fredag, oktober 19

Tagg: blues

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 23: MIKE WILHELM

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom MIKE WILHELM: ”Wilhelm” (United Artists/ZigZag, 1976) Om jag skulle göra en lista över de coolaste sångröster jag vet skulle Mike Wilhelm absolut vara med på den. (Antagligen skulle Kaleidoscopes Solomon Feldthouse toppa denna imaginära lista.) Så det är inte mer än rätt att Wilhelm för andra gången gör entré i MONO:s artikelserie Skivor som om undan. Första gången var det med gruppen Charlatans som bara gjorde en riktig LP men som gått till historien som San Franciscos första psykedeliska band. Hur det var med psykedelian kan diskuteras – i alla fall beträffande ”The Charlatans” som mer är en uppvisning i turbofierad amerikansk musikhistoria än vad man vanligtvis förknippar med den sinnesutvidgande genren. Och även Mike Wilhelms första soloplatta hamnar i det mer ro
BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BERT JANSCH: ”Just a Simple Soul” (Sanctuary) Ni kan få Jimi Hendrix bara jag får min Bert Jansch. För mig betyder han samma sak, någon som demonstrerade gitarrens möjligheter och på samma gång utvidgade dem. Bara det att hans gitarr var akustisk. Han tog det som den undflyende engelske folkgitarristen Davey Graham hade gjort, men gjorde det så mycket mer brännande. Jämfört med den hela tiden behärskade och självmedvetne Graham var Jansch vid en jämförelse en skrufsig gatslyngel som anföll strängarna med så mycket blues att han skapade en helt egen instrumentalistpersona. Beståndsdelarna var inte nya, men Jansch oborstade attityd till gitarren var det – i alla fall sett till de brittiska öarna. Han slet i strängarna, smällde dem hårt mot greppbrädan som om den
RY COODER – THE PRODIGAL SON

RY COODER – THE PRODIGAL SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RY COODER: ”The Prodigal Son” (Fantasy) Min relation till Ry Cooder är idag inte lika okomplicerad som den en gång var. Jag hyser fortfarande den största respekt för hans villkorslösa kärlek till rotmusiken, men jag har med åren kommit att störas lite av att hans egen gestaltning av den emellanåt är lite magistralt präktig, som att han minsann ska undervisa lyssnaren i varenda liten musikstil som framsprungit ur det gamla Amerika. Ofta är det förstås fråga om fantastisk musik, men Cooders diskografi känns ändå ibland som en katalogaria över stilar (bevisföremål 1A: ”Jazz” från 1978). Till ”The Prodigal Son” – Cooders första platta på sex år – har han skrivit ett par låtar själv men tonvikten ligger på gamla sånger av gospelkaraktär av artister som Blind Willie J
VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE

VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO – YOU’RE DRIVING ME INSANE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON & JOEY DEFRANCESCO: ”You're Driving Me Insane” (Sony) Som Van Morrison-fan borde jag naturligtvis vara glad för hans nuvarande höga produktionstakt, men ärligt talat börjar han fresta på mitt tålamod. Med tre skivor på lite drygt ett halvår börjar han kännas som den där jobbige grannen som hela tiden ska komma och låna en kopp socker och sedan står i dörröppningen lite för länge och pratar strunt. ”You're Driving Me Insane” – ja, fortsätter du komma och störa lite till så har jag snart blivit galen på riktigt. Särskilt som ”You're Driving Me Insane”, gjord tillsammans med Hammond-organisten Joey DeFrancesco, inte är mycket mer än en tunnslitning av det koncept Morrison har föredragit i det senaste och gjort rätt charmiga saker med – jazz- och bl
DET ÄR FÖRMODLIGEN INTE LÄMPLIGT NU

DET ÄR FÖRMODLIGEN INTE LÄMPLIGT NU

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom avhåller sig från att välja sida i kulturbråken. Han har fullt upp med att utkämpa sitt eget. Jag förmodar att det anses som moraliskt olämpligt att läsa Katarina Frostenson nu. Om det är olämpligt på något annat vis kan jag inte uttala mig om, jag har läst för lite av henne, det lilla jag de facto har läst av henne när jag var som djupast i konstprosan och poesin gav inte mersmak. Inte heller tänker jag blanda mig i diskussionen om Svenska Akademiens snille och smak eller brist på snille och smak mer än genom att säga att väldigt fort tröttnar på alla prestigepositioneringar och kulturbråk, stora som små; vuxna människor som beter sig som om morsan eller farsan glömde att hämta dem på dagis samtidigt som de – de kvarglömda – snarstucket försöker
DIVERSE ARTISTER – MEMPHIS RENT PARTY

DIVERSE ARTISTER – MEMPHIS RENT PARTY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Memphis Rent Party: The Blues, Rock and Soul” (Fat Possum) Detta är ett ”soundtrack” till journalisten Robert Gordons nyss utkomna bok ”Memphis Rent Party” men fungerar fint som en själsvständig skiss över den mer kantstötta musik som fötts och närts i Memphis. Här samsas färgstarka Memphis-personligheter som James Luther Dickinson, Alex Chilton (med en lätt neurotisk cover på Slickers gamla reggaeklassiker ”Johnny Too Bad”), Junior Kimbrough, Charlie Feathers och Panther Burns med Tav Falco i spetsen. Jerry Lee Lewis tittar också förbi; han är skivans mest kända namn. Stilarna skiftar från jazz och klassisk blues till country och trasrockabilly men kompilatet hänger ihop bättre än man skulle kunna tro. Anledningen till det är väl att det finn
NÄR JAG INTE KAN HÖRA VAD MISSISSIPPI-FARBRORN SJUNGER

NÄR JAG INTE KAN HÖRA VAD MISSISSIPPI-FARBRORN SJUNGER

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom oroar sig för vad som händer om han inte är mer än sin skivsamling. Ibland när livet kommer emellan, med sina fulaste knep och lumpnaste trick, räcker musiken inte till. Antingen kommer den obehagligt nära som en slö kniv med taggig egg som skär genom sinnet, eller så känns den så avlägsen att jag inte hör den tala som annat än ett sluddrigt mummel som distraherar mycket mer än det förtydligar. Då återstår bara tystnaden och det är den största och mest plågsamma tystnaden av alla. En tystnad som är en smärta som inte känns som någon annan smärta och som inte går att rå på med annat än att man väntar tills den av någon anledning bryts av sig själv. Jag känner mig aldrig så utelämnad och övergiven som i de stunder när musiken inte gör det som den h
VAN MORRISON – ROLL WITH THE PUNCHES

VAN MORRISON – ROLL WITH THE PUNCHES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: ”Roll with the Punches” (Exile) Van Morrison har hållit en hög profil de senaste åren, med ett återutgivningsprogram av lyckligtvis välgjorda remastringar inklusive det han gjorde med Them och för skivbolaget Bang i början av karriären, en intervjuserie för engelska radion och ett par bejublade utomhuskonserter i barndomens Belfast på sjuttioårsdagen för ett par år sedan. Plus, förstås nya plattor. Som inte alltid varit så bra – ”Duets: Re-working the Catalogue” där Morrison frotterade sig med allsköns mer eller mindre respektabla sångcelebriteter var en blaja. Och förra årets "Keep Me Singing" var väl ändå i pösigaste laget? “Roll with the Punches” har sina sega stunder den också men är på det hela taget en betydligt bättre skiva än de närmast f
LARS LUNDBERG & MATS LODÉN / RÄVJUNK / BLUESET

LARS LUNDBERG & MATS LODÉN / RÄVJUNK / BLUESET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LARS LUNDBERG & MATS LODÉN: ”Rebecca” (Shadoks) RÄVJUNK: ”Uppsala Stadshotell brinner igen” (Shadoks) BLUESET: ”Rock Machine” (Shadoks) ”Rebecca” är en av de svenska sjuttiotalets stora rariteter, inspelad mellan 1973 och 1976 och första gången utgiven 1977 i ynka tvåhundra ex. Egentligen var den tänkt som en demoplatta som skulle väcka skivbolagens intresse för Lars Lundberg & Mats Lodén, men då inget bolag nappade på erbjudandet såldes de kvarvarande exemplaren till vänner hemma i Luleå. För att kunna betala för tillverkningen av skivan sålde Lundberg rullbandspelaren som den spelades in på. Plattan blev en hemlighet som blektes av glömskan tills det att Tobias Petterson uppmärksammade den i sin bok ”The Encyclopedia of Swedish Progressive Music”,
THORBJØRN RISAGER & THE BLACK TORNADO – CHANGE MY GAME

THORBJØRN RISAGER & THE BLACK TORNADO – CHANGE MY GAME

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THORBJØRN RISAGER & THE BLACK TORNADO: ”Change My Game” (Ruf) ”Change My Game” har visserligen funnits ute ett litet tag men det är aldrig för sent att skriva om Thorbjørn Risager, dansk till ursprunget men med en blues som inte erkänner några nationsgränser. När skivan ”Too Many Roads” kom ut för några år sedan skrev jag i ett annat sammanhang att Risager är bättre än vad Totta någonsin var – med sin större emotionella tyngd vinner Risager matchen redan innan han kommit upp i ringen. Risager bär oftast sin musik med samma självsäkra elegans som han bär sina alltid lika snygga hattar. Så har han ju också sitt sju man starka kompband Black Tornado, en stabil enhet att falla tillbaka på och som får extra styrka av sin välsmorda blåssektion som kom alldeles s