söndag, maj 27

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 5: BANGLES

av Peter Sjöblom

BANGLES: ”All Over the Place” (Columbia, 1984)

Vän av ordning kanske undrar vad Bangles har att göra i Monos sektion för bortglömda, förbisedda och förnekade skivor. De var ju så framgångsrika och prickade in hits både här och där. Det stämmer naturligtvis, så undran är berättigad. Men om jag ber er att på stående fot nämna tre av deras mest kända låtar, vilka skulle ni välja? ”Walk Like an Egyptian”? ”Manic Monday”? ”Eternal Flame”? Ingen av dem finns med på ”All Over the Place”. Om vi vänder på det – hur många av er kan på uppmaning och utan att googlefuska namnge tre låtar från just den skivan?

Nä, jag tänkte väl det.

Kioskvältarskivorna som ovan nämnda låtar kommer ifrån, ”Different Light” från 1986 och ”Everything” från 1988 uppstod inte i ett vakuum. De hade redan då ett flerårigt förflutet. För de flesta var det början men för mig var det slutet för Bangles när Prince under pseudonym gav bort ”Manic Monday” till dem och innan han inledde sitt åtminstone påstådda kuttrasju med bandets gitarrist Susanna Hoffs.

Så låt oss låtsas att 1986 ännu inte hänt och gå tillbaka till början av åttiotalet och Los Angeles, när den scen som skulle komma att kallas paisley underground ännu bara var ett försiktigt groende frö. Band som Dream Syndicate, Green on Red, Rain Parade och det Salvation Army som kort därpå skulle byta namn till The Three O’Clock tog de spelningar de kunde få och förhoppningsvis få ihop tillräckligt med pengar för att själva kunna ge ut en singel eller EP. Om det mu inte fanns något befintligt lokalt bolag som kunde ombesörja en utgivning. På så vis skiljde sig inte The Bangs från de andra, men de var bland de första som faktiskt lyckades få ut en skiva – singeln ”Getting Out of Hand” från 1981. Det hördes att de hade gått i garagerockskolan med ”Pebbles” och ”Nuggets” som kurslitteratur, men mest av allt var den lilla sjutummaren en lite för energisk och rätt tafflig pastisch på The Mamas & The Papas solbadande folkpop.

Icke desto mindre fick skivbolaget Faulty Records ögonen på bandet och ville ge ut Bangs nästa platta. Det var bara ett problem: gruppnamnet. Det sägs att ett annat band hade rätten till namnet Bangs, och så kanske det är. Men jag misstänker att det kan finnas andra skäl också. Faulty hängde ihop med I.R.S. Records som i sin tur hade kopplingar till Columbia, och det vore dumt att med några eventuella sexanspelningar stöta sig med det skenheligt pryda slips-och-cigarr-gänget inne på skinnsoffa-och-glasbords-kontoret på översta våningen. Och herregud – bandet bestod ju av fyra tjejer! Det gick ju bara inte an med en sådan vulgär rättframhet! När skivan, en självbetitlad mini-LP med fem låtar, kom ut 1982 hade bandet lagt till två bokstäver i namnet och skippat den bestämda artikeln och blivit Bangles.

Visst var ”Bangles” en utveckling från den föga övertygande debutsingeln, men istället för att anspela på The Mamas & The Papas lät det nu istället som att de åkallade Blondie. Det är ingen särskilt minnesvärd skiva, och ingen skulle väl ha brytt sig särskilt mycket om Bangles idag om deras karriär hade tagit slut där och då. Som den kunde ha gjort 1983, när basisten Annette Zilinskas hoppade av för att starta ett eget band, cowpunkarna Blood on the Saddle. Lyckligtvis valde de att ersätta henne, med Michael Steele från – Runaways! Det låter som ett osannolikt val men hon var tydligen precis den som Bangles behövde. Plötsligt hittade de vad de hade famlat efter ända sedan den tafatta ”Getting Out of Hand”.

Alla tyckte inte om benämningen paisley underground, men det var trots allt ett beskrivande namn på den klick av band som särskilt mellan 1982 och 1985 på ett personligt sätt omformade sextiotalets mer eller mindre obskyra rock. Green on Red mognade efter ett par trevande plattor och spelade in den Doors-inspirerade ”Gravity Talks”, innan de med ”Gas Food Lodging” skapade en allegorisk heartland-rock av cinemaskopisk bredd. Dream Syndicate gav ut den nattskimrande ”The Days of Wine and Roses” innan de tog ett steg bort från inspiratörerna Velvet Underground och mot Television på ”Medicine Show”. Rain Parade lummigt dåsiga nypsykedelia kunde vara lika mörk i tonen, medan The Three O’Clock omtolkade psykedelian till en mer transparent, solbelyst form av pop. Men inga var så ohemult poppiga som Bangles. Kanske är det just därför och för att de rönte mycket större framgångar än något av de andra banden jag namnger ovan som de glöms bort när man pratar om paisley underground. Som att de i folks ögon blev för stora för sitt eget ursprung.

När jag säger att Bangles var ogenerat poppiga menar jag det på allra bästa sätt. Melodierna på ”All Over the Place” är så fint utmejslade att de inte hade gått att förbättra. Stämsången är så tajt och fyllig att man inte ens skulle kunna pilla in en remsa gladpack mellan rösterna. Ja, rösterna! Debbie Petersons lite sträva, systern Vickis lite halsigare men lika karaktärsstarka, och Susanna Hoffs sensuellt nasala. Deras röster är underbara var och en för sig men när de smälter samman i rent Byrds-liknande harmonier blir musiken som förtrollad!

Det enda jag har att invända mot ”All Over the Place” är att ”Where Were You When I Needed You?” lämnades bredvid skivan. Bangles tog Grass Roots P.F. Sloan-komponerade örhänge, tätade originalets glesa folkpopsound med ringande, ringlande Rickenbacker-gitarrer och gav låten ett större ljud och ett mer kontemporärt driv. Det är en underbar cover, och det är enbart de bästa banden som smusslar undan sådana pärlor – Bangles gömde den på baksidan till singeln ”Hero Takes a Fall”.

Utöver det är ”All Over the Place” oantastlig, en av de sällsynta skivor som faktiskt är bra hela vägen igenom. Den har inte en enda dålig låt men flera som lätt blir favoriter. Mina är framför allt Susanna Hoffs ”Dover Beach” som formligen är nere på knä och tigger om baklängesgitarrer, men Bangles står emot enträgenheten och det gör låten bara ännu större. ”Restless” i sin tur lyckas där ”Getting Out of Hand” misslyckades med att hantera The Mamas & The Papas-influenserna på ett bra sätt. Och så ”Live”, en cover på sextiotalsbandet The Merry-Go-Round som upprymt pekar på var Bangles rötter låg.

Bangles försökte aldrig dölja sin kärlek till det sextiotal där gudomliga melodier fick ett kaxigt komp men det var på ”All Over the Place” som kärleken förklarades på det renaste sättet. Skivan kom 1984 men har ett ovanligt rent och distinkt sound. Ett par år senare var allting alltså förlorat. Bangles överproducerades och översminkades för att passa in i Cher- och Tina Turner-mängden. Prince blev förälskad och spargrisarna rasslade som aldrig förr. Och som förr blev det aldrig igen. ”All Over the Place” var bara en övergång mellan de valpigt ivriga Bangs och den lukrativa mjölkko som Bangles förvandlades till. Men det är en övergång som ska uttalas höjdpunkt. En höjdpunkt inte bara för Bangles, utan en för hela åttiotalet.