söndag, maj 27

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 1: CHROME

av Peter Sjöblom

CHROME: The Visitation (Siren, 1976)

Kanske borde skivsamlande vara en diagnos. Och om det nu inte är sjukt så är det i alla fall inte helt friskt. Absolut inte sunt, särskilt inte när skivsamlandet slutar handla om musik och istället börjar handla om artefakter. Som en troféjakt som gång på gång slår över i en ogenerad roffande rovdrift för att säkra de coolaste skivorna som man kan imponera på sin omgivning med, och på kuppen kanske stiga i graderna inom den hierarki som toppas av några få superdealers som med en andtruten nomenklatur likt överstepräster ger direktiv till sina raritetstrånande undersåtar om vilka plattor som gäller just för tillfället. Handlare som därmed, naturligtvis, lyckas dra tusenlappar ur samlarnas plånböcker som en sadistisk tandläkare som utan bedövning drar ruttnande tänder ur ett dentalt missanpassat gap. Det handlar om anstötligt stora summor som utkrävs för rena skitskivor vars enda lockelse ligger i just det att de är svåråtkomliga. Samtidigt som att andra skivor, som borde gå loss på psyksamlarnas triggerpunkter med samma frenesi som hos en bindgalen yxmördare, inte gör det. Åtminstone inte förrän någon storfräsarmånglare plötsligt bestämmer något annat.

Chromes ”The Visitation” har precis allt som borde sätta den mest hårdkokta psyksamlare i okontrollerbar självsvängning. Gitarrerna briserar i distorderade krevader, soundet är avgjort underground och skivan är privatutgiven, dessutom i flera olika varianter vilket bara det brukar räcka för att få samlarna så till sig i trasorna att de glömmer både tid och rum. Men inte. Å andra sidan ogillas den också av Chrome-fansen själva. ”The Visitation” har hamnat i ett limbo som ingen visar någon större lust att befria den ur. Så vad är felet?

Kanske det att den inte riktigt hör hemma någonstans. Den låter inte särskilt mycket som bandets senare skivor, så de som vill ha mer av den sorts artpunk som gruppen gjorde strax efter på ”Alien Soundtracks” och ”Half Machine Lip Moves”, eller mer av den dystopiska mörkerrocken som på senare plattor som ”Red Exposure” och ”3rd from the Sun” blir ofta besvikna. Och de bokstavstrogna psykfansen skräms väl av allt med minsta lilla anknytning till vad som kanske påminner om någonting som möjligen lite avlägset kan härledas till punk…

Det lustiga är att fröet till Chromes musik såddes i Marocko där den före detta konstskoleeleven Damon Edge under en resa upptäckte den arabiska musiken. Med utgångspunkt i de marockanska klangerna började han göra egna melodier, men det ska sägas att det krävs en hel del välvilja man ska uppfatta några arabiska influenser hos ”The Visitation”. Den står betydligt närmare The Stooges, Blue Cheer och till och med den tyska krautrocken än, för att bara ta det mest uppenbara exemplet, Master Musicians of Joujouka.

Ett halvår efter hemkomsten till USA började Damon Edge samla ihop musiker till den första inkarnationen av Chrome. Tillsammans med basisten Gary Spain, John Lambdin på gitarr och sångaren Mike Low spelade Edge, själv trummis och keyboardist, in en serie låtar i bandets egen San Francisco-studio 1976. Tio år tidigare hade Kalifornien varit synonymt med kärlekspredikande blomsterhippies. Chrome var något helt annat. För att citera Blue Öyster Cult: ”this ain’t the summer of love”.

”The Visitation” skälver av rastlös paranoia. Science fiction-temat som senare skulle bli ett av Chromes främsta adelsmärken syns redan i titlarna till ”Sun Control” och ”Memory Cords Over the Bay”. Det finns det i Chrome som påminner mig om David Cronenbergs filmer, men där humanisten Cronenberg uttrycker en bekymrad acceptans av utvecklingen vrålar Chrome istället frustrerat rakt ut mot en frusen värld där ingen lyssnar. För det finns ingen kvar som kan lyssna.

Desperationen blir ytterligare påtaglig tack vare Mike Low. Redan i öppningslåten ”How Many Years Too Soon” håller hans röst på att krackelera i panikfalsett – att han lyckas hålla den på rätt sida om röstskarven måste ha krävt en hel del självbehärskning. Förvånansvärt nog låter det Bowie-aktige sticket i låten nästan romantiskt, men det är en kylig, förrädisk romantik och mer som en överbliven önskedröm av ett sedan länge bortglömt ursprung. Den maniska ”My Time to Live” ligger också på gränsen till vokalt sammanbrott men är en tätare låt som först och främst drivs framåt av John Lambdins gitarrer som skenar kors och tvärs som gigantiska strålskadade laboratoriemöss. Helt klart ett av skivans bästa spår. Det gäller också den överraskande vackra ”Caroline” (som faktiskt påminner en del om outsiderartisten och skivsamlargunstligen D.R. Hooker). Men den absoluta höjdpunkten på ”The Visitations” är ”Raider” som man skulle kunna kalla en psykedelisk hårdballad där gitarrerna rinner fram som flytande, brinnande stål genom en solariserad värld.

Men visst finns det ett par låtar där jag är benägen hålla med skivans belackare. Riktigt svag är ”Kinky Lover” som bara låter otymplig och ogenomtänkt, som om bandmedlemmarna inte kunde komma överens om en fungerande takt och istället valde en helt misslyckad kompromiss. ”Return to Zanzibar” är inte mycket bättre. Det är skivans punkigaste låt men är förvånansvärt kraftlös. Dessa två låtar rubbar helheten en aning. Å andra sidan får man ändå en flödeskänsla av skivans alla ljudeffekter som hörs både i och mellan låtarna. Ena stunden svischar de analoga syntarna ödsligt och ihåligt, nästa stund staccatostudsar ljuden som om det vore fråga om någon sorts kosmisk överföring av konfidentiell information. Baklängesljuden lånade från psykedelian och de Chrome-karaktäristiska elektroniskt förvridna trummorna bidrar alla till den övergripande och lätt desorienterande, utomvärldsliga känskan.

Det är helt begripligt att Warner Bros tackade nej till Damon Edges erbjudande att låta dem ge ut skivan. För vad skulle de ha gjort med den? Hur den stackare som Damon Edge adresserade skivan till reagerade har jag ingen aning om men en sak är säker: hade Warner Bros gett ut skivan skulle den ha fått vilken kokainsnortande jetsetare som helst som köpt den i tron att det var en ny softrockplatta att köra på grund med sin vräkiga lyxjakt som sedan skulle gå till botten innan man ens hade hunnit säga Titanic. Som någon uttryckte det: detta är ju inte direkt Doobie Brothers. En annan menade att ”The Visitation” lät som en korsning av tidiga Brian Eno och Santana; en beskrivning som visserligen är missvisande men som bekräftar hur bisarrt egensinnig skivan faktiskt är.

”The Visitation” är till sin natur så pass mycket ett gör-det-själv-projekt att enda sättet att vara sann mot den vore att ge ut den på egen bekostnad. Vilket Chrome också gjorde, på den hastigt startade Siren-etiketten. För att hålla nere kostnaderna gjorde de omslagen till förstaupplagan för hand. Med hjälp av en kantigt skuren schablon sprejmålades gruppnamnet tvärs över omslaget i silverfärg. Primitivt och mycket passande till själva musiken. Senare gjordes ett nytt omslag som visserligen var aningens mer påkostat men som fortfarande utstrålade samma känsla av underjordisk obskyritet som musiken.

Nu var det visserligen inte bara Warner Bros som ifrågasatte skivans kvaliteter. Det sägs att när Helios Creed fick höra den första gången tyckte han att den var så jävla usel att han tvingade sig in i bandet för att få någon sorts hyfs på det. Det är förmodligen en skröna. Troligare är att Damon Edge höll provspelningar i hopp om att hitta en möjlig ersättare för Mike Low som hade lämnat bandet strax efter att inspelningarna av ”The Visitation” var färdiga. Helios Creed dök upp med sin gitarr och utklädd till något som liknade en pirat. Damon Edge avskydde honom omedelbart. Men efter att de hade jammat ihop insåg han att Creed var just precis den person som Chrome behövde. Tillsammans och omedelbart ledde de bandet i en ny riktning. Första skivan med den nya sättningen blev ”Alien Soundtracks” som från början var avsedd som musik till en psykedelisk strippshow som utspelade sig i en futuristisk totalitär stat. Musiken refuserades. Tydligen var Chrome för konstiga till och med för de allra konstigaste…

”The Visitation” är en skiva som inte hör hemma någonstans. Den var apart redan i sin egen tid, för bakåt- och framåtblickande på en och samma gång. Möjligen kan den sägas vara besläktad med Oklahoma-bandet Debris platta ”Static Disposal” som även den gavs ut privat 1976. ”Static Disposal” som ironiskt nog fått just det efterhandserkännande som fortfarande missunnas den betydligt bättre ”The Visitation”. Den är paria – ratad av samlarna, underkänd av fansen och ignorerad av upphovsmännen. Någonting inom mig kan inte låta bli att tycka att det är en paradoxal bekräftelse på att allt som är fel med den är samma saker som gör den helt rätt.