torsdag, juli 19

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 3: THE KINKS

av Peter Sjöblom

THE KINKS: ”Sleepwalker” (Arista 1977)

Genier har det också lite taskigt ibland. Som Ray Davies. Han hade det verkligen inte så festligt 1973. Privatlivet har alltid varit lite trassligt och han har väl aldrig varit så jättebra på att hantera nära relationer – titta bara på den livslånga hatkärlekskonflikten mellan honom och brodern Dave. Själv har Ray sagt att han är lätt att älska men omöjlig att leva tillsammans med. Något som hans första fru Rasa när som helst kan bekräfta. De gifte sig redan 1964, samma år som The Kinks slog igenom med ”You Really Got Me”, men i juni 1973 stod hon inte ut med Rays lynnighet längre. Hon tog parets båda döttrar och lämnade hon honom, på hans 29-årsdag för att – som Dave Davies formulerade det – ”vrida om kniven lite till”.

Katastrofen var ett faktum. Ray Davies rasade ner i djup depression och hans beteende blev allt jobbigare för omgivningen att stå ut med. Under en konsert i London en månad efter separationen kungjorde han i ett valiumbedövat tillstånd att han lämnade bandet. ”Jag är så in i helvete less på alltihop, det står mig upp i halsen”, svor han till den konsternerade publiken. När det efter konserten stod klart att Ray hade dragit i sig allt som fanns i pillerburken kördes han direkt till sjukhuset. Då han berättade vad han hade gjort och vem han var bad sjuksköterskan om en autograf… Sedan kollapsade Ray Davies i korridoren och när allvaret i situationen gick upp också för vårdpersonalen beordrades omedelbar magpumpning. Efteråt försökte Ray först bortförklara det som hade inträffat men senare erkände han att det hela var ett självmordsförsök. Inte långt efteråt fick Ray Davies kraftiga humörsvängningar sin förklaring när han diagnostiserades med bipolär sjukdom.

Under konvalescensen lyssnade han om och om igen på Mahlers symfoni nr. 2, ”Uppståndelsesymfonin”. Han kunde på ett allegoriskt plan relatera till verkets tema av död och återuppståndelse, och inspirerad av verkets grandiosa upplägg fick han en strålande idé. När Dave kom och hälsade på sin bror förklarade Ray för honom att han inte vill vara med i ett vanligt rockband längre. Han ville göra rockteater!

Vad som var så himla nytt med den ingivelsen kan jag inte förklara. Kinks hade ju redan varit inne på konceptskivespåret flera gånger, med plattor som ”Arthur (Or the Decline and Fall of the British Empire)”, ”Lola versus Powerman and the Moneygoround” och den magnifika ”The Village Green Preservation Society”. Plus att Ray Davies låtskrivarblick för det engelska samhällets fram- och baksidor ofta var så skärpt att även de skivor som inte var uttalat tematiskt homogena nästan ändå fungerade som just konceptplattor.

Förresten var rockteateridén inte alls så briljant i verkligheten som inuti Davies huvud. De skivor som han tvingade på de stackars Kinks efter att han skrivits ut från sjukhuset är rent bedrövliga. All den oerhörda låtskrivartalang som i sina bästa stunder hade placerat honom på samma nivå som Lennon/McCartney var som bortblåst. Med undantag för den tveksamma debuten är allt som Kinks gav ut under sextiotalet av toppklass. Och deras sjuttiotal började lika bra, med förutom den ovan nämnda ”Lola”, den ljuvliga ”Muswell Hillbillies” där gruppen inspirerad av det som idag kallas americana slog de urtrista The Band på fingrarna med en knölpåk. Jag vill till och med räkna in den nästföljande ”Everybody’s in Show-Biz” från 1972 till de nödvändiga Kinks-plattorna. Tro inte på dem som säger att den är umbärlig för de har fel. Skivorna Kinks gjorde fram till och med den gav bandet en mycket hög fallhöjd. Och mellan åren 1973 och 1976 föll de verkligen, allra längst med den provocerande dåliga ”Soap Opera”.

Det är inte konstigt att ”Sleepwalker” med åren har kommit bort i hanteringen då bandet effektivt hade spolierat sitt sjuttiotal med på tok för många rena skitskivor. När ”Sleepwalker” kom ut 1977 fanns det helt enkelt inget Kinks som man på allvar kunde räkna med. Ska man dessutom se det historiskt kommersiellt så var det nog inte heller den bästa idén att ge skivan ett omslag som mitt under den brinnande punken utstrålade både bedagad glamrock och Marcel Marceau. Den syntes passé redan från början, även om jag själv faktiskt tycker att det är ett rätt snyggt omslag på ett slags perverst vis.

Men, tittar man närmare på ”Sleepwalker” visar den att låtskrivaren Ray Davies till stora delar hade återfått förståndet. För det första hade han övergett fixeringen vid konceptskivor och utan den sortens narrativa tvångströja kunde han istället ägna sig åt att skriva låtar som kunde stå på egna ben. Texterna är visserligen lite trubbiga för att komma från honom, men ämnesmässigt är de relevanta. Skivan domineras av självreflektion, som i ”Life on the Road” där Davies ser tillbaka på sin uppväxt, medan han i titellåten, ”Life Goes On”, ”Full Moon” och ”On the Outside” snuddar vid personlighetens mörka sidor. Men i sedvanlig ordning ger han sig också tid till samtidsreflektion. I ”Artificial Light” och framför allt ”Prince of the Punks” attackerar han den identitetsängslan han såg i både punk- och discorörelserna. Kontentan av ”Sleepwalker” är en Davies-typiskt reserverad längtan efter en enklare tid och tydligare värld; en sorts paradoxal nostalgi över det kanske inte var bättre förr men som definitivt inte var lika dåligt som nu.

Men det mest slående med ”Sleepwalker” – förutom det övervägande antalet goda Ray Davies-kompositioner – är att de andra i bandet låter uppriktigt intresserade av vad de håller på med. De verkar helt enkelt ha tyckt att det var roligt att spela igen. Skivan är inte helgjuten – ett par låtar är lite håglösa – men Kinks hade inte gjort något lika trovärdigt som den på flera år och de skulle inte göra det någonsin igen. Redan på skivan efter, ”Misfits”, lät de trötta och likgiltiga trots att den delvis utgjordes av låtar som var påtänkta redan till ”Sleepwalker”.

Somliga har velat tvingat in den i ett arenarocksfack men det är orättvist. I synnerhet jämfört med senare, mycket sämre och mer stadiumaktigt bredbenta Kinks-plattor som ”Low Budget” och ”Give the People What They Want”. ”Sleepwalker” är mycket mera avslappnad och flyter fram med en större lätthet. Den är ett senkommet PS till alla de skivor som en gång i tiden hade etablerat gruppen som en av Storbritanniens bästa genom tiderna; ett sista jubel från ett band som därefter sjönk allt djupare ner i en beklämmande sörja av snedriktade hårdrocksambitioner och outhärdligt sound. Det är inte skivan man ska börja bygga en Kinks-samling med, men det är utan tvekan den som man med äran i behåll kan avsluta med.