afrofunk – Mono

Maj302019 by adminNo Comments

EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU – HITSVILLE RE-VISITED

av Peter Sjöblom EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU: ”Hitsville Re-visited” (Mr. Bongo) Vem av Ebo Taylor och Pat Thomas som bäst förtjänar utmärkelsen Ghanas Fela Kuti tänker jag inte ens försöka avgöra – bägge bidrog ovärderligt på var sitt sätt till att ge den ghanesiska highlife-musikens ett funkigt drag. Kanske kan man i alla fall säga att Taylor hade ett eget Afrika 70 i bandet Uhuru Yenzu som bestod av flera av Ghanas mest garvade jazz- och groovemusiker. Med Ebo Taylor, hans band och Pat Thomas på samma skiva är ”Hitsville Re-visited” något av ett mästarmöte, först utgiven 1982 på etiketten Essiebons (kallad Ghanas motsvarighet till Motown vilket säger en del om dess inflytande – notera även Motown-referensen i skivtiteln). Det ska dock sägas att skivan förlitar

Apr232019 by adminNo Comments

DIVERSE ARTISTER – NIGERIA 70: NO WAHALA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Nigeria 70: No Wahala (Highlife, Afro-Funk & Juju 1973-1987)” (Strut) Strut Records samlingsplatteserie ”Nigeria 70” är kanske den mest konsekventa och målmedvetna översikten över nigeriansk groovemusik som finns. Men Strut har skyndat långsamt; sedan den första skivan under ”Nigeria 70”-flaggen – trippel-CD:n ”The Definitive Story of 1970's Funky Lagos” från 2001 – har det med ”No Wahala” kommit endast fyra volymer. Det har gått hela åtta år sedan förra delen ”Sweet Times (Afro-Funk, Highlife & Juju From 1970s Lagos)” släpptes. ”No Wahalas” förklarande parentestitel utlovar ungefär samma sak som ”Sweet Times” men betoningen här ligger aningens mer på afrofunk än highlife och juju än sist. För egen del är det bara en fördel; jag har li

Nov272018 by adminNo Comments

THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Linda Bönström THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN: ”Merrie Land” (Studio 13) Jag faller hejdlöst för nya plattan från The Good, the Bad & the Queen. “Merrie Land” är balsam för öronen och plattan kittlar alla sinnen. Ordet nyskapande återfinns här i sann mening och det är förtjusande att höra hur veteranerna Damon Albarn, Paul Simonon, Simon Tong och Tony Allen lyckas förena sina talanger ännu en gång. Texterna är naturligtvis signerade Albarn, frontmannen från superbritpopgrupperna Blur och Gorillaz, som uttryckligen har sagt att ”Merrie Land” skulle ha kunnat vara uppföljaren till ikoniska ”Parklife” från 1994. Med den här skivan handlar det om att syna den brittiska identiteten i sömmarna, ja till och med Brexit har haft en stor påverkan på vad Albarn knåpat ihop från r

Apr182018 by adminNo Comments

EBO TAYLOR – YEN ARA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom EBO TAYLOR: ”Yen Ara” (Mr. Bongo) Ebo Taylor är en av Ghanas stora musiklegender; han har varit musikaliskt verksam sedan femtiotalet. Årtiondet därpå studerade han vid Eric Guilder School of Music i London tillsammans med Fela Kuti. Antagligen bytte de idéer med varandra; hur som helst gav Taylor på sjuttiotalet en välbehövlig Kuti-inspirerad afrofunk-tyngd åt den annars emellanåt lite glättiga ghanesiska high life-musiken. (Den som vill få en översikt över Taylors glansfulla sjuttiotal kan kolla in Strut Records-samlingen ”Life Stories”.) I början av tiotalet fick Taylor en musikalisk nytändning, och ”Love and Death” (2010) och ”Appia Kwa Bridge” (2012) hör till de bästa Taylor har gjort. Lägg till dem ”Yen Ara”. Det är inte bara det tajta bandet som gör ”Ye

Apr92018 by adminNo Comments

FEMI KUTI – ONE PEOPLE ONE WORLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom FEMI KUTI: ”One People One World” (Knitting Factory) Av de bägge Kuti-bröderna Femi och Seun har mina preferenser alltid legat hos den förstnämnde. (Dock gjorde Seun helt nyligen en riktigt bra skiva – läs MONOs recension av den här). Femi Kuti har i mina öron alltid haft till sin favör att han är den som hela tiden legat närmast pappa Fela i stil – ett i grunden klassiskt nigerianskt afrofunksound som utan att ängslas skär genom trenderna. I vanlig ordning har Femi Kuti ett starkt politiskt tonfall på ”One People One World”. Om man bara ser på det ytligt i det ljus som allsköns nationalistiska krafter kastar över världen kan en titel som ”Africa Will Be Great Again” uppfattas som stötande, men minns att även om Femi Kutis hållning är stolt är den av den anti-

Mar162018 by adminNo Comments

SEUN KUTI – BLACK TIMES

NYHETER, SKIVOR

Idag kör MONO tre specialrecensioner där både Peter Sjöblom [PS] och Linda Bönström [LB] recenserar samma skiva - två till priset av en gånger tre! av Linda Bönström & Peter Sjöblom SEUN KUTI: ”Black Times” (Strut) Seun Kuti begår med ”Black Times” en kardinalsynd, plattans åtta spår klockar in en speltid på strax över timmen – i mitt tycke är det exceptionellt få skivor som överlever en sådan prövning. ”Black Times” är egentligen inte ett av undantagen till regeln och under produktionen borde man ha skurit ner på något för att få till en jämnare kvalité. Men! Jag gillar Kuti och bandet Egypt 80, som Kuti tog över efter bortgången av hans legendariske far Fela Kuti, plattan bjuder på en fusion av afrobeat, jazz och funk. ”Corporate Public Control Department (C.P.C.D.)”

Sep202017 by adminNo Comments

ANTIBALAS – WHERE THE GODS ARE IN PEACE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom ANTIBALAS: ”Where the Gods Are in Peace” (Daptone) Man kan fnysa ”retro” bäst man vill, men det är skivbolag som Daptone som behövs om man överhuvudtaget ska få någon motvikt mot all blodfattig broilersoul och ihjäldesinficerad vakuumpop. Lyckligtvis stod och föll inte Daptone med deras klarast lysande stjärna Sharon Jones som ju gick bort för mindre än ett år sedan. Daptone har ju trots allt alltid haft ett stall av flera band och artister som målmedvetet strävat bort från den fluffiga intigheten. Sedan några år tillbaka har de även Brooklyn-bandet Antibalas som innan de hittade till Daptone flyttade runt mellan olika bolag som Anti, Ninja Tune och egna etiketten Afrosound. Och ett afrosound är precis vad det handlar om. Bandets musik är ett oanfrätt utskott

Sep202017 by adminNo Comments

TONY ALLEN – THE SOURCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR

av Peter Sjöblom TONY ALLEN: ”The Source” (Blue Note) Tony Allen kommer för evigt att vara en legend då hans trumspel var ett fundamentalt element i afrofunkkungen Fela Kutis fysiska, militanta sväng. Dessutom har den idag sjuttiosjuårige Allen haft en egen bana som bandledare sedan mitten av sjuttiotalet, en karriär där han varit öppen för nya och samtida intryck utan att för den skull förlora sin integritet. Han har spelat in tillsammans med Doctor L, Jimi Tenor, Rich Medina, Charlotte Gainsbourg och Damon Albarn (som för övrigt spelar piano på en låt på ”The Source”) men har på senare tid skarpare fokuserat på sin tidigaste musikkärlek, jazzen. Tidigare i år släppte han en hyllnings-EP till Art Blakey på Blue Note, och på ”The Source” tar han ännu ett steg utmed jazzvägen.