fredag, april 3

Tagg: Anton Bruckner

”MILJARDER NEJ – BARA ETT ENDA JA” – OM DIRIGENTEN SERGIU CELIBIDACHE

”MILJARDER NEJ – BARA ETT ENDA JA” – OM DIRIGENTEN SERGIU CELIBIDACHE

ARTIKLAR, NYHETER
av Thomas Notini (huvudbild: Thomas Notini, övriga Wikimedia Commons) Thomas Notini tecknar ett livfullt porträtt av dirigenten Sergiu Celibidache, tillika mystiker och särling, en stundtals vresig visionär som under sitt färgstarka liv i jakten på äktheten inte lät musiken komprometteras av några halvmesyrer. Min mor blev alldeles märkbart förälskad i honom. I den svartvita svenska televisionens enda kanal på sextiotalet var utbudet av klassiska konserter, operaföreställningar och musikreportage beundransvärt stort, och gamla Radioorkestern, som nyligen bytt namn till Sveriges Radios Symfoniorkester, sände i det nya mediet generöst både konserter, repetitioner och intervjuer med den nye exotiske chefsdirigenten Sergiu Celibidache. Han lyckades med bragden att inom loppet av
ALLAN PETTERSSONS TID SKALL KOMMA

ALLAN PETTERSSONS TID SKALL KOMMA

ARTIKLAR, NYHETER
av Thomas Notini (foto av Kandinsky: "Improvisation, Deluge" Thomas Notini) Thomas Notini porträtterar Sveriges möjligen störste symfoniker genom tiderna, Allan Pettersson. ”De verk som överlever längst i musikhistorien är de som träffar någonting i åhörarna, något som gör att en människa känner igen sig själv i musiken.” (Victoria Borisova-Ollas) Hur många försök har det inte gjorts att definiera musiken, att förklara musikens väsen? Otaliga – och alla lika ofullkomliga och bristfälliga, liksom våra alltid lika fåfänga bemödanden att förklara konsten i allmänhet. Dessa försök gäckar oss likt fjärilar vi aldrig lyckas fånga. De löses upp och förvandlas till luft i de ögonblick då vi trodde oss ha hittat formeln, satsen, som en gång för alla röjer konstens mysterium för oss. L
ANTON BRUCKNER – ÄLSKAD OCH MISSFÖRSTÅDD

ANTON BRUCKNER – ÄLSKAD OCH MISSFÖRSTÅDD

ARTIKLAR, NYHETER
av Thomas Notini I vad Thomas Notini kallar "ett trevande försök till försvarstal" porträtterar han tonsättare som förblivit något av en outsider, långt efter sin egen tid. ”Nie mehr Bruckner in Stockholm!” – ”Aldrig mer Bruckner i Stockholm!” Det var vad en upprörd Wilhelm Furtwängler nästan skrek ut, när han i vredesmod lämnade Konserthuset i Stockholm efter att ha dirigerat Stockholmsfilharmonikerna i ett Bruckner-program en gång under mellankrigstiden. Mottagandet hade alltså varit mycket svalt. Det blev för Furtwängler en total chock och en oerhörd besvikelse, inte minst för att det stod i bjärt kontrast till den djupa uppskattning som han var van vid att Bruckners musik mötte på hela den europeiska kontinenten, i Storbritannien och i USA. Och inte mycket har ändrat