söndag, februari 25

Tagg: blues

NÄR JAG INTE KAN HÖRA VAD MISSISSIPPI-FARBRORN SJUNGER

NÄR JAG INTE KAN HÖRA VAD MISSISSIPPI-FARBRORN SJUNGER

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom oroar sig för vad som händer om han inte är mer än sin skivsamling. Ibland när livet kommer emellan, med sina fulaste knep och lumpnaste trick, räcker musiken inte till. Antingen kommer den obehagligt nära som en slö kniv med taggig egg som skär genom sinnet, eller så känns den så avlägsen att jag inte hör den tala som annat än ett sluddrigt mummel som distraherar mycket mer än det förtydligar. Då återstår bara tystnaden och det är den största och mest plågsamma tystnaden av alla. En tystnad som är en smärta som inte känns som någon annan smärta och som inte går att rå på med annat än att man väntar tills den av någon anledning bryts av sig själv. Jag känner mig aldrig så utelämnad och övergiven som i de stunder när musiken inte gör det som den h
VAN MORRISON – ROLL WITH THE PUNCHES

VAN MORRISON – ROLL WITH THE PUNCHES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: ”Roll with the Punches” (Exile) Van Morrison har hållit en hög profil de senaste åren, med ett återutgivningsprogram av lyckligtvis välgjorda remastringar inklusive det han gjorde med Them och för skivbolaget Bang i början av karriären, en intervjuserie för engelska radion och ett par bejublade utomhuskonserter i barndomens Belfast på sjuttioårsdagen för ett par år sedan. Plus, förstås nya plattor. Som inte alltid varit så bra – ”Duets: Re-working the Catalogue” där Morrison frotterade sig med allsköns mer eller mindre respektabla sångcelebriteter var en blaja. Och förra årets "Keep Me Singing" var väl ändå i pösigaste laget? “Roll with the Punches” har sina sega stunder den också men är på det hela taget en betydligt bättre skiva än de närmast f
LARS LUNDBERG & MATS LODÉN / RÄVJUNK / BLUESET

LARS LUNDBERG & MATS LODÉN / RÄVJUNK / BLUESET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LARS LUNDBERG & MATS LODÉN: ”Rebecca” (Shadoks) RÄVJUNK: ”Uppsala Stadshotell brinner igen” (Shadoks) BLUESET: ”Rock Machine” (Shadoks) ”Rebecca” är en av de svenska sjuttiotalets stora rariteter, inspelad mellan 1973 och 1976 och första gången utgiven 1977 i ynka tvåhundra ex. Egentligen var den tänkt som en demoplatta som skulle väcka skivbolagens intresse för Lars Lundberg & Mats Lodén, men då inget bolag nappade på erbjudandet såldes de kvarvarande exemplaren till vänner hemma i Luleå. För att kunna betala för tillverkningen av skivan sålde Lundberg rullbandspelaren som den spelades in på. Plattan blev en hemlighet som blektes av glömskan tills det att Tobias Petterson uppmärksammade den i sin bok ”The Encyclopedia of Swedish Progressive Music”,
THORBJØRN RISAGER & THE BLACK TORNADO – CHANGE MY GAME

THORBJØRN RISAGER & THE BLACK TORNADO – CHANGE MY GAME

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THORBJØRN RISAGER & THE BLACK TORNADO: ”Change My Game” (Ruf) ”Change My Game” har visserligen funnits ute ett litet tag men det är aldrig för sent att skriva om Thorbjørn Risager, dansk till ursprunget men med en blues som inte erkänner några nationsgränser. När skivan ”Too Many Roads” kom ut för några år sedan skrev jag i ett annat sammanhang att Risager är bättre än vad Totta någonsin var – med sin större emotionella tyngd vinner Risager matchen redan innan han kommit upp i ringen. Risager bär oftast sin musik med samma självsäkra elegans som han bär sina alltid lika snygga hattar. Så har han ju också sitt sju man starka kompband Black Tornado, en stabil enhet att falla tillbaka på och som får extra styrka av sin välsmorda blåssektion som kom alldeles s
BROR GUNNAR JANSSON – AND THE GREAT UNKNOWN, PART I & II

BROR GUNNAR JANSSON – AND THE GREAT UNKNOWN, PART I & II

NYHETER, RECENSIONER
  av Peter Sjöblom BROR GUNNAR JANSSON: ”And the Great Unknown, Part I & II” (Normandeep Blues) Från början hade vi Daniel Norgren som med sina första skivor ställde sig som mellan hårdhudad enmansbandsblues och Tom Waits. Sedan kom Bror Gunnar Jansson med sin explosiva debutplatta 2012 och ungefär samtidigt gick Norgren bort sig i ett ingemansland mellan en sorts neofolkambient och signaturmelodierna till nordiska kriminalserier. Men Bror Gunnar Jansson stod kvar med båda fötterna i skrotbluesen, med en naturgivenhet som Norgren såhär i eftertankens kranka blekhet aldrig har haft på riktigt samma sätt. Jansson sjunger med en helt annan angelägenhet, som om det gällde livet. Och det gör det ju. Annars kan det kvitta. Bror Gunnar Jansson har inte haft bråttom med sk
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 18 – COWBOY JUNKIES

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 18 – COWBOY JUNKIES

ARTIKLAR, NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom COWBOY JUNKIES: ”Whites Off Earth Now!!” (Latent, 1986) Det är väl preskriberat nu. Förresten är det nog ändå ingen som minns att jag i min recension av Cowboy Junkies då nya och väldigt hyllade ”The Trinity Session” från 1988 avfärdande den som musik för trötta lastbilschaufförer. Men ändå. När jag lyssnar på den idag tycker jag fortfarande att deras variant av country är lite väl letargisk. Men å andra sidan har jag själv i denna dag inte ens ett B-körkort. Förmodligen hade jag blivit ännu mer besviken på ”The Trinity Session” om jag hade hört Cowboy Junkies första skiva redan då. Jag tror inte att det var så många som hade det på den tiden, om man inte möjligen var kanadensare såsom Cowboy Junkies själva. Eller rent av kompis med medlemmarna, för ”Whites Of
JOHN LEE HOOKER FÖR ETT LIV

JOHN LEE HOOKER FÖR ETT LIV

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Idag skulle John Lee Hooker ha fyllt hundra år och Peter Sjöblom firar jubiléet med en personlig betraktelse av blueslegenden. När jag gick i gymnasiet och alla andra hade bilder på sina flick- och pojkvänner i plånböckerna hade jag istället en bild på John Lee Hooker som fläppade fram varje gång jag visade busskortet. Oss emellan var mina amorösa framgångar begränsade så det fanns helt enkelt inga fotograferade flickvänner att ha i pluskan. Jag visste knappt vad en flickvän var men å andra sidan visste ingen annan i min klass vem John Lee Hooker var heller så jag antar att det på något sätt jämnade ut sig. Det här hände sig på den tiden när Hooker ännu inte hade lierat sig med Santana, Bonnie Raitt och Robert Cray och blivit topplistevara med den utslätade sk
NATTSUDD – RADIONS OÄNGSLIGA RÄDDARE

NATTSUDD – RADIONS OÄNGSLIGA RÄDDARE

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Trött på hur radion låter? Längtar du bort från program som proppar öronen fulla tills trumhinnan bågnar sönder? Saknar du det gamla teveprogrammet Nattsudd? I så fall finns räddningen närmare än du tror. Jag är så pass gammal att radion i min barn- och ungdom hade en aura av mystik. Inte för att det var gängse i min generation; meka med moppen och mellanölsdrälla i portuppgången var väl en mer populär fritidssyssla för de flesta i min ålder men det lockade aldrig mig. Jag har aldrig åkt moppe; ska jag avslöja ett lyte jag har så kan jag inte ens cykla och jag utgår helt kallt ifrån att det är ännu värre att välta i mopedhastighet än att välta i den cykelhastighet jag aldrig lyckats komma upp i, så jag har alltid överlåtit allt sådant där till dem som utrustats
MED FINGRET I GÅSLEVERSBUKEN – OM BOB DYLANS NOBELPRISFÖRELÄSNING

MED FINGRET I GÅSLEVERSBUKEN – OM BOB DYLANS NOBELPRISFÖRELÄSNING

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (Foto:William Claxton) Fem dagar innan deadline levererade Bob Dylan sin nobelprisföreläsning till Svenska akademien. Somliga hyllar talet, andra är besvikna. Här funderar Peter Sjöblom kring föreläsningen och ”den riktige Dylan”. Allting blir så komplicerat när Bob Dylan är inblandad. Eller, allting blir så komplicerat när folks föreställningar om Dylan är inblandade. För det är väldigt sällan det handlar om just Dylan själv och det är väl delvis av egen förskyllan och hans omvittnade förtegenhet. Det lämnar öppen spelplats för allsköns spekulationer. Även belackarnas och deras avsky, som i sin mest vulgära form politiserades i samband med att Svenska akademien kungjorde Dylan som förra årets nobelpristagare i litteratur. Snart skallade lumpenhetens slagord h
GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom Om man pratar om krafter i det fördolda måste man nämna Göran Wiklund. En veteran som verkligen gör periferin väsentligare än mittfåran. Hans skivutgivning är liten men hans röst är desto större. Hans femtioåriga karriär är inte tillräckligt dokumenterad men här, speciellt för MONO, berättar han om sitt liv, sin musik och om sången som gör livet så ofantligt mycket större än döden. Soul är inget ord man ska slänga och dänga runt med hur ovarsamt som helst. ”Passion is no ordinary word” konstaterade den engelske sångaren Graham Parker en gång i tiden och han hade rätt redan då. Passionen är ju dessutom en av soulens allra viktigaste beståndsdelar. Utan den, ingenting. För det krävs mer än ett ord för att det ska vara soul; det finns inte lika många riktiga souls