ”Merrie Land” (Studio 13) Jag faller hejdlöst för nya plattan från The Good, the Bad & the Queen. “Merrie Land” är balsam för öronen och plattan kittlar alla sinnen. Ordet nyskapande återfinns här i sann mening och det är förtjusande att höra hur veteranerna Damon Albarn, Paul Simonon, Simon Tong och Tony Allen lyckas förena sina talanger ännu en gång. Texterna är naturligtvis signerade Albarn, frontmannen från superbritpopgrupperna Blur och Gorillaz, som uttryckligen har sagt att ”Merrie Land” skulle ha kunnat vara uppföljaren till ikoniska ”Parklife” från 1994. Med den här skivan handlar det om att syna den brittiska identiteten i sömmarna, ja till och med Brexit har haft en stor påverkan på vad Albarn knåpat ihop från r
HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom HÅKAN THÖRN: ”1968 – Revolutionens rytmer” (Daidalos Förlag) 1968 är mer än bara ett år, det är en beteckning för en tidsanda som sträckte sig över en längre tid än ett kalenderår. Att det var ett omstörtande och i flera avseenden konstruktivt år råder det förstås ingen tvekan om, men jag har börjat tycka att vurmen för 1968 om ett symbolår för både politik och musik är tröttsam. Den romantiska tilltron till 1968 års motkulturella förhållningssätt slår mig som lika naiv och lite beklämmande som tidens tro på att man kunde knarka sig till insikt och knulla sig till frihet. För att inte tala om det mantramumlande försöket att levitera Pentagon och yippie-rörelsens allra larviga upptåg. Alltför ofta tycks det handla om ett frihetssökande i en mer vulgärhedonistisk
CECILIA THORNGREN – SVART KATT MED MÅNGA FÄRGER

CECILIA THORNGREN – SVART KATT MED MÅNGA FÄRGER

ARTIKLAR, NYHETER
Cecilia Thorngren är ingen jazzsångerska. Hon är mycket mer. Bland annat skivdebutant. Thomas Wihlman porträtterar henne personligt. av Thomas Wihlman En gräsänklingsvecka för några år sedan ser jag en affisch vid busshållplatsen, en Cecilia Thorngren ska sjunga musik från Alice Babs till Lundell. Googlar lite, tämligen få träffar, inget Spotify men noterar att en vän i musikbranschen har henne som facebookvän. Nåt att lyssna på frågar jag, visst säger han – hon är bra. Pappa Thorngren sköter kassan och släpper vänligen in mig trots att jag inte förstått att man borde ha föranmält sig. Familjär känsla. Vänner sköter serveringen av vatten, öl och vin. En välfylld lokal, råkar hamna bredvid en äldre, mycket duktig sångerska med meriter från såväl Melodifestival som jazzscen
THE WINNER FAKES IT ALL

THE WINNER FAKES IT ALL

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom ABBA återförenas. Peter Sjöblom känner sig kränkt. ABBA har återförenats. De har spelat in två nya låtar. Möjligen är jag den ende i hela världen som inte jublar åt det. Det finns redan på tok för mycket ABBA i universum, alldeles för många ”The Winner Takes It All”, ”Happy New Year” och ”Waterloo”. ”Waterloo”, som dessutom klonats till miljarders miljarder små-Waterloos av miljarders miljarders dansband. Mycket av vad ABBA gjort låter ju för övrigt precis som dansbandsarketyper. De nyinspelade låtarna ska tydligen släppas i höst och åtföljas av en så kallad avatarturné. Det betyder att de ska ut och turnera som hologram så att medlemmarna, i sina biologiska upplagor, kan stanna hemma och diska, om de nu gör sådant, eller gå ut med hunden, om de har hund
BETTYE LAVETTE – THINGS HAVE CHANGED

BETTYE LAVETTE – THINGS HAVE CHANGED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BETTYE LAVETTE: ”Things Have Changed” (Verve) Hur många Dylan-covers klarar världen? Hur många hyllnings- och coverplattor med hans låtar? Soullegenden Bettye Lavette har gett sig på Dylan förr men tycker uppenbarligen att det finns plats för en hel platta med enbart Dylan-tolkningar. Urvalet på tolv låtar spänner mellan det uppenbara ("It Ain't Me Babe”, ”The Times They Are A-Changin'”) och det mer oväntade (”Mama, You Been on My Mind”) med ett par trista låtar däremellan (”Don't Fall Apart on Me Tonight”, ”Emotionally Yours”, ”Going, Going, Gone”). Titellåten är en av Dylans allra bästa och adekvat nog i Bettye Lavettes tappning, om än inte särskilt nytänkande. Detta är talande nog för skivan i sig – ”Things Have Changed” är ojämn. Särskilt som Lavettes r
COVER STORIES

COVER STORIES

ARTIKLAR, NYHETER
av Linda Bönström Linda Bönström plockar i sin skivsamling och jämför originalinspelningar och coverversioner av några gamla favoriter.  Första singeln från Bob Dylans ”Time Out of Mind”, en riktig pärla från 1997, var den smått melankoliska och ståtliga ”Not Dark Yet”. Exakt tio år senare valde countrysystrarna Allison Moorer och Shelby Lynne att ta sig an en drös med klassiska låtar och däribland denna som också blev plattans titelspår (och om den kan du läsa mer här.) https://open.spotify.com/user/monomagasin/playlist/06t3Eki77t7balxvtrDe37?si=pBhmljiAQ_-dcZqWGvnkxw Den mest mest kända covern på en U2-låt är nog ”One” från ”Achtung Baby” 1991 med Mary J. Blige och U2 själva, men den version som förtjänar all uppmärksamhet är snarare den av legenden Johnny Cash. Förtjust
JOAN BAEZ – WHISTLE DOWN THE WIND

JOAN BAEZ – WHISTLE DOWN THE WIND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JOAN BAEZ: ”Whistle Down the Wind” (Proper) Låt det omedelbart vara sagt: Jag står inte ut med Joan Baez. Hon har gjort en (1) låt som jag kan fördra – ”Diamonds & Rust" – och det är inte särskilt mycket att komma med under vad som känns som en femhundraårig karriär. Jag vet att detta låter nedlåtande men för mig har hon mest varit en irriterande statist i berättelsen om Bob Dylan, någon som ibland dök upp under hans tidiga konserter med sin äppelkindade rättskaffenhet och kristallklara röst skälvande av ett heliumvibrato som får mig att vilja kasta möbler omkring mig. Så det är knappast ett bra sätt att sälja in Joan Baez av idag hos mig med argumentetet att hon har rösten i behåll. Det som jag under vad som känns som femhundra år hela tiden har önskat är e
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 22 – ULF LUNDELL

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 22 – ULF LUNDELL

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom ULF LUNDELL: ”Törst” (EMI Harvest, 1976) Jag vet att det är fult att tycka om Ulf Lundell. Särskilt fult blev det i och med debaclet som fortfarande kastar en lång mansgrisskugga över Lundell och som utspelade sig mellan honom och Karolina Ramqvist i slutet av nittiotalet när han skickade ett ytterst plumpt formulerat privat brev till henne som hon sedan lät publicera i boken ”Fittstim”. Genast blev Lundell ett villebråd för den nya generationens feminister; han blev hundhuvudsbäraren framför andra och Manschauvinisten med stort M då han vid det laget var en så stor och etablerad artist – nationalskald enligt somliga – att han mycket enkelt kunde förvandlas till den måltavla som behövdes för att föra ett ideologiskt koreograferat skyttegravskrig. Vad som snabbt
THE LAST SCHMALTZ

THE LAST SCHMALTZ

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom tar bladet från munnen och gör upp med ”tvånget” att älska The Band. Jag börjar räkna och när jag kommer till tre slutar alla tjata om hur bra ”The Last Waltz” är, okej? Ett, två, tre! Nähä, det funkade inte. Då vänder vi på det då: Vad är det som är så bra med ”The Last Waltz”? Vad är det som är så fantastiskt med detta spektakel som mer än något annat ser ut som en kokaindealarnas nobelmiddag med dåtidens popjetset så pudrad att den kunde snyta pulverbobbor stora som fiskmåsar ur näsan? Vad är det som är så bra med The Band överhuvudtaget, utöver deras roll som kompband till Dylan av och till mellan 1966 och 1974? Utan honom och hans elektrifierande utstrålning – jag menar, herregud, Royal Albert Hall-konserten som ju inte spelades in
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 19 – NEIL DIAMOND

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 19 – NEIL DIAMOND

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom NEIL DIAMOND: ”Gold – Recorded Live at The Troubadour” (UNI/MCA, 1970) Det är lätt att förstå varför så många rynkar på näsan åt Neil Diamond. Han har sig själv att skylla med sin hårsprejade look, årliga Las Vegas-shower, den kväljande patriotballaden ”America” och andra slippriga popschlagers som man aldrig blir av med. Blotta namnet Neil Diamond ger visioner av strass och pråliga teveshower men det kan vi inte lasta honom för eftersom han faktiskt heter Neil Leslie Diamond på riktigt. Men det fanns en tid när han var en relativt nykläckt låtskrivare som till synes utan ansträngning fick ur sig trovärdig ädelpop. Ingen kan ta ifrån honom äran av den snärtiga ”I'm a Believer” som gav The Monkees en jättehit (och som senare även spelades in av den oefterhärmli