söndag, oktober 13

Tagg: Beatles

JEREMY IVEY – THE DREAM AND THE DREAMER

JEREMY IVEY – THE DREAM AND THE DREAMER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JEREMY IVEY: ”The Dream and the Dreamer” (Anti-) Nashville är ett skällsord som jag inte gärna applicerar på folk med ambitioner bortom den överstylade smörja som staden ifråga massproducerar enligt fabriksmodell. Så frågan är vad debutanten Jeremy Ivey har där att göra – det var där han bosatte sig efter att ha flytt den konservativa fosterjorden i Georgia. (Ur askan i elden...) Å andra sidan är ”The Dream and the Dreamer” inte en produkt av den stereotypa Nashville-industrin utan inspelad i en ”little bitty house studio” som han beskriver det, och producerad av Iveys fru Margo Price – själv en hyllad Nashville-artist utan typiska Nashville-aspirationer (hon ges ut av Jack White på hans Third Man-etikett). Tillsammans har de skapat ett luftigt sound som passa
FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

FLAMIN GROOVIES HETLEVRADE ROCK’N’ROLL

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Nyligen samlades San Francisco-bandets Flamin Groovies tre första album ihop till en box. Det ger Peter Sjöblom en anledning att hylla deras explosiva rock'n'roll från åren 1968-1979. Mick Jagger lär ha sagt att ”Teenage Head” med Flamin Groovies är en bättre platta än Rolling Stones ”Sticky Fingers” som kom samma år, 1971. Han hade i alla fall rätt den gången. ”Teenage Head” är mycket bättre på att vara ”Sticky Fingers” än ”Sticky Fingers” själv. Men så var ju Flamin Groovies (som vid den tiden stavade sitt namn utan apostrof i Flamin) också ett mycket bättre band överhuvudtaget. De var bättre på country och – framför allt – rock'n'roll. (Med tiden, efter ett antal medlemsbyten, blev de också oerhört mycket bättre på pop.) Den som inte tror mig kan gå ut och
POPARKEOLOG DAVID WELLS ÖPPNAR DÖRREN TILL EN NY VÄRLD

POPARKEOLOG DAVID WELLS ÖPPNAR DÖRREN TILL EN NY VÄRLD

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Michael Björn Michael Björn har samtalat med en sann poparkeolog och en legend i det fördolda som i årtionden har grävt efter obskyr musik från en svunnen tid: David Wells. Följ med på en resa ner i kaninhålet! Wikipedia definierar arkeologi som studiet av vår materiella kultur i form av lämningar och artefakter. Men tänk om vi inte pratar om forskare med spadar och borstar som flockas kring utgrävningar, utan om någon som använder intervjuer, loppmarknader och rullbandsarkiv? Kanske den materiella kulturen dessutom är vinyl, och det som en gång gått förlorat men nu återfåtts är popmusik? Popmusik i den beatleska tappning vi numera känner den är gott och väl ett halvt århundrade gammal. Men det betyder inte att lyssna på den måste involvera kladdig nostalgi. Förvånansvär
ELVA BILJETTER TILL POPHIMLEN

ELVA BILJETTER TILL POPHIMLEN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom För att inte gilla åttiotalet är Peter Sjöblom ovanligt fixerad vid det. Men han har sina skäl. Den här gången är skälen elva till antalet – och allihop börjar på bokstaven POP. Dessutom fnissar han åt gamla lustigheter han har hört tusen gånger förut. Till skillnad mot vad som ibland brukar sägas om sextiotalet – att den som minns det inte var med om det – så antar jag att de flesta som var med på åttiotalet kommer ihåg detta mycket väl. På gott eller ont, beroende på vem man frågar. Somliga tyckte helt klart om glamouren och överdådet, de tyckte om att titta på glittret och ytligheterna. Vi andra – för jag tillhör dem – kommer ihåg samma sak men avskydde det och fuktade våra uttorkade strupar så gott vi kunde vid de vattenhål som trots allt stod oss till buds
DET ÄR FÖRMODLIGEN INTE LÄMPLIGT NU

DET ÄR FÖRMODLIGEN INTE LÄMPLIGT NU

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom avhåller sig från att välja sida i kulturbråken. Han har fullt upp med att utkämpa sitt eget. Jag förmodar att det anses som moraliskt olämpligt att läsa Katarina Frostenson nu. Om det är olämpligt på något annat vis kan jag inte uttala mig om, jag har läst för lite av henne, det lilla jag de facto har läst av henne när jag var som djupast i konstprosan och poesin gav inte mersmak. Inte heller tänker jag blanda mig i diskussionen om Svenska Akademiens snille och smak eller brist på snille och smak mer än genom att säga att väldigt fort tröttnar på alla prestigepositioneringar och kulturbråk, stora som små; vuxna människor som beter sig som om morsan eller farsan glömde att hämta dem på dagis samtidigt som de – de kvarglömda – snarstucket försöker
EASTER EVERYWHERE

EASTER EVERYWHERE

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Storhelgsförnekaren Peter Sjöblom låter tankarna vandra mellan påskgodis, flourtanter, Bach-oratorier och psykedelia. Kanske eller kanske inte hänger det ihop. Påsken har aldrig varit någon större högtid för mig. Det var lite kul när man var liten och man fick ett påskägg fullproppat med godis (minns särskilt ett jag fick som var stort som en bäver och så fullt med godsaker att de vällde ut när jag öppnade det – jag måste ha haft IBS i månader efter det), men alltid var det någon förnumstig släkting som grumlade glädjen genom att menande stoppa med en tandborste i ägget. Jag vet inte om den seden fortfarande förekommer, att man ska ge ungarna dåligt samvete med en kulört gaddfejare från Jordan, men jag är helt säker på att den där förnumstigheten på min tid var
BEATLES UNDER LUPP – PAUL McCARTNEY: OFF THE GROUND

BEATLES UNDER LUPP – PAUL McCARTNEY: OFF THE GROUND

BEATLES UNDER LUPP, NYHETER, SERIER
av Thomas Renhult I serien Beatles under lupp tar Thomas Renhult sig en titt på Paul McCartneys soloplatta ”Off the Ground”. ”Off the Ground” kom ut 1993 och var den sista skiva Paul McCartney gjorde innan han kom in i en ny fas full av inspiration och kreativitet som har resulterat i ett flertal lysande album sedan slutet av nittiotalet (kan speciellt rekommendera ”Flaming Pie” från 1997 och ”Electric Arguments”, som han gjorde tillsammans med musikern Youth under bandnamnet The Fireman och som gavs ut 2008). Om McCartneys belackare vill få sin ensidiga bild av honom bekräftad är ”Off the Ground” ofta lysande för det ändamålet. Den är nämligen slickt välproducerad, musiken känns ofta oinspirerad och många av texterna handlar om hur man ska förbättra världen och att det är dum
RINGO STARR – GIVE MORE LOVE

RINGO STARR – GIVE MORE LOVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RINGO STARR: ”Give More Love” (Universal) Visst är det lite tjatigt att ständigt påpeka hur charmig nyblivne sjuttiosjuåringen Ringo Starr är, men det är ju just den charmen som gör att han kommer undan med mycket som inte skulle passera med andra artister. Hans skivor brukar vara harmlösa och lättviktiga men alltid med ett gott hjärta och ett smittande leende. I vanlig ordning omger sig den gamle Beatles-medlemmen med en stor mängd namnkunniga kompisar. Flera av de medverkande på ”Give More Love” har passerat genom Ringos ständigt skiftande All-Star Band, såsom Steve Lukather, Peter Frampton, Joe Walsh och Edgar Winter. Paul McCartney tittar in på ett par spår också, men från en svensk horisont är den största ögonbrynshöjaren ”You Can't Fight Lightning”, insp