lördag, februari 24

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 6: HUMAN SEXUAL RESPONSE

av Peter Sjöblom

HUMAN SEXUAL RESPONSE: ”In a Roman Mood” (Passport, 1981)

Vissa band är så nära förknippade med en viss låt att resten av vad de har gjort skjuts så långt mot bakgrunden att man knappt längre kan se den. I fallet Human Sexual Response heter låten ”Jackie Onassis”. Nu kanske inte det säger så mycket det heller eftersom Human Sexual Response är ett relativt okänt band överhuvudtaget. Hemma i Boston var de visserligen stora lokala hjältar – och är fortfarande det att döma av deras oregelbundna men bejublade återföreningar – men i vår del av världen är deras ryktbarhet mest begränsad till den lyssnarkrets som särskilt intresserar sig för amerikansk artpunk och annan skarpt vinklad rockmusik kring slutet av sjuttiotalet. Nu tycker jag själv inte att ”Jackie Onassis” är särskilt bra; den är ungefär lika stelbent som skivan den hämtades ifrån, 1980 års ”Fig. 14”. Men det är den skivan som suger åt sig det mesta av berömmet medan uppföljaren, den i alla avseenden bättre ”In a Roman Mood”, står och möglar i begagnatbackarna eller vilket gudsförgätet hörn som den nu så hjärtlöst har förpassats till.

Gruppens begynnelseår är minst sagt illustra. Det hela började med kazoo-orkester, ni vet det där leksaksbetonade instrumentet som ser ut som en liten ubåt och som låter som en kam i målbrottet när man sjunger genom det. De utvecklades till en country & western-kvartett vars grej var att sjunga helt a capella på fester och i tunnelbanan. Hur framgångsrikt detta något ovanliga koncept egentligen var törs jag inte säga, men 1976 bytte de i alla fall tvärt riktning och efter att ha värvat ytterligare medlemmar förvandlades de till rockbandet Human Sexual Response. De spelade i Bostons sädigaste kvarter, det område som i folkmun kallades för The Combat Zone och var känt för sina bikers och strippklubbar. Med tiden utvidgades bandets geografiska täckning till att omfatta Bostons övriga punkklubbar och gaybarer. Deras första stora spelning var som förband till Jimmy Cliff i Symphony Hall. Det kan ha varit Bostons sämsta artistmatchning genom tiderna. Human Sexual Response blev utbuade. Fast får man tro deras sångerska Casey Cameron lyckades de vinna över publiken innan konserten var slut. Men som hon uttryckte det: ”Det var en intressant början”.

Det som först slår en när man hör bandet är den huvudsakliga sångaren Larry Bangor. Hans stämma låter ungefär som om man filtrerat bort tjockan ur Dead Kennedys-sångaren Jello Biafras röst. Bangors är tunnare, mer renodlad fast minst lika karaktäristisk. Men i det sex man och en kvinna starka bandet fanns det rikligt med röstresurser att ta av, och Human Sexual Response kännetecknas av en sorts flersidig, sammansatt sång. Det mest anslående exemplet på deras vokala kapacitet är den överväldigande ”Bodyguard”, på en gång upphöjt seren och förebådande dystopisk. Med sin nimbus av slutgiltighet hade den inte kunnat placeras någon annanstans än allra sist på ”In a Roman Mood”. När låten är slut efter fyra och en halv majestätiska minuter blir man kvar i stolen tills den paradoxala känslan av ödesmättnad och katharsisk lättnad långsamt har klingat av.

Men trots de dystra stråken har ”In a Roman Mood” en upplyftande energi. Musiken är originell, krökt, emellanåt nervöst lagd men knappast svårtillgänglig. Mellan egna låtar som den Throwing Muses-aktiga ”Keep a Southern Exposure”, den ivrigt forsande ”Marone Offering” och den förföriskt upplysta ”Land of the Glass Pine Cones” klämmer de in en cover på Balloon Farms garageklassiker ”A Question of Temperature” med en sådan självklarhet att det lika gärna kunde ha varit deras egen låt.

I sina låtar blandade Human Sexual Response gärna allvar med en skev humor. Ibland var de sexuellt frispråkiga och de gjorde ingen hemlighet av att flera, men inte alla, av medlemmarna var gay – Casey Cameron kallade bandet ”pansexuellt”. Det låter inte så märkvärdigt idag och ska inte heller göra det, men man måste minnas att även om dåtidens starka gayrörelse de facto hade vidgat utrymmet för de homosexuella hade den ännu inte hade hunnit bryta ner lika många av det bigotta samhällets normer som den trots allt och lyckligtvis har gjort idag. Särskilt kontroversiell var låten ”Butt Fuck” som bandet hamnade i blåsväder med när de på sitt sedvanligt teatralt inspirerade sätt framförde den live i ett lokalt teveprogram. (Låten gavs inte ut förrän som extraspår på CD:n av ”Fig. 14” som då döptes om till ”Fig. 15”.) Men det kanske är som Huffington Post skrev apropå gruppens senaste återförening häromåret: ”Kan man inte underhållas av tankeväckande sexualpolitiska analyser samtidigt som skakar loss som en galning kan man helt enkelt inte underhållas alls.”

Human Sexual Response (vars namn hämtades kom från William Masters och Virginia Johnsons banbrytande bok om det samlagets fyra stadier) var alltså gränsöverskridande på fler områden än det rent musikaliska. Men det är förstås musiken som är deras påtagliga kvarlåtenskap. I efterhand låter ”In a Roman Mood” både mer typisk för och mer fristående från sin tid på en och samma gång. Ännu en paradox bland alla dem som gjorde Human Sexual Response till det säregna och sammansvetsade band de var. ”Vi var som en folkstam som var inne på exakt samma sak, samtidigt som vi befann oss i ett ständigt flöde”, som Cameron formulerade det.

Dessvärre bröts flödet 1982 när Human Sexual Response upplöstes efter bara två skivor. Casey Cameron flyttade till Kalifornien och fick som många andra jobb i databranschen. Det mångåriga paret och sångarna Dini Lamot och Windle Davis drev först en teater med ett utbud som spände mellan dockteater och dragshow innan de startade ett fantastiskt vackert bed & breakfast i Hudson, NY som de tråkigt nog sålde så sent som förra året. Övriga medlemmar fortsatte på den musikaliska banan, ett par av dem som medmusiker till Bob Mould och Frank Black. Flera av dem, inklusive Larry med rösten, fortsatte som The Zulus, men utan den styrka och passion som utmärker ”In a Roman Mood”.