måndag, januari 18

Tagg: Bob Dylan

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Det finns inte så mycket mer att säga om det här året som fortlöpande har kommenterats till leda och döds. Kan bara konstatera att vi inte knäckt corona och covid-19 men att vi alla fall blev av med det vi kan kalla covfefe-19, alltså Donald Trump. Det har i alla fall blivit tydligt under 2020 att underhållning är viktigt. Vad hade haft om det inte funnits film, musik och böcker? Synd bara att våra styrande sedan detta började klart och tydligt visat hur lite de bryr sig om kulturen. De som flåsar på gym och trängs i shoppinggallerior har haft det lättare att hänge sig åt sina passioner. Jag menar inte att kultur- och nöjesmakarna skulle befriats från inskränkningar i rådande situation, vad jag menar är att lite mer rättvist fördelade restriktioner hade varit på si
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
STEVE MEDNICK: ”River of Tears” (Steve Mednick/Hemifrån) Steve Mednick är en enormt produktiv artist med en stor mängd skivor bakom sig; detta är hans sextonde i ordningen och ytterligare en är i antågande. Trots att han har en omfattande skivvana har han fortfarande problem med att träffa tonerna. Inte för att det bekommer mig så mycket. Det handlar inte om hur man träffar tonerna utan vad som finns i dem. Ta Dan Stuart till exempel, Green On Reds sångare som kunde/kan få Neil Young att framstå som Enrico Caruso. Och det är faktiskt Dan Stuart som jag först kommer att tänka på när jag hör ”River of Tears”. Mednick har en lite djupare och mindre nasal röst än Stuart, men låtskriveriet är besläktat, rotnära med countryn hovrande som en osalig ande över låtarna. Plus att där hela tiden
SKRÄPROCKENS EGEN FÅGEL FENIX

SKRÄPROCKENS EGEN FÅGEL FENIX

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Följ med MONO:s egen ornitolog Peter Sjöblom när han ger sig ut för att följa "Surfin' Birds" flykt i kikaren! Alla har inte varit lika förtjusta. Den engelska komikern och radioprataren Kenny Everett spelade ”Surfin' Bird” i sitt entimmesprogram The World's Worst Wireless Show som han började sända lokalt över London-området via stationen Capital Radio 1977. Showen blev snabbt en kultfavorit – det var på den tiden radion hade någon betydelse och outsider-musik och de skevare delarna av populärkulturen inte var lika väldokumenterade som de är idag. När de ”bästa” låtarna ur programmet kort därpå sammanställdes till LP:n ”The World's Worst Record Show” låg ”Surfin' Bird” inklämd bland Zarah Leanders (!) ”Wunderbar” och Mrs. Millers inte alldeles tonsäkra ”A Lover's
MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY – BARE BONES

MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY – BARE BONES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
MELVIN LITTON THE GOTHIC COWBOY: ”Bare Bones” (Melvin Litton/Hemifrån) Ena minuten har jag ingen aning om vem Melvin Litton – eller som han kallar sig: The Gothic Cowboy – är, andra minuten håller jag en utgåva med fyra CD med hans musik i handen. Fyra CD fulla med inspelningar gjorda i största enkelhet på en vanlig kassettbandspelare mellan åren 1978 och 1984 (ljudet är dock bra). Sådana här arkivutgåvor brukar vara förbehållna betydligt mer kända artister – visserligen antyder Google att han nog har sina fans, somliga säkert förvärvade medan han var medlem i The Border Band, men är de så många att en kvadrupel-CD är berättigad? Men det är möjligt att jag helt enkelt är okunnig, somliga verkar leva i villfarelsen att jag kan allt om alla, men det gör jag inte, och till exempel had
DEN MÖNSTRADE UNDERJORDEN – EN ÅTERTRIPP TILL PAISLEY UNDERGROUND-SCENEN

DEN MÖNSTRADE UNDERJORDEN – EN ÅTERTRIPP TILL PAISLEY UNDERGROUND-SCENEN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Kalifornien förknippas med sextiotalet, solsken, hippies och psykedelia. Men lysergiskt anstruken musik gjordes i delstaten även senare. Följ med när Peter Sjöblom gör en tidsresa tillbaka till början av åttiotalet och den alldeles för försummade Paisley Underground-scenen! Länkar till valda låtar finns i slutet av artikeln. Prince skrev ett brev till True West och berömde Russ Tolmans gitarrljud, skrev ”Manic Monday” till Bangles och blev ihop med deras sångerska Susanna Hoffs. Han döpte sitt skivbolag till Paisley Park som en hyllning till Paisley Underground-scenen, men när den var aktiv under några tidiga åttiotalsår, grovt räknat mellan 1980 och 1987, var det i övrigt bara de mest inbitna musiklyssnarna som hade riktig koll på den. På det hela taget var de
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
JIM STANARD: ”Color Outside the Lines” (Manatee/Hemifrån) Jim Stanard har en fin uppsättning inspirationskällor med bland andra Warren Zevon, Doc Watson och Willie Nelson i förtecknngen. Han såg Bob Dylan under den legendariska 1966-turnén och bevistade Woodstock under festivalens samtliga tre dagar. Under sextio- och sjuttiotalet spelade han mycket på Pennsylvanias coffee houses men lämnade sedan plötsligt musiken. Långt senare återvände han till den igen, och gjorde senkommen skivdebut för bara ett par år sedan med ”Bucket List”. ”Color Outside the Lines” är andra gången vi får höra Stanards väderbitna stämma på skiva. Han låter lite som en country-crooner som kommit på kant med tillvaron, drivits bort från syltorna där ingen någonsin slagit igenom och ut på vägarna med bara gitar
THE MYSTIX – CAN’T CHANGE IT

THE MYSTIX – CAN’T CHANGE IT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE MYSTIX: "Can't Change It" (Mystix/Hemifrån) "Can't Change It" är The Mystix sjunde platta och allting agerar till dess fördel: Gruppen kommer från Boston varifrån mycken god rockmusik kommit genom tiderna, omslaget har en en primitiv vibb som i alla fall jag faller för, och låtlistan rymmer covers på R.L. Burnside, Frankie Miller och Dylans "Outlaw Blues". Det blir ännu bättre när man sätter på skivan. Mystix' huvudman Jo Lily har en suveränt gruffig röst som ibland påminner om Sean Tyla, bandet har ett rustikt sväng och ett insinuant gung och originallåtarna är alldeles utmärkta i samma stil som plattans covers stipulerar. Mystix spelar blues med countrysensibilitet och deras formel är alldeles förträffligt potent. Det är det här som Bob Dylan siktat m
BOB DYLAN – ROUGH AND ROWDY WAYS

BOB DYLAN – ROUGH AND ROWDY WAYS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BOB DYLAN: ”Rough and Rowdy Ways” (Columbia) Det finns ingenting som är svårare att skriva om än en ny Dylan-platta. Hur man än gör känner man trycket från den status andra har gett honom genom piedestalplacering, anspråksfulla analyser och ett publikfriande nobelpris. Ibland har det varit lättare att frigöra sig från ikoniseringen – artistens julskiva och plågsamma evergreen-plattor kan inte räddas ur avgrunden med några som helst helgonförklaringar. Men med ”Rough and Rowdy Ways” blir det genast mer komplicerat då det är Dylans första skiva med eget material sedan ”Tempest” 2012. Inte minst ligger det inbyggt i förväntningarna på den att den ska förklara hela det omskakade världsläget och ge en närmast prästerlig tröst åt mänskligheten i dess rasistiskt dödliga o
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, SKIVOR
DAN TUFFY: ”Letters of Gold” (Smoked Recordings/Hemifrån) Dan Tuffy är en australiensare som numer bor i Holland och har ett förflutet i den tasmanska gruppen Wild Pumpkins at Midnight som gjorde ett stort antal plattor på åttio- och nittiotalet. Senare ledde han det holländska bandet Big Low. Han har gått från det öspoppig mot ett mer folk- och bluesgrundat sound och på sin andra soloplatta ”Letters of Gold” låter han som en mycket tilltalande korsning av J.J. Cale, Dylans Lanois-skivor och T-Bone Burnette. Allting samverkar fint; de flödande låtarna, det fibriga soundet och Tuffys lätt hesa, dämpade röst som ibland drar ut tonerna i orolig rastlöshet. Skivan är uppdelad i en ”bright side” och en ”shady side” men skillnaden är inte så stor – hela ”Letters of Gold” utspelar sig på skugg
MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

MUSIK INSPELAD I TRÄ – MINDRE KÄND COUNTRYROCK

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom sig ut på en roadtrip för att hitta guld i countryrockens tassemarker. Med fara för sitt liv väjer han för Eagles-kopior, urban cowboys och swimmingpoolscountry men kommer tillbaka med tio stycken ädelplattor från sjuttiotalet som nästan ingen kommer ihåg. Om countryrocken var en reaktion mot hippierörelsens hedonism eller en direkt konsekvens av dåtidens motkultur som ville bygga en tillvaro bortom det etablerade samhällets fyrkantiga normer är något man kan diskutera i oändlighet. Olika personer lär ge olika svar. I alla händelser är countryrocken ett exempel på att countrymusiken inte alls måste vara Ku Klux Klans propagandaavdelning med allsköns ingrodd inskränkthet utbasunerad av nasala sångare till gnällig steelguitar. En del country är natu