måndag, april 23

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL 7: DAN FOGELBERG

av Peter Sjöblom

DAN FOGELBERG: ”High Country Snows” (Full Moon, 1985)

En tallrik med kallnade kroppkakor har större lockelse än Dan Fogelbergs musik. Med den skillnaden att en kall kroppkaka åtminstone har någon form av personlighet. För något mesigare än Dan Fogelberg får man leta efter. Hans musik är så tandlös att hela det amerikanska tandläkarförbundet står på kö för att gratis ge den någonting – minsta lilla! – för att att den ska få något som helst bett. Dan Fogelbergs musik är, kort sagt, ett enda stort ing-en-ting. Så egentligen borde ”High Country Snows” inte finnas.

För de flesta gör den inte det heller. Risken är stor att om någon alls plockar upp skivan ur någon skamback så åker den illa kvickt ner igen. Inte konstigt som det omslaget ser ut. Förutom det faktum att Dan Fogelbergs namn står där fullt synligt, så ser det ut som konvolutet är designat av Alaskas turistbyrå. Sångaren står där och spänner sig i lusekofta och Chuck Norris-skägg medan han försöker se allvarlig ut framför ett bergsmassiv som förmodligen är äkta men som ser ut som en kuliss som när som helst skulle kunna blåsa omkull av ett ynka litet tvärdrag. Den som mot förmodan vågar granska skivan närmare lär med ett kvävt skrik instinktivt släppa den i kontaminationsskräck då det står att den är utgiven 1985. Inget bra årtal.

”High Country Snows” har alltså precis allting emot sig.

Tills man, om man så törs, spelar den.

Jag brukar lita på mina vänner men när en av de bästa jag har rekommenderade mig att lyssna på ”High Country Snows” trodde jag nästan att det var ett elakt skämt, som om han ville driva med mig och min countryvurm. Det var längesen, men sedan dess har jag varje gång jag spelat den – och det är många gånger nu – sänt honom en välsignelsens tanke. När jag försökt skicka rekommendationen vidare till andra har jag mötts av samma skepsis. Men lika lite som min vän skojade med mig, lika lite skojar jag med er. Jag vill verkligen att alla ska höra den här skivan. Oavsett hur omslaget ser ut och vad som står på det. För det är en smått fantastisk platta.

Vi borde alla vara tacksamma för att Dan Fogelbergs karriär mer eller mindre hade gått i stå där i mitten av åttiotalet. Att framgångarna med hans sedvanliga singer/songwriter-betonade möbelstoppningspop hade blivit mindre och allt mer sällsynta. För när han inte hade så mycket att förlora längre ens i kommersiell mening tänkte han att han lika gärna kunde förverkliga en gammal dröm. Göra något han hade velat göra så länge, utan prestationsångest och snärjande förväntningar. En country- och bluegrassplatta.

Progressiv bluegrass låter som en motsägelse då bluegrass ju inte direkt är en genre med rykte om sig att vara den mest utvecklingsvänliga. Och många hårdkokta traditionalister rynkade mycket riktigt på näsan när en ny generation av frisinnade musiker började vänslas med både rock och jazz på sjuttiotalet. Men det var ju inget nytt – hur mycket gnälldes det inte när The Byrds som första rockband spelade i countryns högborg Grand Ole Opry? Countryn har med andra ord alltid gnölat över fritänkare och har alltid haft lätt att se minsta lilla försök till förändring som ett frontalangrepp på ”eviga värden”. Åtminstone till en början tills det nymodiga har blivit tradition. Det måste man inte vara countryhatare för att erkänna.

Den progressiva bluegrassen var precis rätt ställe för Dan Fogelberg att leta på när han behövde musiker till ”High Country Snows”. Han fann en del framstående och namnkunniga sådana, som Jerry Douglas, Vince Gill, David Grisman, Chris Hillman och Ricky Skaggs. Men det är inte det mest imponerade – de var ju ändå alla instrumentalister som tyckte så mycket om sin musik att de inte gärna missade ett tillfälle att få spela den. De brukade göra bra ifrån sig bara därför, och det gör de här också. De spelar av kärlek, ren och oförställd kärlek. Och om inte det förmår gripa hårt om lyssnarens hjärterötter vet jag inte vad som skulle kunna göra det. Underkänner man den här skivan är man inte puritan utan hjärtlös.

Nej, det som verkligen förbluffar med ”High Country Snows” är att de flesta av skivans låtar är skrivna av Dan Fogelberg själv. Man kan förlöjliga honom så mycket man vill men man kan aldrig, aldrig ta ifrån honom att de låtar han gjorde till ”High Country Snows” är tidlös, högkaratig countrymusik. ”Sutter’s Mill” och ”Wandering Shepherd” är båda så bra att de omedelbart borde ha upptagits i countryn kärnkanon utan att ens ha ifrågasatts. Första gången jag hörde dem trodde jag att Fogelberg hade hittat ett par märkligt förbisedda traditionella låtar. Det borde vara ett tecken nog på hur tidlösa de är. Men hela skivan är lika oanfrätt av tid och rum. Därför tål den att spelas om och om igen. Hur många gånger som helst.

Jag säger det att hade den kommit en femton år senare, efter att Johnny Cash med Rick Rubins och American Recordings hjälp blivit den han innerst inne var, hade den kommit i samband med att filmen ”O Brother, Where Art Thou” hade premiär, eller om dess utgivning hade sammanfallit med att Dolly Parton återvände till rötterna med ”The Grass Is Blue” och ”Little Sparrow”, hade ”High Country Snows” idag setts som lika självklar pch varit lika älskad som något av det jag just räknade upp. ”High Country Snows” gick vilse i tiden, men jag ber er: hjälp den att komma till rätta. Den förtjänar varenda uppoffring ni kan göra för den. Det gör ni också.