Aida Jabbari

av Thomas Wihlman (bild Aida Jabbari: Miki Anagrius, bild Anna Kalmering: Karl Gabor) MONO:s Thomas Wihlman sammanfattar sitt 2019. År 2019 var ett år som bara sprang förbi. Tjoff sade det. Och nu när man av någon anledning lovat att skriva ihop några intryck från 2019 protesterar tangenterna – va fan spelar årtalet för roll. Nej, det gör det inte. Musikår är inte som årgångsvin. Sextiotalets Odetta har för mig, i år, varit lika aktuell som någon annan. Jag hade gömt undan hennes röst i källarens minneshylla med gamla LP:n och insåg inte hur aktuell en stark svart röst från medborgarrättsrörelsen är, även 2019. I have a dream, that one day we once again will have a voice like Odetta's. Så 2019, en röst som Odetta, fortfarande viktigt, av såväl musikaliska som politiska skäl.

av Thomas Wihlman AIDA JABBARI: "Röst är det som återstår" (KWE) Lysande är ett ord som sällan förekommer i min vokabulär. Låt mig ta det ordet i munnen, just bara denna gång. Jag har lyssnat till Aida Jabbaris album "Röst är det som återstår". Lysande är ordet. För det är engagemang, toner, röster, musiker, texter som lyser som skivalbum så sällan lyser. Vän av ordning tycker möjligen att Jabbari tar i för mycket, att det knakar lite. Men, det här är musik som ska upplevas av hela kroppen. Av tånaglarna likaväl som av själen och hjärnbarken. Musiken har Aida Jabbari, född 1986, föräldrarna från Iran, skrivit själv, texterna kommer från Karin Boye och från den persiska poeten Forrough Farrokhzad. Därmed ingår albumet i den positiva trenden att i allt högre grad tonsätta lyri

Tag: Aida Jabbari

THOMAS WIHLMANS ÅRSKRÖNIKA

AIDA JABBARI – RÖST ÄR DET SOM ÅTERSTÅR