Tag: Blondie

Okt202020 by adminNo Comments

THE RED LIGHTS (JEFFREY LEE PIERCE) – THE RED LIGHTS

av Peter Sjöblom THE RED LIGHTS: ”The Red Lights” (In The Red) MONO brukar inte skriva som om singlar och EP, men för den här femspåriga tolvtummarna krävs ett undantag då den har en sådan historisk tyngd. I alla fall om man som jag hyser en livslång kärlek till Jeffrey Lee Pierces musik. Dessa fem demos härrör från tiden innan han dekonstruerade bluesen med våld och rekonstruerade den med trollkonst till något djupt personligt och demonridet i de stormande Gun Club. Fem demos som aldrig tidigare ens har cirkulerat bland fansen och som legat ohörda för de flest. Det är med andra ord ett rockhistoriskt fynd. Pierces uppsåt med The Red Lights var nog så allvarligt men deras existens var kort, så kort att man inte ens kan kalla den en karriär. Hela deras livstid inföll under 1978

Nov292019 by adminNo Comments

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 24: EXPRESSOS

ARTIKLAR, NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN

av Peter Sjöblom EXPRESSOS: ”Promises and Ties” (WEA, 1981) Det spelar ingen roll hur många listor över de bästa powerpopskivorna jag läser, för den engelska kvartetten Expressos – utan bestämd artikel – är aldrig med på dem. Kanske för att powerpopen ofta ses som ett amerikanskt fenomen (en hållning jag aldrig begripit), men jag hittar aldrig ”Promises and Ties” på några andra listor heller. Skivan verkar helt bortglömd av alla utom några enstaka entusiaster. Det är synd, ja mer än synd, för den är smäckfull med snärtiga låtar, fulla av melodiska krokar för minnet och ett slagfärdigt sound som i grunden är new wave-igt nerstrippat men också tillåter sig sina Phil Spector-referenser, som i ”Tango in Mono” (snällt av dem att nämna MONO redan 1981!), ”By Tonight” och den helt underba

Okt292019 by adminNo Comments

TWELFTH DAY – FACE TO FACE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom TWELFTH DAY: ”Face to Face” (Orange Feather) Det är säkert tjugo år sedan jag senast tänkte på gruppen Blackgirls, tre amerikanskor som gav ut att par skivor på Hannibal Records för två decennierskiften sedan. Problemet är väl att inte så många andra heller har gjort det på ungefär lika länge. Och kanske var det inte många fler som brydde sig när Blackgirls debuterade med sin skiva ”Procedure” 1989 heller. Jag har faktiskt ingen aning. Men när jag hör skotska Twelfth Day, bestående av Catriona Price på fiol och Esther Swift på harpa, ploppar referensen fram som den självklaraste i världen. Bägge grupperna angriper folkmusiken från en oväntad punkt, i tvärt vinklade låtar. Det som skiljer Blackgirls och Twelfth Day åt är att de senare inte låter lika konfrontativa s