tisdag, april 23

Tagg: blues

GUITAR SLIM – THE COMPLETE RELEASES 1951-58

GUITAR SLIM – THE COMPLETE RELEASES 1951-58

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GUITAR SLIM: ”The Complete Releases 1951-58” (Acrobat) Eddie Jones föddes i bomullsplantagernas Greenwood på den östra sidan av Mississippifloden men det var i New Orleans han fick fart på blueskarriären under namnet Guitar Slim. Det var där han spelade in sin största hit ”The Things I Used to Do”, producerad av Ray Charles och sedermera utnämnd av Rolling Stone till en av de låtar som formade rockmusiken. Guitar Slim spelade in för flera bolag, men ”The Things I Used to Do” gavs ut av legendomspunna Specialty Records, samma bolag som gav världen Little Richards mest omvälvande inspelningar. Med över en miljon sålda exemplar – en imponerande siffra 1953 – blev det en av Specialtys största försäljningssuccér någonsin. Guitar Slim inspirerades kraftigt av T-Bone W
VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: "The Prophet Speaks" (Exile) Den plötsligt överproduktive Van Morrison vräker numer ur sig skivor. Sedan 2015 har han släppt fem plattor, denna den senaste inräknad. Inriktningen på de flesta av dem har varit mer eller mindre densamma: musikaliska tillbakablickar på den egna låtkatalogen (i form av tvivelaktiga duetter) och på Morrisons egen skivsamling omfattandes gammal jazz och blues. Men även om han själv nog trivs bra med upplägget så är det inte särskilt roligt för den utomstående. Det börjar helt enkelt bli lite för mycket cocktailunderhållning nu. Lite för mycket muzak i ölmageurvuxen blazer i Ålandsfärjans bar. Och alldeles för mycket urskuldande Hammond-orgel och överslätande soffjazzgitarr. Och själv tar Morrison till samma grepp som h
CLAES JANSON – ETT ORD TILL MINA GAMLA POLARE

CLAES JANSON – ETT ORD TILL MINA GAMLA POLARE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman CLAES JANSON: "Ett ord till mina gamla polare" (Vax) Claes Janson blir aldrig gammal men han blir alltid bättre. Så tänker jag när jag lyssnar igenom Claes senaste album "Ett ord till mina gamla polare". Nu är det så, att blues har aldrig riktigt varit min grej, och det är med blues jag främst förknippar Claes. Jodå, visst är han bra på det men ändå. Men här bjuder han på ett album som färgats lite av Cornelis-visa, men också finlirad jazz och gospel. Vi slänger in lite Frälsningsarmé-blås också. Hela arsenalen. Mångsidighet kallar jag det. Dessutom, han textar väl, så att de genomtänka texterna når fram till lyssnaren. Vilka står bakom detta? Proffs som Anders Neglin och Lasse Zackrisson har producerat, i låtskrivandet finns ofta Hans Widmark. Kvalitet
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom MIKE WILHELM: ”Wilhelm” (United Artists/ZigZag, 1976) Om jag skulle göra en lista över de coolaste sångröster jag vet skulle Mike Wilhelm absolut vara med på den. (Antagligen skulle Kaleidoscopes Solomon Feldthouse toppa denna imaginära lista.) Så det är inte mer än rätt att Wilhelm för andra gången gör entré i MONO:s artikelserie Skivor som om undan. Första gången var det med gruppen Charlatans som bara gjorde en riktig LP men som gått till historien som San Franciscos första psykedeliska band. Hur det var med psykedelian kan diskuteras – i alla fall beträffande ”The Charlatans” som mer är en uppvisning i turbofierad amerikansk musikhistoria än vad man vanligtvis förknippar med den sinnesutvidgande genren. Och även Mike Wilhelms första soloplatta hamnar i det mer ro
BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BERT JANSCH: ”Just a Simple Soul” (Sanctuary) Ni kan få Jimi Hendrix bara jag får min Bert Jansch. För mig betyder han samma sak, någon som demonstrerade gitarrens möjligheter och på samma gång utvidgade dem. Bara det att hans gitarr var akustisk. Han tog det som den undflyende engelske folkgitarristen Davey Graham hade gjort, men gjorde det så mycket mer brännande. Jämfört med den hela tiden behärskade och självmedvetne Graham var Jansch vid en jämförelse en skrufsig gatslyngel som anföll strängarna med så mycket blues att han skapade en helt egen instrumentalistpersona. Beståndsdelarna var inte nya, men Jansch oborstade attityd till gitarren var det – i alla fall sett till de brittiska öarna. Han slet i strängarna, smällde dem hårt mot greppbrädan som om den
RY COODER – THE PRODIGAL SON

RY COODER – THE PRODIGAL SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RY COODER: ”The Prodigal Son” (Fantasy) Min relation till Ry Cooder är idag inte lika okomplicerad som den en gång var. Jag hyser fortfarande den största respekt för hans villkorslösa kärlek till rotmusiken, men jag har med åren kommit att störas lite av att hans egen gestaltning av den emellanåt är lite magistralt präktig, som att han minsann ska undervisa lyssnaren i varenda liten musikstil som framsprungit ur det gamla Amerika. Ofta är det förstås fråga om fantastisk musik, men Cooders diskografi känns ändå ibland som en katalogaria över stilar (bevisföremål 1A: ”Jazz” från 1978). Till ”The Prodigal Son” – Cooders första platta på sex år – har han skrivit ett par låtar själv men tonvikten ligger på gamla sånger av gospelkaraktär av artister som Blind Willie J
VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE

VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO: ”You're Driving Me Insane” (Sony) Som Van Morrison-fan borde jag naturligtvis vara glad för hans nuvarande höga produktionstakt, men ärligt talat börjar han fresta på mitt tålamod. Med tre skivor på lite drygt ett halvår börjar han kännas som den där jobbige grannen som hela tiden ska komma och låna en kopp socker och sedan står i dörröppningen lite för länge och pratar strunt. ”You're Driving Me Insane” – ja, fortsätter du komma och störa lite till så har jag snart blivit galen på riktigt. Särskilt som ”You're Driving Me Insane”, gjord tillsammans med Hammond-organisten Joey DeFrancesco, inte är mycket mer än en tunnslitning av det koncept Morrison har föredragit i det senaste och gjort rätt charmiga saker med – jazz- och bl
DET ÄR FÖRMODLIGEN INTE LÄMPLIGT NU

DET ÄR FÖRMODLIGEN INTE LÄMPLIGT NU

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom avhåller sig från att välja sida i kulturbråken. Han har fullt upp med att utkämpa sitt eget. Jag förmodar att det anses som moraliskt olämpligt att läsa Katarina Frostenson nu. Om det är olämpligt på något annat vis kan jag inte uttala mig om, jag har läst för lite av henne, det lilla jag de facto har läst av henne när jag var som djupast i konstprosan och poesin gav inte mersmak. Inte heller tänker jag blanda mig i diskussionen om Svenska Akademiens snille och smak eller brist på snille och smak mer än genom att säga att väldigt fort tröttnar på alla prestigepositioneringar och kulturbråk, stora som små; vuxna människor som beter sig som om morsan eller farsan glömde att hämta dem på dagis samtidigt som de – de kvarglömda – snarstucket försöker
DIVERSE ARTISTER – MEMPHIS RENT PARTY

DIVERSE ARTISTER – MEMPHIS RENT PARTY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Memphis Rent Party: The Blues, Rock and Soul” (Fat Possum) Detta är ett ”soundtrack” till journalisten Robert Gordons nyss utkomna bok ”Memphis Rent Party” men fungerar fint som en själsvständig skiss över den mer kantstötta musik som fötts och närts i Memphis. Här samsas färgstarka Memphis-personligheter som James Luther Dickinson, Alex Chilton (med en lätt neurotisk cover på Slickers gamla reggaeklassiker ”Johnny Too Bad”), Junior Kimbrough, Charlie Feathers och Panther Burns med Tav Falco i spetsen. Jerry Lee Lewis tittar också förbi; han är skivans mest kända namn. Stilarna skiftar från jazz och klassisk blues till country och trasrockabilly men kompilatet hänger ihop bättre än man skulle kunna tro. Anledningen till det är väl att det finn
NÄR JAG INTE KAN HÖRA VAD MISSISSIPPI-FARBRORN SJUNGER

NÄR JAG INTE KAN HÖRA VAD MISSISSIPPI-FARBRORN SJUNGER

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom oroar sig för vad som händer om han inte är mer än sin skivsamling. Ibland när livet kommer emellan, med sina fulaste knep och lumpnaste trick, räcker musiken inte till. Antingen kommer den obehagligt nära som en slö kniv med taggig egg som skär genom sinnet, eller så känns den så avlägsen att jag inte hör den tala som annat än ett sluddrigt mummel som distraherar mycket mer än det förtydligar. Då återstår bara tystnaden och det är den största och mest plågsamma tystnaden av alla. En tystnad som är en smärta som inte känns som någon annan smärta och som inte går att rå på med annat än att man väntar tills den av någon anledning bryts av sig själv. Jag känner mig aldrig så utelämnad och övergiven som i de stunder när musiken inte gör det som den h