ABBA – Mono

av Linda Bönström Linda Bönström sammanfattar sitt 2018 med ett vitt papper och en djup suck. Men känner tillförsikt. Det är dags igen, det tomma vita pappret framför mig, den djupa sucken. Året där allt det där skulle hända rinner ut, borta i ett kick, och för att vi inte ska tro att det bara är måndag som glider in i tisdag har vi årskrönikan. Denna styggelse till efterkonstruktion där vi drar ihop små tåtar till omkring tretusenfemhundra ord för att täcka sådant vi egentligen glömt men googlat oss till. Världen 2018. Kan någon vänlig själ trycka ner några årets bästa-listor i halsen på vederbörande kulturredaktioner – vän av ordning tycker att det inte vore mer än rätt för den plågsamt dåliga kulturjournalistiken vi sett vräka ut sig. Men jag är inte bitter, snarare tvärtom, j

av Peter Sjöblom ABBA återförenas. Peter Sjöblom känner sig kränkt. ABBA har återförenats. De har spelat in två nya låtar. Möjligen är jag den ende i hela världen som inte jublar åt det. Det finns redan på tok för mycket ABBA i universum, alldeles för många ”The Winner Takes It All”, ”Happy New Year” och ”Waterloo”. ”Waterloo”, som dessutom klonats till miljarders miljarder små-Waterloos av miljarders miljarders dansband. Mycket av vad ABBA gjort låter ju för övrigt precis som dansbandsarketyper. De nyinspelade låtarna ska tydligen släppas i höst och åtföljas av en så kallad avatarturné. Det betyder att de ska ut och turnera som hologram så att medlemmarna, i sina biologiska upplagor, kan stanna hemma och diska, om de nu gör sådant, eller gå ut med hunden, om de har hund

Tag: ABBA

LINDA BÖNSTRÖMS ÅRSKRÖNIKA

THE WINNER FAKES IT ALL