tisdag, november 19

Tagg: Bitter Funeral Beer Band

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA OCH BÄSTA-LISTA

PETER SJÖBLOMS ÅRSKRÖNIKA OCH BÄSTA-LISTA

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto Herbert Blomstedt: Thomas Notini) Peter Sjöblom sammanfattar 2017 och presenterar listan över årets bästa skivor. Faktiskt sina två listor. Det var ju också ett jävla år. Allsköns kryp har under 2017 krälat fram från både höger och vänster och ja, jag menar det också politiskt, kanske i synnerhet politiskt för den ena sidan har visat sig exakt lika usel och förståndslös som den andra och jag har inte orkat med det. Jag har bara velat klättra in i en stor trattgrammofon och gömma mig i tratten och skrika NEJ! så fort som någon har kommit i närheten och tjatat om att jag ska ha en åsikt om vad som händer i världen och hemmavid. Kalla det feghet eller ansvarslöshet eller vad ni vill och jag kontrar med självbevarelsedrift. Som tur är har den där tra
BITTER FUNERAL BEER BAND – PRAISE DRUMMING

BITTER FUNERAL BEER BAND – PRAISE DRUMMING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BENGT BERGER & BITTER FUNERAL BEER BAND: ”Praise Drumming” (Dragon) Lyckligtvis fanns det ett och annat som lyfte åttiotalet ur sitt erbarmeliga elände, både inom jazzen och rocken. Och bortom. Sådant som Bitter Funeral Beer Band som håller än idag och som gör att man kan om kanske inte just fördra, så i alla fall lättare förtränga årtiondets mer osmakliga yttringar. Det är egentligen bara sopransaxen och den bandlösa basen som här och där låter antyda att ”Praise Drumming” spelades in 1986 (och gavs ut året därpå). Generellt sett har den sin fräschör i behåll. Å andra sidan är det inte konstigt att ”Praise Drumming” är så bra som den är då flera av tidernas bästa och mest vidsynta svenska musiker medverkar, bland dem Anita Livstrand, Thomas Mera Gartz, Si
ISKRA – GRÄNSLÖS MUSIK

ISKRA – GRÄNSLÖS MUSIK

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom BO C. BENGTSSON: ”Iskra – Gränslös musik” (Bo Ejeby Förlag) ISKRA: ”Gränslös musik 1970-1992” (Caprice) Det går inte att tänka sig en bättre titel på en bok om svenska gruppen Iskra än ”Gränslös musik”. De hade öppningar åt så många håll – inåt mot musikerna själva och mellan dem, mot publiken och inte minst mot musiken – att man antingen får sortera in dem i väldigt många fack eller inget befintligt fack alls. Improvisationen var grunden i Iskras musik och det är inte fel att placera dem i samma europeiska krets som Spontaneous Music Ensemble, Il Gruppo D'Improvvisazione Nuova Consonanza och Globe Unity Orchestra. Men allra starkast släktband tycker jag att de hade med Art Ensemble of Chicago, tack vare hur de hanterade tystnaden och mellanrummen i musiken.