tisdag, december 10

Tagg: 13th Floor Elevators

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 2: G-P

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 2: G-P

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER, SERIER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom fortsätter sin alfabetiska exkursion genom sextiotalets garageland som han påbörjade förra veckan med A-F. Mer förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas alltså! Idag: G till P. THE GRIM REEPERS: ”Two Souls” (1966) Enligt den informativa sajten Garage Hangover släpptes The Grim Reepers enda singel i januari 1967, medan exempelvis Discogs listar den som utgiven 1966. I alla händelser låter den mer som 1966, med sitt primitiva stomp och snäsiga sång som tillsammans perfekt uttrycker den neurotiska olusten hos berättarjagets Dr. Jekyll & Mr. Hyde-natur. Inte mycket är känt om bandet, förutom att gruppens fyra medlemmar var hemmahörande i Los Angeles. HAMILTON STREETCAR: ”Invisible People” (1967
GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 1: A-F

GARAGEROCK-ALFABETET, DEL 1: A-F

ARTIKLAR, GARAGEROCK, MUSIKALFABETEN, NYHETER
av Peter Sjöblom Peter Sjöblom kan inte längre stå emot frestelsen att i alfabetisk ordning dyka ner i det obskyra sextiotalet. Under tre fredagar med start idag presenterar han tjugosex garagerockfavoriter – förbrännande fuzz, osnutna orosmakare, stöddiga snorvalpar, perfekt pop och exemplarisk extas från A till Z! Idag: A till F. För en mer djuplodande introduktion till denna – ytterst personliga! – alfabetiska genomgång av sextiotalets garagerock hänvisar jag till min recension av Seth Boveys bok ”Five Years Ahead of My Time: Garage Rock from the 1950s to the Present” – den ger en bakgrund till såväl garagerocken som fenomen som till min egen kärlek till genren. Men några ytterligare inledande ord kan ändå vara på sin plats. Att säga exakt vad garagerock är är inte helt lä
SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom SETH BOVEY: ”Five Years Ahead of My Time – Garage Rock from the 1950s to the Present” (Reaktion Books) Jag var barn tills dess att jag hörde ”Where the Wolf Bane Blooms” med The Nomads. I samma ögonblick som jag hörde den, faktiskt i samma ögonblick som jag hörde de tremolodarrande inledningsackoren och den hårt fuzzade sologitarren som sträcker sig mot allting ovanför mig i en uppåtgående skala i öppningsspåret ”I'm Five Years Ahead of My Time”, blev jag tonåring till mer än bara åldern. Jag var plötsligt ”half a boy, half a man” som Flamin' Groovies formulerade det, sexton år gammal, samma ålder som The Nomads senare hyllade på singeln ”16 Forever”, åldern när världen är ny och värd att upptäckas. Livet började på riktigt. Som andra har sagt om andra skiv
ROKY ERICKSON 1947-2019

ROKY ERICKSON 1947-2019

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto: Joe Mabel/Wikimedia Commons) Roky Erickson har gått ur tiden. Peter Sjöblom, livslångt Roky-fan, minns honom. Jag har åtminstone en hjälte som jag aldrig ifrågasatt. En husgud vars utstrålning aldrig har blekts ut av ett slags musikateistiskt filter. Nej, Roky Erickson har varit en konstant ända sedan jag upptäckte 13th Floor Elevators i femton-sextonårsåldern och låten ”You're Gonna Miss Me” drabbade mig lika hårt som den drabbat andra när de hörde den för första gången. De hämndlystet framhamrade ackorden; garageackord som i sin fallande tonskala alltid haft en sorts slutgiltighet över sig och som alltid har stått långt över alla andra garageackord. Det blodtörstiga drivet som får det att låta som att låten underkuvar bandet lika mycket som den betvinga
ELVA BILJETTER TILL POPHIMLEN

ELVA BILJETTER TILL POPHIMLEN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom För att inte gilla åttiotalet är Peter Sjöblom ovanligt fixerad vid det. Men han har sina skäl. Den här gången är skälen elva till antalet – och allihop börjar på bokstaven POP. Dessutom fnissar han åt gamla lustigheter han har hört tusen gånger förut. Till skillnad mot vad som ibland brukar sägas om sextiotalet – att den som minns det inte var med om det – så antar jag att de flesta som var med på åttiotalet kommer ihåg detta mycket väl. På gott eller ont, beroende på vem man frågar. Somliga tyckte helt klart om glamouren och överdådet, de tyckte om att titta på glittret och ytligheterna. Vi andra – för jag tillhör dem – kommer ihåg samma sak men avskydde det och fuktade våra uttorkade strupar så gott vi kunde vid de vattenhål som trots allt stod oss till buds
EASTER EVERYWHERE

EASTER EVERYWHERE

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Storhelgsförnekaren Peter Sjöblom låter tankarna vandra mellan påskgodis, flourtanter, Bach-oratorier och psykedelia. Kanske eller kanske inte hänger det ihop. Påsken har aldrig varit någon större högtid för mig. Det var lite kul när man var liten och man fick ett påskägg fullproppat med godis (minns särskilt ett jag fick som var stort som en bäver och så fullt med godsaker att de vällde ut när jag öppnade det – jag måste ha haft IBS i månader efter det), men alltid var det någon förnumstig släkting som grumlade glädjen genom att menande stoppa med en tandborste i ägget. Jag vet inte om den seden fortfarande förekommer, att man ska ge ungarna dåligt samvete med en kulört gaddfejare från Jordan, men jag är helt säker på att den där förnumstigheten på min tid var