fredag, augusti 17

ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

av Peter Sjöblom

CHAN ROMERO: ”My Little Ruby” (Del-Fi, 1959)

Jag vet inte vilken dom som väntar Robert Lee ”Chan” Romero på räkenskapens dag är men en sak är säker, den fjompiga ”Hippy Hippy Shake” lär inte passera obemärkt när det är dags att summera. Å andra sidan kanske han kan räkna med en viss strafflindring eftersom han också gjorde ”My Little Ruby”. Intressant nog var det just den låten som fångade Sonny Bonos uppmärksamhet. Bono var på femtiotalet knuten till Specialty Records (bolaget som gjorde Little Richard till legend), långt innan han blev en fjärdeklassens-Dylan och tvingade stackars Cher att sjunga horrörer som ”I Got You Babe” inför en glatt applåderande publik. Att han såg potentialen i ”My Little Ruby” gav möjligtvis även Sonny Bono en viss straffreduktion i samband med hädangången. Han föreslog att Romero bara skulle fila lite på låten och sedan komma tillbaka så skulle de nog kunna komma överens. Men väl hemma i lilla Billings i Montana kom skolgången i vägen för den tonårige Romeros rock’n’roll-planer så genombrottet fick vänta. Och förresten struntade han i både Sonny och Specialty och vände sig istället till Del-Fi Records, hemvist för Romeros stora idol Ritchie Valens. ”My Little Ruby” gavs ut efter att ”Hippy Hippy Shake” hade gjort stor succé, och det fanns gott om färdiga inspelningar att fortsätta bygga karriären med, men av någon anledning frös de inne. Fast det kanske inte gör så mycket. Han sade ju ändå det som behövdes sägas med ”My Little Ruby”.

TONY SHEPPERD: ”Zach (Zack)” (RCA, 1959)

För att vi ska veta var vi har varandra, låt mig vara tydlig med följande: Det är förbjudet att sjunga om hundar. Det finns undantag, men de är mycket få. Ett av dem är i alla fall ”Zach”. Jycken Zach är nämligen inte gullig. Zach verkar faktiskt inte vara riktigt klok. Möjligen har Zach rabies. Zach gillar att tugga på brevbärare och kanske gillar han att tugga på respektlösa skivbolagsmänniskor också – månne var det därför som RCA garderade sig med en dubbel stavning av namnet på skivetiketten. Så att Zach inte skulle bli upprörd menar jag. Fast apropå det där med namn hette ju inte Zachs husse Tony Shepperd Tony Shepperd heller. Det var bara en pseudonym för Nino Tempo, en riktig smilfink som i början av sextiotalet fick en kioskvältarhit med ”Deep Purple” tillsammans med syrran April Stevens. Vi kan väl säga att det gick bättre med smörsången än med agilityn. Men jag vet inte. Jag gillar den gläfsande byrackan bättre.

HAYDEN THOMPSON: ”Whatcha Gonna Do” (Profile, 1961)

Genombrottet gäckade oförtrutet Hayden Thompson men tiden gjorde honom ändå till en legend. Om det nu är ett mått på någonting valdes han tidigt in i Rockabilly Hall of Fame – före både Eddie Cochran, Chuck Berry och Bo Diddley – och var en av de första artisterna som spelade in för Sun Records. ”Watcha Gonna Do” är emellertid något färskare, från 1961. Men samtidigt som den är sen ur ett perspektiv är den före sin tid ur ett annat. Den nästan förutspår den garagerock som då ännu låg flera år framåt i tiden och de små gitarrinpassen påminner en del om de orientalismer som skulle bli vanliga först i och med psykedelians inträde, en epok under vilken Thompson kämpade med att hålla näsan över vattnet. Hans karriär skulle inte få en nytändning förrän neo-rockabillyn erövrade det allmänna musikmedvetandet på åttiotalet. Idag finns det ett antal nyutgåvor av Thompsons musik och en enkel googling bjuder på rikligt med information om honom, varför jag här nöjer mig med att säga att ”Watcha Gonna Do” är en liten pärla.

THE UNKNOWN: ”I Have Returned” (Autograph, 1960)

The Unknown måste vara världens sämsta pseudonym men artistens riktiga namn Jimmy Fields är knappast mindre anonymt. Egentligen var väl Fields en entreprenör med mer vilja än fallenhet för affärer. Först ledde han en lokal teveshow hemma i Texas, och som en avknoppning från denna var han med och startade tvillingbolagen Kick och Felco Records. De lyckades ge ut några singlar med artister som Fields både producerade och skrev låtar åt. Hans egna försök som sångare är dock få, och varför han gömde sig bakom antaget namn och dessutom gav ut sin ”I Have Returned” på ett annat bolag än något av sina egna vet jag inte. Om det nu inte var så att Autograph var ännu ett av hans dödfödda projekt. Det må vara hänt att ”I Have Returned” inte är en låt av samma kaliber som övriga i denna bokstavsgenomgång, men jag kan ändå inte riktigt värja mig för charmen hos denna talking blues i mjukt boppande hillbillystil.

DELL VAUGHN WITH THE FORTUNE AIRES: ”Rock the Universe” (Fortune, årtal okänt)

Det är möjligt att den enda gång som Dell Vaughn tog sig bortom statsgränsen för sitt älskade Michigan var när han for ut i rymden på sin debutsingel. Med sällan skådad raketkraft dessutom. Inte undra på att den har blivit en sådan klassiker bland kännarna. När ett inte perfekt ex av den mycket sällsynta originalsingeln (troligen utgiven någon gång mellan 1958 och 1960) dök upp på eBay för några år sedan hamnade det vinnande budet på nästan 5000 svenska kronor. Komplett vansinne för en bit plast naturligtvis, men det säger en del om vilken gravitation låten har med sitt hormonstinna kollektiva driv, vindpinade honky tonk-piano, skrotiga gitarrspel och ovanpå det, Dell Vaughn själv som sjunger som att han hela tiden var på vippen att tappa fattningen. ”Rock the Universe” är inte ens två minuter lång men på den korta tiden lyckas den putta minst en himlakropp ur sin omloppsbana.

DON WILLIS & THE ORBITS: ”Boppin’ High School Baby” (Satellite, 1958)

”Boppin’ High School Baby” är en av de där låtarna som lyckas kapsla in hela essensen av sin egen genre. Texten är naturligtvis lika hjärndöd som titeln (”Everytime I look at you, my eyes bulge out/Sayin’ a-look here everybody and begin to shout”) men det handlar inte så mycket om vad som sägs utan hur det sägs. ”Boppin’ High School Baby” kränger på som en Carl Perkins på sådana där illegala preparat som idrottsfolk brukar peta i sig för att trotsa sina egna begränsningar. Och låten trotsar sina. Det är som att hela bandet kommer i tung självsvängning tack vare det psykotiska och underbart överdrivna ekot. Att Bing Crosby och Perry Como hörde till Don Willis tidiga idoler hörs sannerligen inte. Kanske var det tur att han kaxigt struntade i Mercury Records intresse och istället lät ett pyttelitet Memphis-bolag ge ut singeln. För skulle det stora bolaget verkligen ha tillåtit ett sound som detta? Priset för Willis integritet var att knappt någon fick höra hans mästerverk när det först gavs ut eftersom Satellite Records i princip helt och hållet saknade möjlighet att distribuera de ynka tvåhundra exemplaren som de hade råd att tillverka. Men historien har i alla fall gett Willis rätt – idag räknas hans halvt vansinniga singel som en fullblodig rockabilly-klassiker.

X

Cirkulera! Här finns ingenting att se!

RUSTY YORK: ”Sweet Talk” (Chess, 1959)

Namnet Chess är förstås synonymt med Chicago-blues men de hade faktiskt en liten klick med rockabilly-artister i sitt stall. En av dem var Rusty York som till och med lyckades göra lite intryck på publiken med sin hyfsat stora hit ”Sugaree”. Tanken var att han skulle följa upp den med ”Sweet Talk” men av någon anledning dröjde nästan tjugo år innan låten slapp ut ur arkivmörkret. Bättre sent än aldrig. Att låten är gjord med Johnny Burnettes ”Sweet Love on My Mind” som utgångspunkt är uppenbart, men med sitt pådrivande, primitiva beat lyckas den ändå stå på egna ben. För den delen korpade artister ideligen låtar av varandra på den tiden – både rocken, bluesen och countryn bygger ju på idéåtervinning.

FRANK ZOLTON WITH TOWN AND COUNTRY BOYS: ”Cats Eyes” (Dixie, 1963)

Frank Zolton fastnade någonstans i det förflutna. När Beatles just stod i begrepp att erövra världen höll han kvar vid en stil som var lika mycket hillbilly som rockabilly. Det bekom nu inte Dixie, ett skivbolag med adress i Tennessee men som gärna gav utomsocknes lovande artister chansen. Zolton kom från Saginaw i Michigan men hans kommersiella potential var uppenbarligen begränsad. ”Cats Eyes” blev hans enda utgåva och vad som hände med honom sedan är mer än vad jag vet. Lite synd, för den är så charmerande att man till och med kan acceptera det taffliga dragspelssolot som helt oväntat dyker upp mitt i låten.

FORTSÄTT

Inledning   A-H   I-Q   R-Z   Avslutning