söndag, maj 27

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 4: PETER HAMMILL

av Peter Sjöblom

PETER HAMMILL: ”…and Close as This” (Virgin, 1986)

Jag både avundas och lider med den som ännu inte har upptäckt Peter Hammill, och det av samma anledning. Han har gett ut så fruktansvärt mycket skivor och väldigt många av dem är ingenting mindre än fenomenala. Var ska nykomlingen börja? Man kan inte ge något enkelt svar på det för inte nog med att mängden skivor är överväldigande, de skiftar ganska mycket i stil och tilltal. Faktum är att till och med många mer garvade Hammill-lyssnare begränsar sitt intag. Flera jag känner drar gränsen vid slutet på sjuttiotalet, och som stresshantering inför den väldiga diskografin är det helt begripligt men det innebär samtidigt att man missar början på Hammills åttiotal vilket är synd eftersom han, överraskande nog för en sjuttiotalsartist, gjorde några av sina allra bästa skivor just då.

Peter Hammill har ända från början haft två karriärer, den ena i eget namn och den andra som ledare för gruppen Van der Graaf Generator. De hörde hemma i den progressiva rock som började gro i England i efterdyningarna av sextiotalets psykedelia och som blommade upp och blev en av de mest tongivande genrerna under sjuttiotalet fram tills det att punken ryckte undan mattan för alla komplicerade taktarter och avancerade harmonier. Men Van der Graaf Generator skiljde sig markant från de andra progbanden. Även om en del av deras låtar visserligen kunde sträcka ut sig till långa sviter gick de aldrig i de symfonirocksfällor som många av deras samtida gladeligen och huvudlöst kastade sig in i. De blev aldrig Genesis-fjantiga, aldrig Yes-gräsliga, aldrig Emerson, Lake & Palmer-vulgära. De blev aldrig torra såsom Soft Machine kunde bli och sällan lika sakliga som King Crimson.

Nog för att Hammill kunde vara intellektuell – om inte annat vittnar hans ordmassor till texter om det – men han är lika mycket en känslans artist. Som låtskrivare har han en helt egen estetik men en starkt bidragande orsak till hans unicitet är just balansen mellan intellekt och emotion. Han hör till det lilla fåtal där hjärta och hjärna fungerar i absolut jämvikt. Han räds inte det djupast mänskliga, varken det fula eller det vackra i människans natur, och det gör honom till en sådan komplett artist. Med en pedagogisk överdrift säger jag att om man enbart ägde femton handplockade Hammill-plattor skulle man ändå ha musik nog för att ta sig igenom de flesta av livets faser och tillvarons många ryckiga sidokast.

1977 gav han ut skivan ”Over” och vid något tillfälle lär han ha sagt att det inte är en skilsmässoplatta. Antagligen var det bara ett försök att skydda den personliga integritet som han så noggrant vaktar på och ett sätt att freda sig från spekulationer kring hans privatliv. Men dementin var helt genomskinlig med tanke på hur frispråkig skivan är. Alla kan se att ”Over” precis lika mycket handlar om skilsmässan från frun Alice som ”Blood on the Tracks” handlar om Dylans skilsmässa från Sara. Jämförelsen görs på måfå; skivorna skiljer sig visserligen åt i stil men inte till innehållet. Båda redovisar utan försök till smickrande retuscheringar alla de känslor som följer på en smärtsam separation, från gråtmild självömkan (”blind self-pity, other old chlichés”) över de rasande känslorna av svek och bitterhet så intensiv att den skrämmer, till en försiktigt hoppfull föraning om ja, kanske inte just då försoning men i alla fall acceptans av den oresonliga förlusten.

Om ”…and Close as This” med övertygelse någonsin har proklamerats som en fortsättning på ”Over” törs jag inte säga, men det är precis den funktionen som den fyller. Nästan ett helt årtionde skiljer de båda skivorna åt men redan i första låten ”Too Many of My Yesterdays” rivs gamla känslor upp:

So many years ago, I thought you were the one –

who knows when people change, surrender into strangeness,

adrift upon their lives, encompassed by the past?

Who knows which one becomes the last goodbye?

 

Don’t try to tell me nothing dies.

Don’t try to tell me nothing’s changed,

don’t try to tell me nothing’s new,

too many of my yesterdays belong to you.

        

I shelved my broken heart, I put you from my mind,

I got up from my knees, I picked up all my pieces,

but seeing you again puts shakes into my soul.

Just when I think I’m finally over you,

don’t come and show me that’s not true

– – –

Don’t try to tell me nothing’s changed,

don’t try to tell me nothing’s new,

too many of my yesterdays are lost in you.

Drakgiftet är inte längre lika beskt och sårande som på ”Over”. Vreden har tunnats ut till den vankelmodiga rädslan för att upptäcka att tiden inte alls läker några sår så som ordspråket lovar. Rädslan för att glömskan bara är en tunn, tunn hinna som självbedrägeriet i självbevarelsedriftens skepnad lagt på våra erfarenheter och som verkligheten när som helst kan rispa hål på. Rädslan för att framtiden bara ska vara det förflutnas grymma skämt. Alla dessa rädslor, och tvivlet som strävt skrapar mot själens ömmaste ytor – ”doubt casts its shadow on every perfect plan that is made”.

Visst är Peter Hammill en romantiker, men en klarsynt och trovärdig sådan. Om han någonsin närde några rosenröda villfarelser om kärleken som de tvenne älskandes ömsesidiga fullkomnande så försvann de med ”Over”. Men ”…and Close as This” visar att det kan göra precis lika ont att inte skaffa nya illusioner som det gör att förlora de gamla. En hård och bister insikt, men den som gör ”…and Close as This” så förtvivlat sann.

Det är lätt att missa ”…and Close as This” eftersom den ligger inklämd bland några av Hammills allra svagaste skivor. Jag sade tidigare att han gjorde några av sina bästa plattor i början av åttiotalet, men efter det att den teknikintresserade Hammill blev besatt av de förhatliga MIDI-syntarnas ”möjligheter” runt 1984 gjorde han också några av sina absolut sämsta. Det är svårt att hitta försonande drag hos ”Skin” och ”In a Foreign Town” Ännu mindre hos ”The Love Songs” med sina helt meningslösa, obekvämt högteknologiska nyinspelningar av gamla egna låtar. Pianot på ”…and Close as This” är visserligen också syntetiskt men då skivan är så avskalad med fokus på rösten kommer apparaturen aldrig i vägen för uttrycket. Särskilt inte som tilltalet är så direkt, känslorna så blottade, själen så naken – både titeln och omslaget talar sanning om skivans intimitet. Det är överhuvudtaget få artister som kan vara så närgångna mot både sig själva och sina lyssnare som Peter Hammill. Och det är väldigt få skivor som kan röra vid det innerstas allra sköraste som ”…and Close as This”.

TIO YTTERLIGARE FÖRSLAG PÅ HAMMILL FÖR EN LIVSTID

Det är som jag redan har varit inne på svårt att ge några generella PH-rekommendationer eftersom upplevelsen av hans musik ofta är så djupt personlig och helt beroende av vem man själv är. Favoriterna skiftar till och med mellan de inbitna anhängarna – nedan listar jag några av de skivor som har betytt mest för just mig genom åren och som inte redan nämnts i artikeln. Det är alltså inte menat som någon objektiv grundkurs utan bara som ett antal förslag, någonstans att börja om du inte redan är bekant med PH:s underbara omtumlande värld. Om du väl har sökt dig in i den är chansen ändå stor att du kommer att vilja fortsätta utforska den på egen hand, hitta den egna favoriter, dina egna vänner för livet.

Van der Graaf Generator: ”H to He, Who Am the Only One” (1970)

Min favorit från gruppens första fas, med den magnifika ”Killer”.

Peter Hammill: ”Fool’s Mate” (1971)

Första skivan i eget namn. Innehåller några av de vackraste sånger jag vet.

Peter Hammill: ”The Silent Corner and the Empty Stage” (1974)

Hans mest progbetonade soloutgivning. Låter nästan som en reducerad VdGG-platta.

Van der Graaf Generator: ”Still Life” (1975)

Och min favorit ur VdGG-fas nummer 2. Fem helgjutna låtar.

Peter Hammill: ”The Future Now” (1978)

Flera klassiker som titellåten, den frustrerat romantiska ”If I Could” och den rasande uppgörelsen med påhängsna fans i ”Energy Vampires”.

Peter Hammill: ”ph7” (1979)

Under hot om risgrynsgröt, Melodifestivalen eller annat psykisk våld skulle jag nog välja denna som i mitt tycke PH:s bästa soloplatta.

Van der Graaf: Vital (1978)

Förkortat gruppnamn, brutal liveinspelning. Världens bästa punkplatta gjordes av ett gäng gamla progrockare – snopet, va?

Peter Hammill: ”A Black Box” (1980)

Rå, mörk och konfrontativ, som en solosläkting till ”Vital”.

Peter Hammill: ”Sitting Targets” (1981)

Förbisedd av somliga men en av hans allra bästa skivor.

Peter Hammill & The K Group: ”A Stranger Still” (1984)

Bootleg med radioljud inspelad med kortlivade K Group under en magnifik Amsterdam-kväll. Lika essentiell som någon av hans officiella skivor. Borde släppas på riktigt!

Naturligtvis med undantag för ”…and Close as This” tycker jag att man helt kan hoppa över skivorna utgivna mellan 1984-96. De har enstaka bra låtar men också ett direkt avtändande kallt digitalt ljud. Det han gjort sedan 1997 har generellt sett rätt skapligt rykte men ärligt talat har jag svårt att hålla isär skivorna från de senaste tjugo åren. Kanske för att jag faktiskt inte lyssnar på dem särskilt ofta. Vill man trots allt testa den mer sentida PH föreslår jag ”Clutch” från 2003. VdGG i sin tur återförenades på nytt 2005 men det är samma sak där, jag orkar inte uppbåda något större intresse för skivorna. Men om någon undrar tycker jag att de bästa låtarna sedan VdGG:s senaste nystart finns på ”Present” från comeback-året.